En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 11 september 2012

Att Förlora Sin Mamma

Av Sara Modigh - 11 september 2012 00:00

Att förlora sin mamma när man knappt blivit vuxen. Hur klarar man en sådan sak? Hur kan man någonsin komma över det och gå vidare?

46 dagar har gått sedan jag förlorade min mamma för alltid. Jag börjar inse att jag ALDRIG kommer få träffa henne igen. Jag blir helt kall inombords varje gång dem tankarna går igenom mitt huvud. Jag är ju bara 22 år. Min mamma ska inte dö nu. Hon kan inte vara död. Hon som alltid var så pigg och glad kan ju inte vara borta? Det är så svårt att tro på det.


Även fast vi har tittat på henne i kistan och även fast begravningen har varit så är det svårt att förstå. Det kan ju inte vart min inte ens 44-åriga mamma som låg där i kistan. Det måste ha vart nån annan. Min mamma är väl hemma och sjunger och dansar till radion. Hon är väl ute och går med Frodo. Hon är väl och tränar på Friskis och Svettis. Hon lever väl fortfarande?

Nej det gör hon inte. Innerst inne vet jag att hon är borta. Borta för alltid. Men någonting i mitt inre vägrar att inse att det är så. Det kanske är någonting inuti mig som vill skydda mig från den hemska sanningen. För jag kan bara inte tro det även fast jag vet att det är sant.

Någonting som man aldrig tänker på är hur mycket man faktiskt förlitar sig på sin mamma. Även fast jag flyttade hemifrån för lite mer än 3 år sedan så har mamma alltid varit en trygg punkt att förlita sig på. Man inser inte hur många gånger ordet mamma far igenom huvudet medans hon lever. Men nu, Nu när man tänker så inser man hur ofta man faktiskt tänker på sin mamma. Till exempel." Vad ska jag köpa till mamma när hon fyller år". just ja hon finns inte mer. "Oj det får jag fråga mamma om" Det går inte för hon kan inte svara. Hon är borta för alltid. "åh den/det måste jag visa för mamma." Nej det går inte, hon finns inte mer. "Det måste jag berätta för mamma" Men det går ju inte, Hon har ju dött.

Det flyger sådana tankar i mitt huvud flera gånger varje dag. och varje gång jag tvingas påminna mig själv om att hon inte längre finns fylls jag av skräck. Jag kan inte andas. Jag blir helt iskall i kroppen. Jag får en klump i halsen och det känns som jag ska spy.

Hur kunde detta ske? Hur kunde min fina mamma dö så här plötsligt? Snälla låt mig vakna upp från den här mardrömmen!

IMG_5690

 
 
Ingen bild

Micaela

26 augusti 2014 18:30

Hej. Min mamma dog för 2,5 veckor sen. Och jag känner som du jag vet fan inte hur jag ska klara detta. Hur har allt gått för dig? Kram

Sara Modigh

27 augusti 2014 08:00

Hej Micaela. Förstår att du har det jättetufft just nu. Den första tiden är otroligt jobbig. För mig var den första chocken värts. När man skulle förstå och acceptera att mamma var borta. MEn nu har det gått två år och det har blivit en del av vardagen. Allt har återgått till det normala så att säga. Mamma saknas och det är jobbigt fårn och till när saknaden gör sig extra påmind. Men livet fungerar bra för mig och trots motgångar i livet mår jag bättre nu är jag någonsin gjort tidigare.

Jag hoppas verkligen att du tar dig igenom detta. Gråt, skrik, skriv, skratta och prata. Få ur dig dina känslor. Det var i alla fall en viktig del i mitt läkande.

Jag beklagar sorgen och önskar dig och din familj all lycka ni behöver i er sorg.

 
Ingen bild

Leona

8 december 2014 21:46

Hej! Jag vat inte hur jag ska göra! Min mamma dog för 2 år sedan man kan inte släppa minnet av den kvällen när hon försvann. Då var jag bara 10 år gammal. Så nu är jag tolv då. Kan du ge mig råd om hur jag ska kunna sova om nätterna? Jag har pratat med vuxna nu vara dag om
detta men mår jämt konstigt och illamående. ..

Sara Modigh

9 december 2014 11:39

Det är jättebra att du pratar med vuxna i din omgivning. Att prata om hur man känner är väldigt viktigt.

När man förlorat någon man älskar så lämnar det ett tomt hål som inte går att fylla. För min del har det bara hjälpt att acceptera att den tomheten finns. Jag tänker att det gör ingen nytta att vilja ha mamma tillbaka för de tankarna skadar mer än de tröstar. Jag saknar mamma jättemycket och förstår att det är extra svårt för dig som är så ung.

Hade jag vart du hade jag försökt prata med en terapeut som är van att prata med ungdomar som förlorat en förälder.

Det är jättesvårt att hantera en sådan förlust och ibland måste man bara må dåligt en tid och bearbeta det som hänt. Men att du sover dåligt är ju inte bra och jag vet av egen erfarenhet att man många gånger mår sämre när sömnen är dålig.
För mig är det viktigt med rutiner. Att lägga sig samma tid varje kväll och sedan gå upp samma tid varje morgon oavsett om jag sovit eller inte.
Jag har även rutiner för att varva ner på kvällarna och det gäller att hitta något som man blir lugn och avslappnad av. Gärna något som man mår bra av som att läsa, ta ett bad eller titta på någon bra tv-serie. Det fungerar i alla fall för mig.

På den här sidan kan du läsa lite om sorg och du kan också hitta information om vart man kan vända sig när man mår dåligt. http://www.umo.se/Att-ma-daligt/Sorg/

Jag hoppas att du kan få hjälp att hantera dina känslor och reda ut dem så att du kan få börja må lite bättre.
Det är svårt att förlora någon men det är synd om det ska förstöra hela livet. Tyvärr är ju döden en del av livet och alla kommer någon gång att förlora någon de älskar, men det är orättvist när det händer för någon som är så ung.

Lycka till nu och jag hoppas min kommentar ger lite svar och jag hoppas att du kommer må bättre snart.

Med vänlig hälsning, Sara

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Torsdag 6 sept 03:01

Vem är jag ens? Är detta mitt liv? Är det såhär det ska vara?    Jag vill bara fly från allt, försvinna... Men hur mycket jag än flyr kan jag inte springa ifrån livet. Livet som jag så innerligt hatar, jag avskyr allt med det. Den ständiga ån...

Av Sara Modigh - Söndag 19 aug 07:45

Varför försätter jag mig själv i destruktiva situationer? Varför söker jag mig till förövare för att återuppleva mina trauman? Vad vinner jag på att låta mig utnyttjas om och om igen?  Varför söker jag tröst i situationer som inte alls ger tröst. V...

Av Sara Modigh - Torsdag 19 juli 13:45

  Hon var en tillsynes vanlig tjej, alltid med ett leende på läpparna. Hon var nog lycklig en liten stund. Men med åren blev allt bara mörkare och tyngre.  Hon var deprimerad, men ville inte erkänna det, hon sa jämnt attt hon var okej. Men d...

Av Sara Modigh - Fredag 6 juli 04:02

           

Av Sara Modigh - Onsdag 27 juni 05:05

Trots att det gått över tio år påverkas jag fortfarande av det du gjorde mot mig.  Jag kan känna din tyngd över min kropp, känna dina tunga flåsande andetag mot mitt ansikte, känna den fasansfulla och lamslående skräcken du utsatte mig för. Den skr...

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se