En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under juni 2010

Abi

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:15




Hej, det är jag som är Abi, jag är 21 år och jag har skadat mig under ca sex år från det att jag var 14. Jag blev mobbad under mellanstadiet och fick tillslut byta skola, jag hade svårt att hantera känslorna som kom av 
mobbningen och lärde mig att stänga in alla mina negativa känslor så som att vara ledsen och arg, men jag fick fortfarande känsloutbrott och grät mig till sömns varje natt, när jag var 14 år kunde jag inte längre styra mina känslor och på något vis kom jag på idéen att skära mig, och det blev snabbt en vana. Mitt mående spårade snabbt ur och blev bara värre och värre, jag fick vredesutbrott och ångestattacker, och självskadandet följde såklart samma mönster. Jag blev inlagd gång på gång och fick vara månader åt gången på BUPs slutenvård, efter många år fick jag mina första diagnoser, bipolär och psykos UNS, och när jag börjat gå på VUP fick jag ytterligare två diagnoser, ätstörning UNS och borderline. Jag fick möjlighet att gå DBT, en intensiv terapi i grupp och ensam, och tack vare det stödet, och att jag lyckades ordna upp mitt liv tack vare min pojkvän kunde jag tillslut sluta att skada mig och har inte skadat mig på åtta månader och mår bättre än vad jag kan minnas att jag någonsin gjort. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna må bra, jag trodde att jag var obotbar, eller att sluta skära mig men det var möjligt! Det finns alltid hopp...
 
Jag har ärr över hela kroppen, men jag skäms inte för dem och döljer dem inte. Jag kan gå i kjol och linne utan att tänka på vad folk tycker, det händer att folk kommenterar men jag har sedan länge lärt mig att inte ta åt mig av vad folk säger. Jag är stolt över att jag har vunnit kampen mot mina hjärnspöken och mina ärr är mina krigssår, varken mer eller mindre.
 
Mvh Abi

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:15

Hej! Jag heter Ebba och är 17 år. Jag började självskada när jag var 11-12 då mina föräldrar flyttade isär. Det började med att jag rispade mig med saxar och nålar eller brände mig, men en natt i sjuan när min panikångest var som värst skar jag mig för första gången med rakhyvel. Först var jag nog mest nyfiken på om det skulle fungera, om det verkligen skulle dämpa ångesten. Sedan var jag fast. Overklighetskänslan som man ibland får med panikångest försvann direkt då jag kände smärtan. Jag har försökt sluta flera gånger, men det har aldrig funkat helt och jag har haft många återfall. Istället började jag tillexempel sniffa bensin. Mina föräldrar visste om att jag skar mig, men inte hur mycket och hur allvarligt. När dem äntligen fick reda på det skickade de mig till bup-akuten där jag fick olika mediciner och hjälp. Nu har jag nästan lyckats sluta, jag får fortfarande återfall ibland men blir med tiden bättre och bättre. Allt är tackvare bup och min familj som har hjälpt mig igenom allt. Det går att sluta självskada om man verkligen vill, och vågar söka hjälp av andra.

Bilderna togs någon gång då jag började.

*

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:15


Bilden e gammal ca 2 år gammal och jag slutade för ett år sen. 

Jag har haft ett självskade beteende i 5 år, har då skadat mig själv på olika sätt, tex skära sig och göra blåmärken. 
Har även ett drogberoende som jag just nu håller på att ta tag i
Jag är diagnostiserad med schizofreni och jag e "frisk" anorektiker
jag hör och ser saker som inte e verkliga. De skapar väldigt mycket ångest känslor och oro
och de ända sättet för att att kunna överleva just då var att skada mig själv. 
men för ett år sen träffade jag min underbara pojkvän, och han fick mig att sluta. 
Men nu överlever jag utan självskade beteendet, och jag mår mycket bättre utan de.

