Alla inlägg under juni 2010
Jag förblir helst anonym, men här är min historia!
Jag heter Maria och är 20 år. Jag började med mitt självskadebeteende när jag var 14-15 år. Jag hade en kompis som skar sig, och vi var bästa vänner då. Jag försökte göra allt för att hon skulle må bättre, jag uppmuntrade henne att prata med mig, men hon höll allt inom sig. Jag ville att hon skulle sluta skära sig; jag såg ju hur dåligt hon mådde, hörde hur alla tjejer pratade om henne på gympan (vi var "de utstötta" i klassen, och de var "de populära") och hur stora och fula hennes sår och ärr var. Samtidigt som hon gjorde det här började min dåvarande pojkvän med något som kallas "scarification" - vilket är lite som en tatuering; man skär ut mönster i huden och sen så blir ärren som en utsmyckning. Han hade gjort ett hjärta på sin arm. Jag frågade hur han gjorde det, och han sa att han hade rispat med en nål tills det blev ett sår. Jag tyckte inte alls om det, men jag blev ändå nyfiken. Så en kväll testade jag att skrapa med en nål till jag fick ett rött litet streck på armen. Det var inte tillräckligt för att börja blöda, men det räckte. Jag hade inte gjort det mitt på armen, som min pojkvän, utan på handledens ovansida, så att jag kunde dölja det med armband och sånt. Det kändes konstigt, men det sved skönt på något vis. Jag började göra det mer, djupare, fler streck, när jag mådde dåligt. Alltid på samma ställe så att jag kunde dölja det. Min kompis som mådde dåligt frågade knappt om det; hon var så upptagen med sitt. Min pojkvän ville nog inte ta det snacket med mig; jag skulle vara glad och det fanns inget annat alternativ för honom.
Jag tänkte som så, att jag ska dela min historia med er.
Jag är inte som många andra här den som skär mig. Det är nämligen så att min dotter har varit en "självskadare" Hatar hur det ordet låter men vet inget bättre sätt att uttrycka mig.
Det kom som en chock, Skolan ringde mig en vanlig dag och sa att de var oroliga över min dotter. Jag blev genast väldigt konfunderad. Min snälla söta dotter var väl inget att oroa sig för. Jag åkte i väg till skolan för att prata med en av lärarna. Jag minns fortfarande hur jag hade en klump av obehag i magen. Hade hon skolkat? börjat röka? druckit alkohol? Ja, allt sånt som vi mammor oroar oss för. Men av alla de saker som dök upp i mitt huvud hade jag aldrig kunnat förbereda mig på det dom skulle berätta för mig. De berättade nämligen att gympaläraren sett skärsår på min dotters armar vid ett flertal tillfällen. Jag förstod inte vad det handlade om. Hur kunde hon ha sår på armarna? hade hon ramlat och slagit sig? Tror dom att vi slår henne hemma? Läraren jag pratade med hade sällskap av både en skolsköterska och skolans kurator. Skolsköterskan började fråga om hur min dotter mådde, hur hon hade det hemma. Jag svarade så gott jag kunde i min förvirring, att jo hon verkar må bra och trivas hemma. Vist hon sitter mycket instängd på sitt rum. Men det gör väl alla tonåringar? Kuratorn kollade allvarligt på mig. Jag kände hur klumpen av obehag mångdubblades. Jag frågade "vad är det som pågår egentligen?" Kuratorn förklarade då att min dotter har skurit sig själv. Jag förstod inte varför. Så kuratorn fortsatte att förklara att självskador är nått som endel personer tar till när dom har känslor dom inte kan hantera.
Efter mötet på skolan gick jag hem, Jag kände mig fortfarand otroligt förvirrad. Jag förstod inte alls hur min lilla dotter kunde skada sig själv? Hon mår väl inte dåligt eller?
