En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under juni 2010

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:15

Tja Sara, Mitt namn är Linus. Jag är en kille på sjutton år som har skurit mig sedan jag var tretton år. Förra året efter att ha läst din blogg, bestämde jag och en kompis från psyket som också skar sig att vi som nyårslöfte skulle sluta skära oss. Sagt och gjort, vi båda hade en jobbig första vecka. Vi testade att rabbla alfabetet baklänges när vi skulle försöka stå ut. Vi snärtade gummiband mot handlederna när suget var som värst. När allt kändes hoplöst så fann jag alltid tröst i att läsa din och liknande bloggar. Att känna att jag inte var ensam. Att se att det går att sluta gjorde att jag fann mer kraft. Därför vill jag dela min historia med er! Mitt dåliga mående började efter att jag blev sexuellt utnyttjad av en "vän". Jag förstog inte vad det handlade om just då. Men nu i efterhand när man tittar tillbaka inser jag ju varför allt kändes så fel. Detta hände i lågstadiet. Jag blev äldre och tänkte inte så mycket på allt som hänt under första delen av mellanstadiet, förträngde det kanske. Men slutet av sexan började jag få ångest attacker och "flaschbacks" . Jag mådde sämre och sämre. När jag började sjuan startade mobbningen. Jag blev kallad bög. Mina tankar blev förvirrande. Kunde de nya klasskompisarna se vad killen i lågstadiet utsatt mig för? Gör det mig till bög att en klasskompis tagit mig innanför byxorna. All denna förvirring ledde till mer ångest. Jag kände mig smutsig och äcklig. Jag utvecklade en smutsfobi. Jag duschade flera timmar om dagen. Vissa mornar gick jag upp klockan fyra på morgonen för att hinna duscha innan skolan. Ibland hann jag inte ens duscha klart innan hela skoldagen gått. Jag förlorade mer och mer tid i skolan och mina föräldrar började ana att något inte stod rätt till. Så 13 år gammal kom jag för första gången i kontakt med bup. efter ett tag på barnpsyk tyckte de att mitt tvång var så allvarligt att jag skulle läggas in. Väl på behandlingshemmet träffade jag flera andra ungdomar som mådde dåligt. Alla hade dom olika tips på vad man skulle göra för att må bättre. Av nån anledning fastnade jag just på självskadorna. Jag började skära mig och för första gången på länge kände jag mig ren. All smutsigt blod forsade ur min kropp och nytt rent blod skulle bildas. Jag fortsatte att skära mig flera gånger om dagen. Det tog inte lång tid förens jag var beroende. Jag klarade inte dagarna utan att "renas". så förblev det i cirka 3 år. Årsskiftet 2010-2011 var vänd punkten. Det var då vi bestämde oss för att kämpa. Idag är jag fri från självskadorna. Min vän är på god väg hon hade ett återfall för några månader sedan. Vi båda har haft ett par återfall. Men vi är inte mer än människor. Att bli av med ett beroende är inte lätt, MEN DET GÅR!!! Så de jag vill säga är, GE ALDRIG UPP!