Hur de är för mig att leva med mina ärr nu, väldigt bra, idag får jag inga blickar alls, men precis när jag började visa dem var de folk som stirrade, skrek efter mig och frågade massa. Men nu gör ingen de, de e väldigt skönt

M

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:15



jag har skärt mig för att jag mått sjukt dåligt. (varför skulle man annars?)
men, jag har iallafall gått igenom endel. och det är ;
jag har blivit grovt misshandlad av min pappa, från år 4-14. och jag har nästan blivit våldtagen av honom med. när jag var mindre, så gick han in i mitt rum, & la sig i min säng när jag sov. & började smeka min kropp. & försökte ta av mina kläder. sen flyttade han. & stället han flyttade till var mindre än någon minut från tågstationen, så jag brukade lägga mig ute på tågrälsen.. 
sen, har min mamma haft anorexia, & när jag var 11år så försökte hon att ta sitt eget liv. så jag blev väckt mitt i natten av min mormors syster som sa att min mamma var inne på akuten för att hon svalt alla sömntabletter hon ägt. så hon hade ringt min mormor (som bor vägg i vägg med oss) och sagt allt hon gjort. & innan dom kom ut till bilen som var utanför hade hon somnat. 
sen nu i somras, höll jag på att ta mitt eget liv. & jag har varit nära 2gånger nu. men min mamma är sjuksköterska, så har aldrig behövt till akuten.. men iallafall, i somras så hade jag världens underbaraste pojkvän. & han lovade mig ett helt nytt liv. men sen efter 3månader, så sa han att han inte orkade & vara orolig för mig hela tiden. för att jag mått så dåligt & att jag skärt mig.  & han var hela mitt liv, så när vi gjorde slut.. så försvann allt. all livsglädje jag fått, allt!  visst, 3månader kanske inte är så länge, men de var tillräckligt länge för att jag skulle fästa. låter kanske smått hemskt att jag tycker att denna händelsen är den värsta, men jag var så pass liten när dom andra hände, så jag trodde att allt det hände alla..  
och under tiden vi var tillsammans, så hade jag lovat honom att sluta skära mig. och det gjorde jag, men när vi gjorde slut så började jag igen. & det var då som jag var nära på att dö. jag tappade känslen, jag såg att allt svartnade framför mina ögon. allt snurrade. & jag blev trött. men nu har jag lyckats & sluta. hade hållt mig i 3månader, nästan 4. men för någon vecka bröt jag det.. men jag mådde dåligt efter, när jag torkat upp allt blod som jag förlorat. så jag lär inte göra det igen. för det hjälper mer & ta itu med problemen..
dock har jag inte skärt mig lika illa & mycket som dig, men ..

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:15

Hej. Olivia heter jag och är nu 21 år. 
 
Det här är min historia.
 
Innan mitt liv rasade ihop var det allitd bra. Jag hade många vänner, en underbar familj och inga större problem än att jag tyckte skolmaten var äcklig. 
Allt började på en semester i Grekland. Jag var 16 år och hade varit på ett disco som resebolaget anordnat. På väg tillbaks till hotellet blev jag gruppvåldtagen och hotad till döden. Jag var så otroligt chockad att jag inte förstod vad som hade hänt förrän vi åkte hem en vecka senare, och då tog det ytterligare två veckor innan jag vågade berättade för min allra bästa vän. Då var hon den enda som visste, och hon tyckte att jag skulle berätta för mamma och pappa också. Efter mycket om och men tog jag mod till mig och berättade för dom. Jag fick prata med psykologer och ta massa piller, sen var det tydligen klart. Det var allt. Allt hade gått så fort att jag fortförande inte kunde ta in vad som hade hänt, vad jag hade varit med om. 
I varje fall så fortsatte livet på, och min bästa vän var min klippa. Hon var det enda jag hade att luta mig mot och utan henne skulle jag falla. En dag sa hon att vi inte borde vara vänner längre, och lämnade mig ensam mitt i smeten.
Jag slutade äta, slutade prata och försökte flera gånger sluta leva. Jag började rispa mig själv i armarna, som sen övergick till att skära sig. Jag mådde så otroligt dåligt, och jag undrade ofta om jag levde i en mardröm. Våldtagen och "dumpad" av sin allra bästa vän. Det kunde bara inte hända mig, jag som alltid hade haft det så bra och varit glad dygnet runt. Jag fortsatte prata med psykologer, blev inlagd på sjukhus för självmordsförsök och skar upp hela armarna. 
Det var inte förrän jag var 18 år jag trodde allt var över. Då hittade jag min själsfrände, Erik. Han var mitt allt, mitt skäl till att leva. Han hjälpte mig så otroligt mycket, genom allt, och stegvis började jag må bättre. Vi bestämde oss för att flytta ihop och lämna Göteborg, där vi bodde. Vi flyttade till Stocholm och jag mådde så bra att jag inte längre behövde äta piller. Mitt liv hade äntligen kommit in på rätt spår igen. 
Det var den 23 januari 2009. Erik var på svensexa och jag visste att han skulle bli sen så jag gick och lade mig. Mitt i natten knackade det på dörren och jag möts av två poliser i hallen. Dom berättade att Erik varit med i en bilolycka, och omkommit. Mitt liv ramlade ihop igen. Inte min Erik. Inte min älskade Erik. Veckorna efter det minns jag knappt. 
Nu ska jag komma till solskenet i det hela. Samma dag som begravningen för Erik hölls fick jag reda på det som gör att jag sitter här idag. Jag väntade barn. Jag hade en stor del av Erik i min mage, och det fick mig att kämpa vidare. 
 
