En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 26 juni 2010

Maria

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:15

Jag heter Maria och är 20 år. Jag började med mitt självskadebeteende när jag var 14-15 år. Jag hade en kompis som skar sig, och vi var bästa vänner då. Jag försökte göra allt för att hon skulle må bättre, jag uppmuntrade henne att prata med mig, men hon höll allt inom sig. Jag ville att hon skulle sluta skära sig; jag såg ju hur dåligt hon mådde, hörde hur alla tjejer pratade om henne på gympan (vi var "de utstötta" i klassen, och de var "de populära") och hur stora och fula hennes sår och ärr var. Samtidigt som hon gjorde det här började min dåvarande pojkvän med något som kallas "scarification" - vilket är lite som en tatuering; man skär ut mönster i huden och sen så blir ärren som en utsmyckning. Han hade gjort ett hjärta på sin arm. Jag frågade hur han gjorde det, och han sa att han hade rispat med en nål tills det blev ett sår. Jag tyckte inte alls om det, men jag blev ändå nyfiken. Så en kväll testade jag att skrapa med en nål till jag fick ett rött litet streck på armen. Det var inte tillräckligt för att börja blöda, men det räckte. Jag hade inte gjort det mitt på armen, som min pojkvän, utan på handledens ovansida, så att jag kunde dölja det med armband och sånt. Det kändes konstigt, men det sved skönt på något vis. Jag började göra det mer, djupare, fler streck, när jag mådde dåligt. Alltid på samma ställe så att jag kunde dölja det. Min kompis som mådde dåligt frågade knappt om det; hon var så upptagen med sitt. Min pojkvän ville nog inte ta det snacket med mig; jag skulle vara glad och det fanns inget annat alternativ för honom.

Tjejerna började snacka om mig också, men inte lika mycket; jag var ju inte alls så extrem som min vän. Hon åkte in på sjukhus en gång för att sy; så djupt hade hon skurit sig. Jag var rädd för att jag skulle ta livet av mig och därför ville jag inte skära så djupt, eller på "rätt" sida av handleden så att säga. Jag kände mig patetisk: jag kunde ju inte ens skära mig ordentligt. Min vän behandlade mig som luft ena dagen, och nästa dag var vi bästa vänner. Jag blev så förvirrad, och kände att det inte spelade nån roll om jag berättade hur jag mådde, hon verkade ju ändå inte bry sig och vi tappade kontakten (det kan ju tilläggas att jag fick höra att hon fått en diagnos och medicin, så att hon klarade att ta sig ur sitt självskadebeteende). Jag försökte prata med en kurator en gång, men det blev bara fel och konstlat. Det kändes som om hon borde tagit hand om 5-årigar och inte 15-åringar. Jag vet inte om jag trivdes med mitt självförakt som gjorde så att jag skade mig själv, men på nåt vis kände jag mig stolt när jag hade en fyra-fem ärr uppradade. Så fort de läkt, om de ens hann läka, ville jag ha nya så att jag kunde känna mig lite stolt. Jag ville ju som sagt inte ta livet av mig (även om jag skrev testamenten, självmordsbrev och försökte klura ut de bästa sätten, vilka som skulle sakna mig osv.), jag ville väl ha lite uppmärksamhet, och det kanske var därför som jag aldrig blev särskilt extrem. Jag slutade i perioder, men den värsta tiden var nog när mina föräldrar hade skilt sig, när jag var olyckligt kär sedan år tillbaka och min självkänsla låg på noll; första året i gymnasiet. Som tur var hade jag kyrkan. Sen jag konfirmerade mig har jag stannat kvar där, och verkligen känt mig hemma. Hittat nya kompisar och faktiskt en tro som hjälpt mig genom så mycket. Jag är så tacksam för att Gud hjälpte mig. Han gav mig en ny chans, ett nytt liv. Så jag slutade tvärt och klarade mig bra 3-4 år.

Tills för några veckor sen alltså. Mitt liv har snurrat ner, ner, ner. Min pappa "kastade" ut mig, jag har känt mig oförklarligt nere det senaste året och nu är jag helt apatisk. Inget spelar roll känns det som. Min pojkvän sen 2 år tillbaka är det enda som jag känner är värt att stiga upp för, annars skulle jag bara vilja sova hela dagen. Jag har börjat tänka mer på nåt som hände när jag var liten också. Min bror utnyttjade mig sexuellt flera gånger och jag har aldrig känt att jag behövt gräva upp det och berätta för en massa folk. Jag har väl förlåtit honom, om det var det som krävdes för att jag skulle kunna gå vidare, men jag har aldrig talat om det med någon. Ibland är jag rädd att andra har råkat ut för honom också. Kanske kommer han ge sig på sina barn, om han får några. Jag vet inte om jag måste berätta. Trots allt detta känner jag att jag inte borde vara ledsen. Jag har ett ganska bra liv. Jag känner inte att jag har "rätt" att skada mig. Därför är jag så rädd för att nån ska se mina sår. Dum som jag var gjorde jag dem tydligt på armen. Jag försöker komma på en ursäkt, vad kan jag ha gjort som har gett mig sådana ärr, men det är tomt på ursäkter. Jag skäms alltid när jag "skurit" mig. Känner mig patetisk. Som om det inte är värt att ta på allvar. Ingen har ju gjort det hittills. Igår skar jag mig med en kniv. Nu är jag rädd att jag kommer göra nåt mer. Nåt farligare. Skära djupare, mer, "bättre". Jag försöker gömma armen för min pojkvän, men jag kanske måste säga nåt till honom. Eller?

Allmänt · Modiga Människor

Dela

Är det inte meningen att vuxna ska få sova?

Kommentarer (0)

Av Sara Modigh - 27 april 2021 20:34

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det senaste året

Kommentarer (0)

Av Sara Modigh - 21 april 2021 14:30

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

MS - Plack och symptom

Kommentarer (5)

Av Sara Modigh - 17 februari 2020 20:15

┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...

Ensam

Kommentarer (1)

Av Sara Modigh - 13 februari 2020 12:36

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Tankar som håller mig vaken

Kommentarer (3)

Av Sara Modigh - 20 december 2019 04:47

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...

Visa fler inlägg

Om Mig

Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

Visa presentation

Polyhymnia__@hotmail.com