Jag började tänka tillbaka. Ja vist hade hon isolerat sig mer och mer, Vist hennes kläder hade blivit mörkare. Hon spenderade mer och mer tid ensam, Och ja visst var hon väl mer lättretlig. Men det är väl bara en vanlig fas? Är det inte så med alla tonåringar? Jag ringde till Psykiatrin redan samma dag för att få svar på några av mina frågor. Där ansåg dom att det vore bäst att jag och min dotter kom dit , dom skulle skicka en tid inom 3 veckor.
Nu hade jag bara det jobbigaste hindret kvar. Att försöka prata med min dotter. Hon kom hem från skolan och stängde som vanlig in sig på sitt rum innan man ens hunnit säga hej.
Jag knackade försiktig på hennes dörr och klev in. Jag berättade vad skolan hade sagt och det leddet till ett otroligt stort bråk. Min dotter var inte det minsta glad över att ha blivit "avslöjad" Och när jag berättade att vi skulle gå och träffa en kurator tillsammans blev hon skogstokig. Hon ville inte alls till nån "jävla cp kurator". Hon kunde minsann ta hand om sig själv. Då tog jag tag i hennes arm, Tvingade upp tröjärmen och pekade på alla såren och skrek. Kallar du det här att ha hand om dig själv!? Hon grät och skrek, Jag grät och skrek. Tror inte jag sov i ens två minuter den natten så orolig var jag över min älskade lilla dotter. Vad hade hänt? Det känns ju som det bara var i går hon var den där glada , fina tjejen som alltid ville vara vid sin mammas sida. Vad skulle jag nu ta mig till. Vad hade hänt? Jag kunde inte få bilden av hennes sönder skurna armar att försvinna, Bilden var som fast etsad i min näthinna. Jag mådde fysiskt illa av tanken på att hon hade tillfogat de där såren själv. Varför gjorde hon så? Fanns det fler som gjorde så, var hade hon fått den idén ifrån?
Tankarna var många och ständigt där. Vi fick våran tid till psykiatrin. Vi träffade där en otroligt trevlig kvinna, och min dotter verkade faktiskt trivas där. Vi fick stöd och vi pratade en gång i veckan i flera månader. Jag trodde att allt hade lagts sig. Men ack så fel jag hade. En dag när jag tvättade kläder upptäckte jag ett rakblad med fullt med blod på i min dotters byxficka. Mitt hjärta sjönk i bröstet. Hela min kropp blev stel och jag blev helt iskall i hela kroppen. NEJ, detta får bara inte vara sant! Hur ska jag tackla detta?
Jag kände mig så ensam och förvirrad. Jag stod där och såg på medans min dotter grävde ner sig själv mer och mer. månaderna gick och min dotter var på nått sätt inte min dotter längre. Allt som hon varit var borta och ersatt av ett svart dystert monster. Allt hon brydde sig om var att skära sig och sova. Vi fortsatte att gå till psykiatri men nu hade vi även en doktor där. Han skrev ut medicin till mitt barn. Det kändes otroligt jobbigt. Om hon måste äta medicin så måste det ju innebära att hon är sjuk? Jag ville inte inse att hon faktiskt var sjuk. Jag kunde inte ta in det. Hur ska jag klara av att ta hand om ett sjukt barn, är det mitt fel att hon är sjuk? Har jag gjort någonting fel? Vad ska jag göra nu?
Allt var otroligt jobbigt under denna tiden i vårt liv. Min dotter som var psykiskt sjuk. Men även vi som anhöriga hade det svårt. Det var svårt att förstå, man skyllde på sig själv, man kände sig helt ensam och förvirrad. Men nu idag inser jag ju hur många andra föräldrar som gått igenom samma sak som jag har gjort. För varje sjukt barn finns det anhöriga som är lika förvirrade som jag var. // Den oroliga Mamman
PS. Idag mår vi alla bättre. Min dotter som idag är 25 år gammal har diagnostiserats med en psykisksjukdom som kallas Borderline. Hon går i terapi och tar mediciner mot sjukdomen så i dag är hon nästan helt frisk. Hon slutade självskada för ett par år sedan.