Nu i oktober födde jag lilla Love, min nya mening med livet. 

**

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:15




jag började skära mej vid 12 års ålder gömde de för mina föreldrar gick med långärmat hela tiden vid 13 års ålder börja jag sniffa lim och tog alla tabletter jag kom åt skrev självmordsbrev tänkte hänga mej själv nere i källaren men nått stoppade mej nått inom mej sa nej det gick ett år jag vart 14 och hade fortfarande drogmissbruk då gick jag på en fest söp mej så full jag kunde gick och drack ur anndras spritglas tog morfin och drack lite mera sen gick jag ut och rökte på pappa kom och hämta mej kl 3 på natten och jag grät och stank sprit då efter den festen fick dom reda på mitt drogmissbruk och tog kontakt med bup jag fick prata med en psykolog och en socionom sen med en läkare och jag fick göra ett adhd test och dom konstaterade sen att jag hade ADD jag gick och fick olika mediciner i 4 år tills jag vart akut tvångsinlagd jag hade i 4 år bara legat i min säng och sovit till kl 6 på kvällen setat vid datorn druckit tee och rökt, jag åt knappt nått fick utbrott på kvällarna rakbladen var mej trogna hade med dom överallt hela min arm var uppskuren mina ben oxå när jag var inlagd på sluten vården på bup så kom dom fram till att jag hade inte ADD jag hade varit feldiagnoserad i 4 år dom kom fram till att jag hade Lindrig Mental Retaration, alltså jag är 50 % handikappad då rasa hela världen för mej jag gick in i mej själv prata inte med nån låg inne i mitt rum på sluten vården hela tiden så fort dom försökte få upp mej så vägra jag, jag låg bara i min säng och grät och hade smugglat in rakblad på avdelningen, fick nya mediciner starka mediciner, så jag skulle kunna sova men det hjälpte inte, sen så vart jag utskriven och jag mådde si sådär i ett halvår sen rasa allt igen jag skrek åt mina föreldrar vägra ta min medicin och vart inskriven på bups sluten vård igen, jag slogs mot mitt liv, fick en ny medicin theralen och zoloft vart utskriven därifrån, sen efter de så fick jag gå till öppen vården och prata med en läkare som konstarerade att jag är psykotisk fick risperdal och nozinan utskrivet och jag kunde knappt prata när jag fick dom medicinerna kunde knappt gå en morgon låg jag ner och bara skaka 

det här är min verklighet inte en saga och jag slåss och väntar på att få bli frisk

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:15

Jag tänkte som så, att jag ska dela min historia med er.

Jag är inte som många andra här den som skär mig. Det är nämligen så att min dotter har varit en "självskadare" Hatar hur det ordet låter men vet inget bättre sätt att uttrycka mig.