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:15



Namn: Leiliel
Jag började självskada när jag gick i tvåan på gymnasiet, då var det inget mer än att jag rev mig på hela kroppen med nålar. Jag hade alltid en känsla i kroppen av att vara tom och rastlös. Jag var liksom aldrig hemma någonstans. Jag hade en klasskompis som jag blev väldigt nära vän med och hon hade ett stort självskadebeteende och från henne fick jag skalpellblad för första gången. Jag fortsatte med att bara rispa i huden, men ju mer jag gjorde det, ju mer byggdes smärttröskeln upp och såren blev djupare och djupare. I slutet av tvåan så träffade jag en kille som jag sedan flyttade ihop med, förlovade mig och faktiskt tänkte spendera livet med. Efter 3½ år tillsammans så sparkar han ut mig med 15 minuters notis innan och med orden: Du har 15 minuter på dig att packa ihop vad du behöver, gör du inte det så slänger jag ut dig med våld och slänger ut saker som jag tror du behöver. Jag packade givetvis ihop mina saker och han körde mig till tåget. Efter det blev jag sjuk på riktigt. Han gjorde inte saken bättre genom att ena dagen vara snäll och trevlig för att dagen efter hata mig. Jag blev mer och mer osäker på vad jag kände och levde hela tiden i hoppet om att vi skulle kunna laga "förhållandet". För att göra en lång historia kort, så psykiskt misshandlade han mig i ca 2 år. Min vändpunkt kom när min bästa killkompis hittade mig inne i badrummet i hans lägenhet, liggandes i en blodpöl. När vi räknade såren sen kom vi upp i 150. Då ställde min kompis ett ultimatum, antingen tog jag tag i mitt mående och ringde psykiatrin eller så skulle han se till att jag blev tvångsinlagd. Jag fattade verkligen inte att jag mådde dåligt, jag hade levt så länge i de dåliga tankarna och självskadorna så jag visste inget annat.
1 månad efter det ultimatumet så hade jag fått min diagnos: Borderline personlighetsstörning samt de funderade att även diagnosticera mig med antisocial personlighetsstörning. I vilket fall som fick jag komma in i DBT och det förändrade mitt liv totalt. Sen träffade jag även den man jag lever med nu och han hjälpte mig igenom så många jobbiga stunder. Han satt med mig på golvet när jag låg och skrek ut min ångest och bara önskade mig att få skada migsjälv för att slippa ångesten. Han lärde mig att vara ärlig mot honom, att inte ljuga om gömda rak-och skalpellblad. Jag har haft 5 bakslag sen 3 år tillbaks och de bakslagen har aldrig kommit i närheten av magnituden som självskadandet var innan jag fick terapi. Jag är nöjd med mitt liv nu, räknas som "frisk" och "normal". Jag pluggar till att bli skötare inom psykiatrin och klarar det väldigt bra. Mina ärr har bleknat, men är där ändå och jag bär dem stolt som ett bevis på att man kan vara absolut längst ner och ändå jobba sig upp från det.

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:15



hej! Jag tog modet till mig och inse att detta kanske hjälper andra så det är väl värt ett försök?
här kommer det (om det är för långt ber jag om ursäkt);


Cajsa
 
(Jag har inga ärr att visa, då de är som svaga missfärgningar för att min kropp läker bra. Låter möjligen som ett påhitt men nej)
Jag är en tjej på 14 år och detta är en del av min berättelse.
Jag antar att det som varit värts är att jag sett ner på mitt beteende och trott att det inte varit värt besväret att försöka ändra på då andra hade det värre och
mina värsta tillfällen var "piss i Nilen" jämfört med alla andra där ute som mådde dåligt.
Jag har levt ett relativt normalt liv i andras ögon, men led i tystnad inombords, jag klarade mig igenom lågstadiet men dock inte utan stenar och skällsord som kastades mot mig dagligen.
När jag var nio år skiljde sig mina föräldrar, vilket kom som en chock då jag aldrig sett dem bråka eller diskutera allvarligt.
Detta ledde till att jag började dra mig undan från gamla vänner och svälta mig för att passa in i det 'populära' och kanske hitta något som distraherade
mig från livet hemma som slets i bitar enligt mitt perspektiv.
Jag blev undernärd men ingen märkte och tillslut när de populära inte ville ha mig ökade jag istället stort i vikt och kom in i det mer kriminella och rebelliska kretsarna.
Senare i början på 7:an gick jag väl tillbaks till en så kallad normal tonåring, trots min glada mask, hyperaktiva beteende och udda klädval.
Jag har diagnostiserade mig själv i smyg till att ha någon bi-polär sjukdom då jag ena tiden kunde ligga på topp och vara lyckligast i världen och pigg som en mört, och andra vara
på botten med skriken i halsen och knapp ork att stå upp.
Jag lider av tvångstankar,fobier,sömnproblem, irriterande impulsbeteende, hallucinationer och allmänt sjuka tankar om vad jag vill göra mot människor.
Ett problem är/var dock min sexualitet som jag aldrig kommer kunna utleva på det sätt jag önskar.
Det har varit svårt att leva med och jag började skära mig, kanske inte djupt men sår är alltid i slutändan sår.
För inte allt för länge sen då jag i chock mot mig själv dumpade min pojkvän då han inte respekterade att jag hade svårt för all sorts närhet.
Jag föll ner i mörkret och kunde inte gå nära vassa föremål eller saker som kunde bli vassa utan att försöka skära upp mig.
Jag önskade mig bort från jordelivet.
Men när jag skulle kolla upp mina sömnproblem, tänkte jag att det var lika bra att erkänna mina problem för mamma.
Idag har min hjälp börjat med BUP.
Jag är ihop med min älskade Nataniel igen då han kom tillbaks för att laga mig efter att ha krossat mig, och jag får laga det jag hade sönder i honom.
(Jag orkar inte diskutera hur hemsk perioden utan honom var för oss båda, men blodpölar bildades och halsar blev trötta av skrik)
Och en flicka, som jag inte kan beskriva utan ord, så underbar är hon! hjälpte mig igenom mina självmordstankar när de var som värst
och idag är vi närmre än vi trodde att själar kunde vara (, om vi nu inte delar samma).
Jag kämpar mig bort från det hemska med en underbar person i var hand.
 