Hej!
Jag är en tjej på 13 årr . Mina problem kanske inte räknas som spykisksjukdom. Men jag mår veldigt dålit och jag vill dela me mig. Det är så att jag inte vet vem min riktiga pappa är. Jag undrar altid när jag är ute och ser gubbar i min mammas ålder om de kan vara min pappa. Jag har frågat min mamma om vem min riktiga pappa är. Men hon säger bara att det är bätre att jag inte vet.
Sen så har jag ochså svårt att consentrera mig i skolan. Jag sitter jämmt och försöker lära mig , men det går inte. Jag käner mig jätte korkad. Vad ska jag göra? Funderar på att börja sjära mig så att mina känslor ska bli bättre, va tykcer du? Min syster har gort de en gång och då blev mamma jätte arg. Min syster går till sykiatrin varje vecka. Bode jag göra det med? Vet inte längre vad jag ska ta mig till. livet är aldelles för svårt. Snälla Hjälp mig!
Saras Svar: Hej, Jag förstår att det kan vara jobbigt att inte veta vem som är din pappa. Du får helt enkelt lita på din mamma. Sen tror jag att när du fyller 18 så kanska du kan få hjälp att hitta din pappa om du fortfarande skulle vilja det då. Är det så att du mår jättedåligt av att inte veta, tala om det för din mamma . Hon kanske ändrar inställning om hon förstår att du mår dåligt av ovissheten.
Sen så angående koncentrationssvårigheterna så kan de bero på flera olika saker, som tex stress eller nån form av ADHD. Det betyder inte på nått sätt att du är korkad. OCH jag tycker definitivt INTE att du ska skära dig. Det är ett otroligt dumt sätt att hantera sina känslor och det kommer inte hjälpa dig att finna verkan din pappa eller koncentration Om du känner att du mår väldigt dåligt och behöver prata så finns det alltid en skolsköterska eller kurator på skolan som du kan prata med. Du kan ringa till BRIS eller jourhavande kompis. Känner du att du behöver mer hjälp än vad dom kan erbjuda, så prata med din mamma eller nån annan vuxen i din omgivning som du litar på och förklara hur du mår och berätta att du vill ha en kontakt på barnpsykiatrin. Men som sagt, Börja ALDRIG självskada! Det är ett eländigt missbruk som inte ger nånting i längden mer än mer problem!
Hoppas du funnit nån slags tröst i det jag skrivit och fått svar på dina frågor. Annars kan du alltid höra av dig till mig igen.
http://www.bris.se/?pageID=327
http://m.jourhavandekompis.se/
Tja Sara, Mitt namn är Linus. Jag är en kille på sjutton år som har skurit mig sedan jag var tretton år. Förra året efter att ha läst din blogg, bestämde jag och en kompis från psyket som också skar sig att vi som nyårslöfte skulle sluta skära oss. Sagt och gjort, vi båda hade en jobbig första vecka. Vi testade att rabbla alfabetet baklänges när vi skulle försöka stå ut. Vi snärtade gummiband mot handlederna när suget var som värst. När allt kändes hoplöst så fann jag alltid tröst i att läsa din och liknande bloggar. Att känna att jag inte var ensam. Att se att det går att sluta gjorde att jag fann mer kraft. Därför vill jag dela min historia med er! Mitt dåliga mående började efter att jag blev sexuellt utnyttjad av en "vän". Jag förstog inte vad det handlade om just då. Men nu i efterhand när man tittar tillbaka inser jag ju varför allt kändes så fel. Detta hände i lågstadiet. Jag blev äldre och tänkte inte så mycket på allt som hänt under första delen av mellanstadiet, förträngde det kanske. Men slutet av sexan började jag få ångest attacker och "flaschbacks" . Jag mådde