Det kom som en chock, Skolan ringde mig en vanlig dag och sa att de var oroliga över min dotter. Jag blev genast väldigt konfunderad. Min snälla söta dotter var väl inget att oroa sig för. Jag åkte i väg till skolan för att prata med en av lärarna. Jag minns fortfarande hur jag hade en klump av obehag i magen. Hade hon skolkat? börjat röka? druckit alkohol? Ja, allt sånt som vi mammor oroar oss för.  Men av alla de saker som dök upp i mitt huvud hade jag aldrig kunnat förbereda mig på det dom skulle berätta för mig.  De berättade nämligen att gympaläraren sett skärsår på min dotters armar vid ett flertal tillfällen. Jag förstod inte vad det handlade om. Hur kunde hon ha sår på armarna? hade hon ramlat och slagit sig? Tror dom att vi slår henne hemma? Läraren jag pratade med hade sällskap av både en skolsköterska och skolans kurator. Skolsköterskan började fråga om hur min dotter mådde, hur hon hade det hemma. Jag svarade så gott jag kunde i min förvirring, att jo hon verkar må bra och trivas hemma. Vist hon sitter mycket instängd på sitt rum. Men det gör väl alla tonåringar? Kuratorn kollade allvarligt på mig. Jag kände hur klumpen av obehag mångdubblades. Jag frågade "vad är det som pågår egentligen?" Kuratorn förklarade då att min dotter har skurit sig själv. Jag förstod inte varför. Så kuratorn fortsatte att förklara att självskador är nått som endel personer tar till när dom har känslor dom inte kan hantera.

Efter mötet på skolan gick jag hem, Jag kände mig fortfarand otroligt förvirrad. Jag förstod inte alls hur min lilla dotter kunde skada sig själv? Hon mår väl inte dåligt eller?

Jag började tänka tillbaka. Ja vist hade hon isolerat sig mer och mer, Vist hennes kläder hade blivit mörkare. Hon spenderade mer och mer tid ensam, Och ja visst var hon väl mer lättretlig.  Men det är väl bara en vanlig fas? Är det inte så med alla tonåringar?  Jag ringde till Psykiatrin redan samma dag för att få svar på några av mina frågor. Där ansåg dom att det vore bäst att jag och min dotter kom dit , dom skulle skicka en tid inom 3 veckor.

 Nu hade jag bara det jobbigaste hindret kvar. Att försöka prata med min dotter. Hon kom hem från skolan och stängde som vanlig in sig på sitt rum innan man ens hunnit säga hej.

Jag knackade försiktig på hennes dörr och klev in.  Jag berättade vad skolan hade sagt och det leddet till ett otroligt stort bråk. Min dotter var inte det minsta glad över att ha blivit "avslöjad" Och när jag berättade att vi skulle gå och träffa en kurator tillsammans blev hon skogstokig. Hon ville inte alls till nån "jävla cp kurator". Hon kunde minsann ta hand om sig själv. Då tog jag tag i hennes arm, Tvingade upp tröjärmen och pekade på alla såren och skrek. Kallar du det här att ha hand om dig själv!? Hon grät och skrek, Jag grät och skrek. Tror inte jag sov i ens två minuter den natten så orolig var jag över min älskade lilla dotter. Vad hade hänt? Det känns ju som det bara var i går hon var den där glada , fina tjejen som alltid ville vara vid sin mammas sida.  Vad skulle jag nu ta mig till. Vad hade hänt? Jag kunde inte få bilden av hennes sönder skurna armar att försvinna, Bilden var som fast etsad i min näthinna. Jag mådde fysiskt illa av tanken på att hon hade tillfogat de där såren själv. Varför gjorde hon så? Fanns det fler som gjorde så, var hade hon fått den idén ifrån?

Tankarna var många och ständigt där. Vi fick våran tid till psykiatrin. Vi träffade där en otroligt trevlig kvinna, och min dotter verkade faktiskt trivas där. Vi fick stöd och vi pratade en gång i veckan i flera månader. Jag trodde att allt hade lagts sig. Men ack så fel jag hade. En dag när jag tvättade kläder upptäckte jag ett rakblad med fullt med blod på i min dotters byxficka. Mitt hjärta sjönk i bröstet. Hela min kropp blev stel och jag blev helt iskall i hela kroppen. NEJ, detta får bara inte vara sant!  Hur ska jag tackla detta?

