Först och främst vill jag bara säga tack. Det är kul att min blogg uppskattas.

Jag och Jakob har vart tillsammans i 6 år. Han är mitt största stöd i livet. Han har stöttat mig i allt.

Genom att han funnits där som stöd har jag kunnat bli av med mitt självdestruktiva beteende. Han hjälper mig att trotsa min ångest och våga lämna min trygghet och mitt hem för att gå ut.

Jakob är en otroligt stark person som stått vid min sida under många år trotts att det vart allt annat än lätt. På grund av min Asperger har jag en del svårigheter med relationer.

Under min uppväxt har det vart mycket bråk i familjen. Bråk om "småsaker" . Till exempel har jag väldigt svårt för att ändra en tanke. Har jag fått en tanke att jag vill att persiennen ska vara neddragen så blir det ett otroligt kaos inom mig om någon drar upp persiennen. Just sådana saker gör det svårt att inte bråka i en familj. Detta har dock blivit något bättre på senare år.

Idag har jag en normal relation till min familj. Vi bråkar inte och har det trevligt och mysigt när vi träffas. Något som för ett par år sedan var väldigt svårt för mig är idag mycket lättare.

Varje fredag åker vi hem till min pappa och äter tacos och kollar på Dobidoo. Detta är väldigt mysigt.

Vänner har jag inte på samma sätt som många andra. Just för att jag varit mycket sjuk har man förlorat kontakten med alla skolkompisar . Jag har träffat människor på internet och gamla klasskompisar då och då. Men vi har inga direkta vänskapsband.

Sen hur Jakob ser på min psykiska hälsa Tycker jag hatt han kan få svara på. Så välkommen Jakob för första gången in i min blogg :)

Hej! jag heter Jakob, jag är snart 26 år gammal och arbetar som sjuksköterska. Jag träffade Sara för sex år sedan, det började med att vi pratade på internet och sedan träffades vi på riktigt. Första gången vi träffades så kom jag med buss till Saras skola och på långt håll från bussen såg jag en person med rosa hår som stod och väntade och jag tänkte "där är hon :)".

Jag visste redan innan vi träffades att hon led av ångest och depression, jag själv har inte någon psykisk ohälsa men det är heller inget som är främmande för mej.

Det märktes tydligt att hon hade mycket ångest och många sätt att skada sej själv för att få ut den, inte bara genom att hon skar sej över hela kroppen utan även sexuellt.

I början var det lite obehagligt med alla skärsår, hon skar sej inte när jag var med då men man såg ju nya färska sår varje dag, hon hade även flera sexuella kontakter vilket gjorde det lite oroligt att starta ett förhållande då man inte visste ifall det skulle fortsätta efteråt eller inte men till slut blev vi ihop efter att ha känt varandra i ett par månader.

Under de första åren fick hon ofta känslostormar, när man var ute och gick eller låg och kollade på tv eller vad som helst så hon kunde hon helt plötsligt till synes utan anledning bli arg och skrika och vi började bråka, det var först då tror jag som jag förstod att hon inte var riktigt frisk, utöver ångesten och depressionen.

Vi umgicks i stort sett varje dag, de få undantagen var när jag åkte upp till Hälsingland som jag kommer från och hälsade på farmor. Ju oftare vi träffades desto svårare hade hon att vara ifrån mej, jag har ställt in många släktkalas och sådant för att stanna hemma hos Sara. Efter ett par år flyttade jag även in hos Sara för att underlätta för henne på nätterna, samt att jag då studerade i stan så jag hade betydligt lättare att ta mej till skolan därifrån.

När jag bodde med henne hos hennes mamma så började hon kämpa mer för att sluta med självskadorna, ibland fick hon återfall och skar sej ordentligt när jag sov, jag torkade blodet så hennes mamma inte skulle märka. Efter ett halvår flyttade vi sedan till lägenhet.

Efter att vi flyttat har självskadorna blivit mindre och mindre till att helt avta och hon har nu varit fri från självskador i över ett år. Hon har även haft längre perioder då hon uppgett att hon varit näst intill fri från ångest och depression och då varit väldigt glad. Hon har fått testa mycket olika mediciner men ingen som riktigt fungerat mot ångesten och därför även längre perioder varit utan medicin. Hon har ej längre känslostormar även om hon ibland kan vara lättirriterad.

Självklart påverkar hennes mående även mej, hennes ångest och hennes depression, men när det är som jobbigast brukar jag tänka att "om jag tycker det här är så jobbigt, hur jobbigt är det då inte för Sara?" samt att när vi bråkar över "småsaker" så vet man att det är på grund av sjukdomen, och avvaktar några minuter och låter det värsta avta och sedan tröstar jag henne.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...