Direktlänk till inlägg 26 juni 2010
Hej. Olivia heter jag och är nu 21 år.
Det här är min historia.
Innan mitt liv rasade ihop var det allitd bra. Jag hade många vänner, en underbar familj och inga större problem än att jag tyckte skolmaten var äcklig.
Allt började på en semester i Grekland. Jag var 16 år och hade varit på ett disco som resebolaget anordnat. På väg tillbaks till hotellet blev jag gruppvåldtagen och hotad till döden. Jag var så otroligt chockad att jag inte förstod vad som hade hänt förrän vi åkte hem en vecka senare, och då tog det ytterligare två veckor innan jag vågade berättade för min allra bästa vän. Då var hon den enda som visste, och hon tyckte att jag skulle berätta för mamma och pappa också. Efter mycket om och men tog jag mod till mig och berättade för dom. Jag fick prata med psykologer och ta massa piller, sen var det tydligen klart. Det var allt. Allt hade gått så fort att jag fortförande inte kunde ta in vad som hade hänt, vad jag hade varit med om.
I varje fall så fortsatte livet på, och min bästa vän var min klippa. Hon var det enda jag hade att luta mig mot och utan henne skulle jag falla. En dag sa hon att vi inte borde vara vänner längre, och lämnade mig ensam mitt i smeten.
Jag slutade äta, slutade prata och försökte flera gånger sluta leva. Jag började rispa mig själv i armarna, som sen övergick till att skära sig. Jag mådde så otroligt dåligt, och jag undrade ofta om jag levde i en mardröm. Våldtagen och "dumpad" av sin allra bästa vän. Det kunde bara inte hända mig, jag som alltid hade haft det så bra och varit glad dygnet runt. Jag fortsatte prata med psykologer, blev inlagd på sjukhus för självmordsförsök och skar upp hela armarna.
Det var inte förrän jag var 18 år jag trodde allt var över. Då hittade jag min själsfrände, Erik. Han var mitt allt, mitt skäl till att leva. Han hjälpte mig så otroligt mycket, genom allt, och stegvis började jag må bättre. Vi bestämde oss för att flytta ihop och lämna Göteborg, där vi bodde. Vi flyttade till Stocholm och jag mådde så bra att jag inte längre behövde äta piller. Mitt liv hade äntligen kommit in på rätt spår igen.
Det var den 23 januari 2009. Erik var på svensexa och jag visste att han skulle bli sen så jag gick och lade mig. Mitt i natten knackade det på dörren och jag möts av två poliser i hallen. Dom berättade att Erik varit med i en bilolycka, och omkommit. Mitt liv ramlade ihop igen. Inte min Erik. Inte min älskade Erik. Veckorna efter det minns jag knappt.
Nu ska jag komma till solskenet i det hela. Samma dag som begravningen för Erik hölls fick jag reda på det som gör att jag sitter här idag. Jag väntade barn. Jag hade en stor del av Erik i min mage, och det fick mig att kämpa vidare.
Nu i oktober födde jag lilla Love, min nya mening med livet.
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se