Det blev en lång text men det är svårt att svamla (vilket jag gjorde ändå!) ihop en kort text för att förklara.
Jag hoppas ni där ute som läser får den hjälp ni förtjänar och inser att inga problem är försmå!
Så vacker min flicka sa ska vi alla stå
"starka med ärr där vi förut hade sår"
 
Lyckan vara med er! <3

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:15

Jag heter Maria och är 20 år. Jag började med mitt självskadebeteende när jag var 14-15 år. Jag hade en kompis som skar sig, och vi var bästa vänner då. Jag försökte göra allt för att hon skulle må bättre, jag uppmuntrade henne att prata med mig, men hon höll allt inom sig. Jag ville att hon skulle sluta skära sig; jag såg ju hur dåligt hon mådde, hörde hur alla tjejer pratade om henne på gympan (vi var "de utstötta" i klassen, och de var "de populära") och hur stora och fula hennes sår och ärr var. Samtidigt som hon gjorde det här började min dåvarande pojkvän med något som kallas "scarification" - vilket är lite som en tatuering; man skär ut mönster i huden och sen så blir ärren som en utsmyckning. Han hade gjort ett hjärta på sin arm. Jag frågade hur han gjorde det, och han sa att han hade rispat med en nål tills det blev ett sår. Jag tyckte inte alls om det, men jag blev ändå nyfiken. Så en kväll testade jag att skrapa med en nål till jag fick ett rött litet streck på armen. Det var inte tillräckligt för att börja blöda, men det räckte. Jag hade inte gjort det mitt på armen, som min pojkvän, utan på handledens ovansida, så att jag kunde dölja det med armband och sånt. Det kändes konstigt, men det sved skönt på något vis. Jag började göra det mer, djupare, fler streck, när jag mådde dåligt. Alltid på samma ställe så att jag kunde dölja det. Min kompis som mådde dåligt frågade knappt om det; hon var så upptagen med sitt. Min pojkvän ville nog inte ta det snacket med mig; jag skulle vara glad och det fanns inget annat alternativ för honom.

