En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 26 juni 2010

Orolig Mamma

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:15

Jag tänkte som så, att jag ska dela min historia med er.

Jag är inte som många andra här den som skär mig. Det är nämligen så att min dotter har varit en "självskadare" Hatar hur det ordet låter men vet inget bättre sätt att uttrycka mig.

Det kom som en chock, Skolan ringde mig en vanlig dag och sa att de var oroliga över min dotter. Jag blev genast väldigt konfunderad. Min snälla söta dotter var väl inget att oroa sig för. Jag åkte i väg till skolan för att prata med en av lärarna. Jag minns fortfarande hur jag hade en klump av obehag i magen. Hade hon skolkat? börjat röka? druckit alkohol? Ja, allt sånt som vi mammor oroar oss för.  Men av alla de saker som dök upp i mitt huvud hade jag aldrig kunnat förbereda mig på det dom skulle berätta för mig.  De berättade nämligen att gympaläraren sett skärsår på min dotters armar vid ett flertal tillfällen. Jag förstod inte vad det handlade om. Hur kunde hon ha sår på armarna? hade hon ramlat och slagit sig? Tror dom att vi slår henne hemma? Läraren jag pratade med hade sällskap av både en skolsköterska och skolans kurator. Skolsköterskan började fråga om hur min dotter mådde, hur hon hade det hemma. Jag svarade så gott jag kunde i min förvirring, att jo hon verkar må bra och trivas hemma. Vist hon sitter mycket instängd på sitt rum. Men det gör väl alla tonåringar? Kuratorn kollade allvarligt på mig. Jag kände hur klumpen av obehag mångdubblades. Jag frågade "vad är det som pågår egentligen?" Kuratorn förklarade då att min dotter har skurit sig själv. Jag förstod inte varför. Så kuratorn fortsatte att förklara att självskador är nått som endel personer tar till när dom har känslor dom inte kan hantera.

Efter mötet på skolan gick jag hem, Jag kände mig fortfarand otroligt förvirrad. Jag förstod inte alls hur min lilla dotter kunde skada sig själv? Hon mår väl inte dåligt eller?

Jag började tänka tillbaka. Ja vist hade hon isolerat sig mer och mer, Vist hennes kläder hade blivit mörkare. Hon spenderade mer och mer tid ensam, Och ja visst var hon väl mer lättretlig.  Men det är väl bara en vanlig fas? Är det inte så med alla tonåringar?  Jag ringde till Psykiatrin redan samma dag för att få svar på några av mina frågor. Där ansåg dom att det vore bäst att jag och min dotter kom dit , dom skulle skicka en tid inom 3 veckor.

 Nu hade jag bara det jobbigaste hindret kvar. Att försöka prata med min dotter. Hon kom hem från skolan och stängde som vanlig in sig på sitt rum innan man ens hunnit säga hej.

Jag knackade försiktig på hennes dörr och klev in.  Jag berättade vad skolan hade sagt och det leddet till ett otroligt stort bråk. Min dotter var inte det minsta glad över att ha blivit "avslöjad" Och när jag berättade att vi skulle gå och träffa en kurator tillsammans blev hon skogstokig. Hon ville inte alls till nån "jävla cp kurator". Hon kunde minsann ta hand om sig själv. Då tog jag tag i hennes arm, Tvingade upp tröjärmen och pekade på alla såren och skrek. Kallar du det här att ha hand om dig själv!? Hon grät och skrek, Jag grät och skrek. Tror inte jag sov i ens två minuter den natten så orolig var jag över min älskade lilla dotter. Vad hade hänt? Det känns ju som det bara var i går hon var den där glada , fina tjejen som alltid ville vara vid sin mammas sida.  Vad skulle jag nu ta mig till. Vad hade hänt? Jag kunde inte få bilden av hennes sönder skurna armar att försvinna, Bilden var som fast etsad i min näthinna. Jag mådde fysiskt illa av tanken på att hon hade tillfogat de där såren själv. Varför gjorde hon så? Fanns det fler som gjorde så, var hade hon fått den idén ifrån?

Tankarna var många och ständigt där. Vi fick våran tid till psykiatrin. Vi träffade där en otroligt trevlig kvinna, och min dotter verkade faktiskt trivas där. Vi fick stöd och vi pratade en gång i veckan i flera månader. Jag trodde att allt hade lagts sig. Men ack så fel jag hade. En dag när jag tvättade kläder upptäckte jag ett rakblad med fullt med blod på i min dotters byxficka. Mitt hjärta sjönk i bröstet. Hela min kropp blev stel och jag blev helt iskall i hela kroppen. NEJ, detta får bara inte vara sant!  Hur ska jag tackla detta?

Jag kände mig så ensam och förvirrad. Jag stod där och såg på medans min dotter grävde ner sig själv mer och mer. månaderna gick och min dotter var på nått sätt inte min dotter längre. Allt som hon varit var borta och ersatt av ett svart dystert monster. Allt hon brydde sig om var att skära sig och sova.  Vi fortsatte att gå till psykiatri men nu hade vi även en doktor där. Han skrev ut medicin till mitt barn. Det kändes otroligt jobbigt. Om hon måste äta medicin så måste det ju innebära att hon är sjuk?  Jag ville inte inse att hon faktiskt var sjuk. Jag kunde inte  ta in det. Hur ska jag klara av att ta hand om ett sjukt barn, är det mitt fel att hon är sjuk? Har jag gjort någonting fel? Vad ska jag göra nu?

Allt var otroligt jobbigt under denna tiden i vårt liv. Min dotter som var psykiskt sjuk. Men även vi som anhöriga hade det svårt. Det var svårt att förstå, man skyllde på sig själv, man kände sig helt ensam och förvirrad. Men nu idag inser jag ju hur många andra föräldrar som gått igenom samma sak som jag har gjort. För varje sjukt barn finns det anhöriga som är lika förvirrade som jag var. // Den oroliga Mamman

PS. Idag mår vi alla bättre. Min dotter som idag är 25 år gammal har diagnostiserats med en psykisksjukdom som kallas Borderline. Hon går i terapi och tar mediciner mot sjukdomen så i dag är hon nästan helt frisk. Hon slutade självskada för ett par år sedan.





 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - 27 april 2021 20:34

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Av Sara Modigh - 21 april 2021 14:30



Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

Av Sara Modigh - 17 februari 2020 20:15

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Av Sara Modigh - 13 februari 2020 12:36

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Av Sara Modigh - 20 december 2019 04:47

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards