Namn: Leiliel
Jag började självskada när jag gick i tvåan på gymnasiet, då var det inget mer än att jag rev mig på hela kroppen med nålar. Jag hade alltid en känsla i kroppen av att vara tom och rastlös. Jag var liksom aldrig hemma någonstans. Jag hade en klasskompis som jag blev väldigt nära vän med och hon hade ett stort självskadebeteende och från henne fick jag skalpellblad för första gången. Jag fortsatte med att bara rispa i huden, men ju mer jag gjorde det, ju mer byggdes smärttröskeln upp och såren blev djupare och djupare. I slutet av tvåan så träffade jag en kille som jag sedan flyttade ihop med, förlovade mig och faktiskt tänkte spendera livet med. Efter 3½ år tillsammans så sparkar han ut mig med 15 minuters notis innan och med orden: Du har 15 minuter på dig att packa ihop vad du behöver, gör du inte det så slänger jag ut dig med våld och slänger ut saker som jag tror du behöver. Jag packade givetvis ihop mina saker och han körde mig till tåget. Efter det blev jag sjuk på riktigt. Han gjorde inte saken bättre genom att ena dagen vara snäll och trevlig för att dagen efter hata mig. Jag blev mer och mer osäker på vad jag kände och levde hela tiden i hoppet om att vi skulle kunna laga "förhållandet". För att göra en lång historia kort, så psykiskt misshandlade han mig i ca 2 år. Min vändpunkt kom när min bästa killkompis hittade mig inne i badrummet i hans lägenhet, liggandes i en blodpöl. När vi räknade såren sen kom vi upp i 150. Då ställde min kompis ett ultimatum, antingen tog jag tag i mitt mående och ringde psykiatrin eller så skulle han se till att jag blev tvångsinlagd. Jag fattade verkligen inte att jag mådde dåligt, jag hade levt så länge i de dåliga tankarna och självskadorna så jag visste inget annat.
1 månad efter det ultimatumet så hade jag fått min diagnos: Borderline personlighetsstörning samt de funderade att även diagnosticera mig med antisocial personlighetsstörning. I vilket fall som fick jag komma in i DBT och det förändrade mitt liv totalt. Sen träffade jag även den man jag lever med nu och han hjälpte mig igenom så många jobbiga stunder. Han satt med mig på golvet när jag låg och skrek ut min ångest och bara önskade mig att få skada migsjälv för att slippa ångesten. Han lärde mig att vara ärlig mot honom, att inte ljuga om gömda rak-och skalpellblad. Jag har haft 5 bakslag sen 3 år tillbaks och de bakslagen har aldrig kommit i närheten av magnituden som självskadandet var innan jag fick terapi. Jag är nöjd med mitt liv nu, räknas som "frisk" och "normal". Jag pluggar till att bli skötare inom psykiatrin och klarar det väldigt bra. Mina ärr har bleknat, men är där ändå och jag bär dem stolt som ett bevis på att man kan vara absolut längst ner och ändå jobba sig upp från det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...