Tjejerna började snacka om mig också, men inte lika mycket; jag var ju inte alls så extrem som min vän. Hon åkte in på sjukhus en gång för att sy; så djupt hade hon skurit sig. Jag var rädd för att jag skulle ta livet av mig och därför ville jag inte skära så djupt, eller på "rätt" sida av handleden så att säga. Jag kände mig patetisk: jag kunde ju inte ens skära mig ordentligt. Min vän behandlade mig som luft ena dagen, och nästa dag var vi bästa vänner. Jag blev så förvirrad, och kände att det inte spelade nån roll om jag berättade hur jag mådde, hon verkade ju ändå inte bry sig och vi tappade kontakten (det kan ju tilläggas att jag fick höra att hon fått en diagnos och medicin, så att hon klarade att ta sig ur sitt självskadebeteende). Jag försökte prata med en kurator en gång, men det blev bara fel och konstlat. Det kändes som om hon borde tagit hand om 5-årigar och inte 15-åringar. Jag vet inte om jag trivdes med mitt självförakt som gjorde så att jag skade mig själv, men på nåt vis kände jag mig stolt när jag hade en fyra-fem ärr uppradade. Så fort de läkt, om de ens hann läka, ville jag ha nya så att jag kunde känna mig lite stolt. Jag ville ju som sagt inte ta livet av mig (även om jag skrev testamenten, självmordsbrev och försökte klura ut de bästa sätten, vilka som skulle sakna mig osv.), jag ville väl ha lite uppmärksamhet, och det kanske var därför som jag aldrig blev särskilt extrem. Jag slutade i perioder, men den värsta tiden var nog när mina föräldrar hade skilt sig, när jag var olyckligt kär sedan år tillbaka och min självkänsla låg på noll; första året i gymnasiet. Som tur var hade jag kyrkan. Sen jag konfirmerade mig har jag stannat kvar där, och verkligen känt mig hemma. Hittat nya kompisar och faktiskt en tro som hjälpt mig genom så mycket. Jag är så tacksam för att Gud hjälpte mig. Han gav mig en ny chans, ett nytt liv. Så jag slutade tvärt och klarade mig bra 3-4 år.
Tills för några veckor sen alltså. Mitt liv har snurrat ner, ner, ner. Min pappa "kastade" ut mig, jag har känt mig oförklarligt nere det senaste året och nu är jag helt apatisk. Inget spelar roll känns det som. Min pojkvän sen 2 år tillbaka är det enda som jag känner är värt att stiga upp för, annars skulle jag bara vilja sova hela dagen. Jag har börjat tänka mer på nåt som hände när jag var liten också. Min bror utnyttjade mig sexuellt flera gånger och jag har aldrig känt att jag behövt gräva upp det och berätta för en massa folk. Jag har väl förlåtit honom, om det var det som krävdes för att jag skulle kunna gå vidare, men jag har aldrig talat om det med någon. Ibland är jag rädd att andra har råkat ut för honom också. Kanske kommer han ge sig på sina barn, om han får några. Jag vet inte om jag måste berätta. Trots allt detta känner jag att jag inte borde vara ledsen. Jag har ett ganska bra liv. Jag känner inte att jag har "rätt" att skada mig. Därför är jag så rädd för att nån ska se mina sår. Dum som jag var gjorde jag dem tydligt på armen. Jag försöker komma på en ursäkt, vad kan jag ha gjort som har gett mig sådana ärr, men det är tomt på ursäkter. Jag skäms alltid när jag "skurit" mig. Känner mig patetisk. Som om det inte är värt att ta på allvar. Ingen har ju gjort det hittills. Igår skar jag mig med en kniv. Nu är jag rädd att jag kommer göra nåt mer. Nåt farligare. Skära djupare, mer, "bättre". Jag försöker gömma armen för min pojkvän, men jag kanske måste säga nåt till honom. Eller?
Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:15

Jag förblir helst anonym, men här är min historia!

 
Jag är i alla fall 18 år just nu, och min jobbiga barndom började våren då jag hade fyllt fyra. Min mamma och pappa var separerade sedan länge och jag brydde mig inte om det, utom att jag ständigt längtade efter pappas helger. Han bodde i en 1a lite utanför staden, medans mamma och hennes sambo hade villa utanför.
Anledningen till att den här våren var extra jobbig var att pappa avled en helg. Jag minns hur mamma tog med sig mig in i hennes sovrum en dag och berättade det, jag storgrät och frågan "Är pappa i himlen nu?" fick svaret "Nej lilla vän, han kommer aldrig komma dit". Det var då min förtroende för mamma försvann.
Inte långt efter att det här hände så tog hennes sambo sig friheten att behandla mig precis som han ville, så det var inte ovanligt med örfilar, att jag fick huvudet indunkat i bänkar och väggar. Jag minns att när min lillebror fyllde ett, jag var då sex år, så spottade jag sambon i ansiktet för att han sagt något, och som resultat fick min släkt bevittna hur jag lyftes upp från marken, hur jag fick en riktig jävla käftsmäll och sen blev nerdunkad i vårt köksbord. Min storebror på 16 och hans flickvän kom snabbt på fötter och lyfte mig ut därifrån och den natten sov jag mellan dem i min säng.
Men det här var en daglig rutin i vårt hus, fram tills jag var åtta eller nio år. Min storebror/beskyddare hade då flyttat hemifrån och jag var helt utlämnad till slagen. Men en kväll svängde han in på uppfarten, sprang ut ur bilen och tryckte upp sambon mot en vägg. I sin ena hand hade han ett basebollträ och han förklarade grundligt vad som skulle hända om sambon någonsin rörde mig igen.
För att säga något lyckligt, så slutade slagen och det gick över på ord istället.
Du funderar säkert över varför min mamma inte sa något, men det vet jag faktiskt inte. Hon säger fortfarande inget om det här.
Men så gick det några år och jag började faktiskt skaffa vänner, men det blev inte långvarigt heller. Eftersom jag inte var värd någonting i mammas hus så fick jag inte skjuts till mina vänner som bodde någon mil bort, så jag fick nästan alltid låta dem komma till mig. Men det höll inte, för det slutade ofta med att vi satt uppkrupna i min säng och storgrät för att sambon gått in och skrikit på oss om hur dåliga vi var mm.
När det kom till att börja gymnasiet så valde jag att pendla med tåg, av anledningen attj ag var tvungen att flytta hemifrån för att kunna komma till det. Så när jag var 16 sattes jag i en 1a som ligger ungefär 1.7 mil från mammas hus. Synd nog så var jag fortfarande beroende av dem, för matpengar, så jag träffade tyvärr dem båda minst varannan vecka.
Så fort jag fyllde 18 sökte jag alla bidrag jag kunde hitta och jag sitter nu i en trevlig 2a, med mina vackra katter.
 
Det låter som ett bra slut, eller hur? Men tyvärr måste jag säga att jag fortfarande möter dem ibland, och det är jobbigt. Jag ställer mig ofta och storgrinar då eller så undviker jag dem när jag ser dem. Så ja, jag är expert på att gömma mig bland ICAs hyllor när jag handlar.
Jag gråter ofta om kvällarna, för det är då mina minnen om att bo i deras hus kommer tillbaka. Vissa perioder så går jag och lägger mig runt 10 på kvällen för att vakna runt 1 och somna igen vid 3, för det var så det var hos mamma. Jag kunde inte sova hela nätter ifall sambon skulle komma in och slå mig.
Jag klarar inte heller av familjemiddagar när vi möter släkten, eftersom dem kunde ha gjort så mycket för mig. Dem kunde lyft på sin satans telefonlur och anmält människorna. Men jag gissar att ingen ville göra så mot mamma. Men mig var det uppenbarligen okej att göra så emot.
 
Men allt blir såklart bättre, hur man än ser på det. Jag kan ju sova om nätterna, oftast. Jag gråter lite på kvällarna, men jag vet att han inte kommer in här. Och jag behöver inte möta dem mer, har varit till deras hus en gång på det senaste året, och totalt har jag mött honom 7 gånger.
Så va ska man säga, förutom att det blir bättre med tiden om man kommer på något sätt man kan ta sig ut ur det hemska. Min räddning var skolan och jag älkar mig själv för att ha flyttat!
Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:15



mitt namn är pauline och jag är 13 år och nu ska jag berätta om varför jag börja självskada mig jag började skära mig för ungefär 5 månader sen eller något jag gjorde det för att mina föräldrar skilde sigoch då har jag velat ta självmord sen när mamma börja prata om en flytt till en annan stad och att jag var tvungen att lämna min katt som är mitt liv så har jag mått ännu sämre men jag har aldrig tänkt på det så mycket som jag har gjort nu när jag skär mig gör det mig lugn och när jag känner smärtan så mår jag bra jag skärde in ett "S" som står för sigge som är min katt när jag gjorde det blev min kille ledsen och trodde att han gjorde så att jag mådde dåligt och jag mår dåligt av att han gör det så då slutade jag med det och nu mår jag mycket bättre och min kille och alla mina vänner stöttar mig

Av Sara Modigh - 26 juni 2010 00:15


Jag är en tjej på 17 snart 18, mitt självskadebeteende har pågått till och från sen jag var ca 12-13. Jag har gått hos BUP och även på ungdomsmottagningen där jag bor, men tycker inte att dom kunnat hjälpa mig. Jag har sökt till Vuxenpsyk men dom tog inte emot mig för att det var för många månader kvar tills jag fyllde 18 (då). Jag orkar inte söka igen för tillfället. Jag vet inte riktigt hur allt detta började, jag var bara ett barn som inte kunde uttrycka mig i omgivningens språk då jag alltid varit ett par steg före. Jag skulle nog diagnostisera mig själv med bi-polär sjukdom, men då detta inte är fastställt av läkare är jag inte säker. Men jag har mina perioder där mitt psyke är trasigt. Och jag tycks ha svårt att komma ifrån självskadorna. När jag har mina bra perioder är jag ''fri'' men när de dära perioderna kommer tillbaka tycks jag inte kunna slita mig från självskadan. Vid ett tillfälle när jag skar mig gick jag hos bup, då försökte dom ju få mig att sluta såklart, det gjorde jag, men det medförde att jag fick en annan självskada, jag började svälta mig själv. Jag åt 1banan och 1 glas juice under hela dagen ett par månader. Detta gick sån tur var över när min period var slut. Perioderna sen dess fram tills nu har bestått av rakblad, men denna gången ligger rakbladen på hyllan. Det är maten som är den stora fienden. Och det värsta är att jag vet om det, men jag vill fortfarande. Jag vet att det är fel, men jag vill detta. Jag vill bli skelettsmal, jag vill att folk ska uppmärksamma mig. Det kommer ta ett tag till men jag har redan blivit smalare. Någon gång kommer jag ta mig upp ur den här gropen igen, det vet jag. Men just nu är jag inte redo. Det här med ärren, när jag är ute i allmänheten försöker jag vara mig själv så mycket som möjligt, jag går på badhuset ibland etc. Men i skolan har jag ALLTID långärmat. Jag brukar tänka på om någon annan tänker på det. Jag undrar. Jag vet inte vad mer jag ska skriva egentligen. Känns som jag svamlar, men jag tycker det är så jäkla starkt av SARA och alla andra där ute som vågar att vara öppna med detta. Stay strong, vi kan komma igenom detta tillsammans ♥ / Tack för mig.

Av Sara Modigh - 15 juni 2010 18:45

Nu har Jakob börjat sitt sommarjobb, De är mycket jobbigare än jag trodde att de skulle bli.
Hoppas ångesten släpper snart. De e läskigt att sitta helt själv med så mycket ångest. 
Jag vet inte hur jag ska hantera den. 
Jag är rädd att jag ska få ett återfall igen. 
Jag vill ju inte.
Jag hatar att jag inte kan hantera min ångest på ett bra sätt och jag hatar att jag alltid trillar ner i skiten igen. 

Men men , de är bara att kämpa på.

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se