Det är så svårt att sluta.. Jag vill verkligen inget mer än att få ett slut på mitt självskademissbruk.

varför är de så svårt? 

Jag kämpar med all min kraft och all min vilja , men ändå trillar jag alltid tillbaka.. 

Jag har försökt sluta under 3 års tid..
Det har gått bra under perioder, men på något sätt så sitter jag där med uppskurna armar igen vare sig jag vill de eller ej.

ibland bara tappat jag all kontroll, min självkontroll och kontrollen över ångesten. Och på nått sätt får ångesten övertaget om mej och jag styrs rakt ner i självskademissbrukets svarta hål..

Jag vill verkligen inte ner dit. de är så frustrerande.. 

Jag önskar verkligen att jag fått hjälp av BUP innan de va försent.. 

Jag menar jag hade ändå gått dit i 3-4 år innan mina självskador startade på allvar..
nä, jag ger inte mycket för BUP .. de enda jag fick under dom 8 år jag gick där va 30 kilos övervikt pga medicin biverkningar..


De e synd att BUP lät mina sjukdomar gå så långt som dom gjorde..
Jag tror att de hade kunnat stoppas innan dom bröt ut helt om psykvården här hade vart bättre.. 

Det är så många som klagar på att jag valt den "lätta" vägen eftersom jag har skurit mej istället för att hantera min ångest på de rätta sättet.

Men jag undrar skulle inte dom flesta välja en enkel väg?
om du tex. alltid går en "bra" väg till skolan/jobbet och de helt plötsligt står ett berg i vägen, skulle du då välja att klättra över berget eller ta den snabba enkla vägen genom den "farliga" skogen? 

Jag tror att dom allra flesta skulle ta skogs vägen även om dom visste att den inte är bra. 

Skogsvägen är ju både lättare och väldigt mycket snabbare, och alla vill väl komma fram fort?


Det är väl ingen som vill bestiga Mount Everest varje dag innan jobbet?

Ångesten skakar i min kropp,
 jag har ingen aning om vart den kommer ifrån eller varför jag fått sådan ångest just nu. 
De enda jag vet är att jag vill få den att sluta. 
jag vill sätta stopp på ångesten.
Jag vill stoppa den på de lätta snabba sätt som jag alltid gjort.
även fast jag vet att jag måste låta ångesten gå igenom min kropp , låta den härja vilt en stund och sedan försvinna av sig själv. 
Men de tar lång tid, och de tar mycket kraft. kraft jag inte har.. 

Jag vet att rakbladen inte hjälper mej. jag vet att rakbladen egentligen bara stänger in ångesten i min kropp.
stänger in ångesten tills  den exploderar och styrkan av den exploderande ångesten är extrem och slutar  katastrofalt.

Är det verkligen de vi ska göra.
Acceptera när folk ger taskiga kommentarer om en sjukdom.

Jag blir bara så jäkla sur.

" visar du att du e sjuk så får du räkna med och acceptera att folk kommenterar"


Va?! Varför det? ingen har väl rätt att lägga sig i någon annans liv? 

Varför skulle folk har rätt att kommentera de faktum att jag har ett par ärr?

Va ger folk rätten att säg att jag är äcklig och psykstörd bara för att man kan se ett symptom av en sjukdom??
Vem skulle liksom kalla en cancersjuk för äcklig å cancerbarn.
De skulle säkert bli ett jävla liv om nån började mobba någon med cancer. 
Men bara för att de är en psykisk sjukdom som man har, så har alla rätten att mobba den personen?

Ska jag verkligen behöva acceptera att folk kommenterar min sjukdom?

De tycker inte jag. 
Jag har aldrig skadat någon annan än mej själv, jag har aldrig begått något brott och jag har aldrig på något sätt vart en fara för andra människor.. så varför ska jag behöva vara fängslad i mitt eget hem?

Varför ska jag inte få leva bara för att jag råkade drabbas av en sjukdom?

En sjukdom som jag förövrigt kommer att bli frisk från..