sämre och sämre. När jag började sjuan startade mobbningen. Jag blev kallad bög. Mina tankar blev förvirrande. Kunde de nya klasskompisarna se vad killen i lågstadiet utsatt mig för? Gör det mig till bög att en klasskompis tagit mig innanför byxorna. All denna förvirring ledde till mer ångest. Jag kände mig smutsig och äcklig. Jag utvecklade en smutsfobi. Jag duschade flera timmar om dagen. Vissa mornar gick jag upp klockan fyra på morgonen för att hinna duscha innan skolan. Ibland hann jag inte ens duscha klart innan hela skoldagen gått. Jag förlorade mer och mer tid i skolan och mina föräldrar började ana att något inte stod rätt till. Så 13 år gammal kom jag för första gången i kontakt med bup. efter ett tag på barnpsyk tyckte de att mitt tvång var så allvarligt att jag skulle läggas in. Väl på behandlingshemmet träffade jag flera andra ungdomar som mådde dåligt. Alla hade dom olika tips på vad man skulle göra för att må bättre. Av nån anledning fastnade jag just på självskadorna. Jag började skära mig och för första gången på länge kände jag mig ren. All smutsigt blod forsade ur min kropp och nytt rent blod skulle bildas. Jag fortsatte att skära mig flera gånger om dagen. Det tog inte lång tid förens jag var beroende. Jag klarade inte dagarna utan att "renas". så förblev det i cirka 3 år. Årsskiftet 2010-2011 var vänd punkten. Det var då vi bestämde oss för att kämpa. Idag är jag fri från självskadorna. Min vän är på god väg hon hade ett återfall för några månader sedan. Vi båda har haft ett par återfall. Men vi är inte mer än människor. Att bli av med ett beroende är inte lätt, MEN DET GÅR!!! Så de jag vill säga är, GE ALDRIG UPP!
Namn: Leiliel
Jag började självskada när jag gick i tvåan på gymnasiet, då var det inget mer än att jag rev mig på hela kroppen med nålar. Jag hade alltid en känsla i kroppen av att vara tom och rastlös. Jag var liksom aldrig hemma någonstans. Jag hade en klasskompis som jag blev väldigt nära vän med och hon hade ett stort självskadebeteende och från henne fick jag skalpellblad för första gången. Jag fortsatte med att bara rispa i huden, men ju mer jag gjorde det, ju mer byggdes smärttröskeln upp och såren blev djupare och djupare. I slutet av tvåan så träffade jag en kille som jag sedan flyttade ihop med, förlovade mig och faktiskt tänkte spendera livet med. Efter 3½ år tillsammans så sparkar han ut mig med 15 minuters notis innan och med orden: Du har 15 minuter på dig att packa ihop vad du behöver, gör du inte det så slänger jag ut dig med våld och slänger ut saker som jag tror du behöver. Jag packade givetvis ihop mina saker och han körde mig till tåget. Efter det blev jag sjuk på riktigt. Han gjorde inte saken bättre genom att ena dagen vara snäll och trevlig för att dagen efter hata mig. Jag blev mer och mer osäker på vad jag kände och levde hela tiden i hoppet om att vi skulle kunna laga "förhållandet". För att göra en lång historia kort, så psykiskt misshandlade han mig i ca 2 år. Min vändpunkt kom när min bästa killkompis hittade mig inne i badrummet i hans lägenhet, liggandes i en blodpöl. När vi räknade såren sen kom vi upp i 150. Då ställde min kompis ett ultimatum, antingen tog jag tag i mitt mående och ringde psykiatrin eller så skulle han se till att jag blev tvångsinlagd. Jag fattade verkligen inte att jag mådde dåligt, jag hade levt så länge i de dåliga tankarna och självskadorna så jag visste inget annat.