Jag kände mig så ensam och förvirrad. Jag stod där och såg på medans min dotter grävde ner sig själv mer och mer. månaderna gick och min dotter var på nått sätt inte min dotter längre. Allt som hon varit var borta och ersatt av ett svart dystert monster. Allt hon brydde sig om var att skära sig och sova.  Vi fortsatte att gå till psykiatri men nu hade vi även en doktor där. Han skrev ut medicin till mitt barn. Det kändes otroligt jobbigt. Om hon måste äta medicin så måste det ju innebära att hon är sjuk?  Jag ville inte inse att hon faktiskt var sjuk. Jag kunde inte  ta in det. Hur ska jag klara av att ta hand om ett sjukt barn, är det mitt fel att hon är sjuk? Har jag gjort någonting fel? Vad ska jag göra nu?

Allt var otroligt jobbigt under denna tiden i vårt liv. Min dotter som var psykiskt sjuk. Men även vi som anhöriga hade det svårt. Det var svårt att förstå, man skyllde på sig själv, man kände sig helt ensam och förvirrad. Men nu idag inser jag ju hur många andra föräldrar som gått igenom samma sak som jag har gjort. För varje sjukt barn finns det anhöriga som är lika förvirrade som jag var. // Den oroliga Mamman

PS. Idag mår vi alla bättre. Min dotter som idag är 25 år gammal har diagnostiserats med en psykisksjukdom som kallas Borderline. Hon går i terapi och tar mediciner mot sjukdomen så i dag är hon nästan helt frisk. Hon slutade självskada för ett par år sedan.





Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:15

Hej!

Jag är en tjej på 13 årr . Mina problem kanske inte räknas som spykisksjukdom. Men jag mår veldigt dålit och jag vill dela me mig. Det är så att jag inte vet vem min riktiga pappa är. Jag undrar altid när jag är ute och ser gubbar i min mammas ålder om de kan vara min pappa. Jag har frågat min mamma om vem min riktiga pappa är. Men hon säger bara att det är bätre att jag inte vet.

Sen så har jag ochså svårt att consentrera mig i skolan. Jag sitter jämmt och försöker lära mig , men det går inte. Jag käner mig jätte korkad. Vad ska jag göra? Funderar på att börja sjära mig så att mina känslor ska bli bättre, va tykcer du?  Min syster har gort de en gång och då blev mamma jätte arg. Min syster går till sykiatrin varje vecka. Bode jag göra det med? Vet inte längre vad jag ska ta mig till. livet är aldelles för svårt.  Snälla Hjälp mig!


Saras Svar: Hej, Jag förstår att det kan vara jobbigt att inte veta vem som är din pappa. Du får helt enkelt lita på din mamma. Sen tror jag att när du fyller 18 så kanska du kan få hjälp att hitta din pappa om du fortfarande skulle vilja det då. Är det så att du mår jättedåligt av att inte veta, tala om det för din mamma . Hon kanske ändrar inställning om hon förstår att du mår dåligt av ovissheten.

Sen så angående koncentrationssvårigheterna så kan de bero på flera olika saker, som tex stress eller nån form av ADHD. Det betyder inte på nått sätt att du är korkad. OCH jag tycker definitivt INTE att du ska skära dig. Det är ett otroligt dumt sätt att hantera sina känslor och det kommer inte hjälpa dig att finna verkan din pappa eller koncentration Om du känner att du mår väldigt dåligt och behöver prata så finns det alltid en skolsköterska eller kurator på skolan som du kan prata med. Du kan ringa till BRIS eller jourhavande kompis. Känner du att du behöver mer hjälp än vad dom kan erbjuda, så prata med din mamma eller nån annan vuxen i din omgivning som du litar på och förklara hur du mår och berätta att du vill ha en kontakt på barnpsykiatrin.  Men som sagt, Börja ALDRIG självskada! Det är ett eländigt missbruk som inte ger nånting i längden mer än mer problem!

Hoppas du funnit nån slags tröst i det jag skrivit och fått svar på dina frågor. Annars kan du alltid höra av dig till mig igen.


bris  http://www.bris.se/?pageID=327

kompishttp://m.jourhavandekompis.se/


hjälplinje




Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se