1 månad efter det ultimatumet så hade jag fått min diagnos: Borderline personlighetsstörning samt de funderade att även diagnosticera mig med antisocial personlighetsstörning. I vilket fall som fick jag komma in i DBT och det förändrade mitt liv totalt. Sen träffade jag även den man jag lever med nu och han hjälpte mig igenom så många jobbiga stunder. Han satt med mig på golvet när jag låg och skrek ut min ångest och bara önskade mig att få skada migsjälv för att slippa ångesten. Han lärde mig att vara ärlig mot honom, att inte ljuga om gömda rak-och skalpellblad. Jag har haft 5 bakslag sen 3 år tillbaks och de bakslagen har aldrig kommit i närheten av magnituden som självskadandet var innan jag fick terapi. Jag är nöjd med mitt liv nu, räknas som "frisk" och "normal". Jag pluggar till att bli skötare inom psykiatrin och klarar det väldigt bra. Mina ärr har bleknat, men är där ändå och jag bär dem stolt som ett bevis på att man kan vara absolut längst ner och ändå jobba sig upp från det.
Hej. Olivia heter jag och är nu 21 år.
Det här är min historia.
Innan mitt liv rasade ihop var det allitd bra. Jag hade många vänner, en underbar familj och inga större problem än att jag tyckte skolmaten var äcklig.
Allt började på en semester i Grekland. Jag var 16 år och hade varit på ett disco som resebolaget anordnat. På väg tillbaks till hotellet blev jag gruppvåldtagen och hotad till döden. Jag var så otroligt chockad att jag inte förstod vad som hade hänt förrän vi åkte hem en vecka senare, och då tog det ytterligare två veckor innan jag vågade berättade för min allra bästa vän. Då var hon den enda som visste, och hon tyckte att jag skulle berätta för mamma och pappa också. Efter mycket om och men tog jag mod till mig och berättade för dom. Jag fick prata med psykologer och ta massa piller, sen var det tydligen klart. Det var allt. Allt hade gått så fort att jag fortförande inte kunde ta in vad som hade hänt, vad jag hade varit med om.
I varje fall så fortsatte livet på, och min bästa vän var min klippa. Hon var det enda jag hade att luta mig mot och utan henne skulle jag falla. En dag sa hon att vi inte borde vara vänner längre, och lämnade mig ensam mitt i smeten.
Jag slutade äta, slutade prata och försökte flera gånger sluta leva. Jag började rispa mig själv i armarna, som sen övergick till att skära sig. Jag mådde så otroligt dåligt, och jag undrade ofta om jag levde i en mardröm. Våldtagen och "dumpad" av sin allra bästa vän. Det kunde bara inte hända mig, jag som alltid hade haft det så bra och varit glad dygnet runt. Jag fortsatte prata med psykologer, blev inlagd på sjukhus för självmordsförsök och skar upp hela armarna.
Det var inte förrän jag var 18 år jag trodde allt var över. Då hittade jag min själsfrände, Erik. Han var mitt allt, mitt skäl till att leva. Han hjälpte mig så otroligt mycket, genom allt, och stegvis började jag må bättre. Vi bestämde oss för att flytta ihop och lämna Göteborg, där vi bodde. Vi flyttade till Stocholm och jag mådde så bra att jag inte längre behövde äta piller. Mitt liv hade äntligen kommit in på rätt spår igen.
Det var den 23 januari 2009. Erik var på svensexa och jag visste att han skulle bli sen så jag gick och lade mig. Mitt i natten knackade det på dörren och jag möts av två poliser i hallen. Dom berättade att Erik varit med i en bilolycka, och omkommit. Mitt liv ramlade ihop igen. Inte min Erik. Inte min älskade Erik. Veckorna efter det minns jag knappt.
Nu ska jag komma till solskenet i det hela. Samma dag som begravningen för Erik hölls fick jag reda på det som gör att jag sitter här idag. Jag väntade barn. Jag hade en stor del av Erik i min mage, och det fick mig att kämpa vidare.
Nu i oktober födde jag lilla Love, min nya mening med livet.
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se