En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 27 januari 2013

Sex månaders sorg

Av Sara Modigh - 27 januari 2013 10:00

    

Idag har det gått ett halvår sedan min mamma dog. Kan inte fatta att tiden går så snabbt. Känns verkligen som om det var förra veckan Jakob kom hem från jobbet och berättade att min mamma hittats död i sin säng. Jag minns så väl bilresan till mammas hem. Det kändes som det tog en evighet att komma fram ville fram så fort som möjligt. Ville hemm till min mamma. Samtidigt gick alldeles för fort att komma fram. Jag ville ju inte komma fram för när man var framme kunde man inte förneka sanningen längre.  Jag hoppades verkligen in i det sista att det inte skulle vara sant att min mamma var död.  Jag minns mycket från den dagen, men minns nästan ingenting alls från begravningen. Jag minns att det stod en ambulans utanför mammas hus, jag minns att det stod 2 poliser innanför dörren, jag mins att det stod två ambulanspersonal utanför mammas rum. Jag minns hur vi alla satt ute i trädgården och grät. Jag mins att det var varmt. Jag mins hur "krishanterar" personer kom och jag minns att någon av dem kom fram och tog på min arm medans hon pratade med mig. Jag minns orden som ekade i mitt huvud, som fortfarande ekar. "Det får bara inte vara sant", "Varför min mamma?" "snälla säg att det inte är på riktigt" "kom tillbaka mamma, snälla kom tillbaka"

Jag saknar min mamma så otroligt mycket. Fast det har gått sexmånader så kan jag fortfarande knappt tro att det är sant. Min mamma har ju alltid varit så levande. Hon höll alltid igång, ständigt nya projekt, Hon tränade flera gånger i veckan, Skrattade jämt och sen bara försvann hon över en natt. Från levande till död på bara ett par timmar. Jag funderar mycket på mammas död. Kände hon sig dålig? Hade hon ont? Förstod hon att hon var döende? Hur lång tid tog det? Gick det på en sekund eller låg hon medvetslös och döende i flera timmar? Hade man kunna göra något om sjukdomen upptäckts innan hon dog? Frågorna är många.

Min mammas död har påverkat mig mycket. Jag har väldigt mycket mer ångest nu än vad jag hade för ett år sedan. Jag är helatiden rädd för vem som kommer dö här näst. Jag försöker verkligen bryta de negativa tankegångarna men det är svårt. Jag försöker att ta en dag i taget. Jag har kämpat så länge och trots att min kraft börjar ta slut så tänker jag fortsätta kämpa. Jag ska kämpa till den dagen jag dör.



Hittade föresten en bild när jag kollade igenom bilderna jag hade på mamma i datorn.

Det är en bild på "de fyra generationerna" Det är min morfar Arne, Min mamma Malin, Jag Sara och min morfars mamma Berta

Jag gissar på att denna bilden är tagen när jag är i två eller treårsåldern. Det gör att bilden är tagen för cirka 20 år sedan. Tänk om man hade vetat när man tog bilden att alla utan lilla Sara skulle vara döda om 20år.

  

Jag har tänkt mycket på det viset.

"tänk om vi vetat att mamma skulle dö innan frodo när vi köpte honom   "

"tänk om jag vetat att mamma skulle dö innan Mumsi när vi köpte henne    "

"tänk om vi vetat att min födelsedag 2011 skulle bli den sista födelsedagen jag har med min mamma fortfarande i livet    "

"tänk om vi vetat att mamma bara skulle leva i någon månad till efter att denna bilden togs   "


Tänk om man vetat? Men saker hade väl inte varit bättre av att veta heller. Att stå brevid och se någon gå dag för dag mot sin död och veta att den närmar sig mer och mer och man inget kan göra åt det hade gett en otrolig ångest. Vi fick i alla fall ha fina stunder med vår mamma ända fram till dagen hon dog.


Tack mamma för att du var den Bästa, Finaste, Underbaraste och Snällaste mamman <3 Jag älskar dig!

 
 
Maria

Maria

27 januari 2013 10:23

Sara, du skriver så klokt, vackert och moget. Mina tårar flödar. Jag gråter med Er barn och med Malin syskon och mamma också. Du har rätt i att om det ändå var skönt att inte veta. Din mamma behövde troligtvis inte lida alls. Jag såg en annan ung mamma dö och lida i 1,5 år :( så mycket lidande tårar och oro för hur det skulle gå för hennes barn. Din mamma slapp det! Hon kikar på Er från sin änglaplats och ler!! Hon ser hur du kämpar och hon är stolt!!! Kämpa på Sara, du fixar det! För din fina mamma Malins skull orkar du vidare! Kram / Maria

http://mariasdagbok.blogspot.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Onsdag 15 maj 02:40

Det finns en stor del av mig som säger att jag aldrig kommer att få den kärlek och närhet som jag behöver. Som säger att jag aldrig kommer kunna känna mig trygg.  Jag känner mig så ensam och svag, jag har ingen som helst tillit till mig själv och i...

Av Sara Modigh - Fredag 15 mars 06:13

         

Av Sara Modigh - Fredag 1 mars 21:15

Det finns en grupp människor i vårt samhälle som inte tror på att psykisk ohälsa existerar eller åtminstone inte alla diagnoser.  ADHD är en sådan diagnos som människor gärna har åsikter om. Jag kan inte räkna gångerna jag har fått höra att "alla h...

Av Sara Modigh - Tisdag 26 feb 01:30

Jag är en skör liten själ, jag påverkas otroligt lätt av negativa eller spända stämningar.  Blir rädd, orolig och ledsen väldigt lätt.  Ibland känner jag mig som en liten mus i en värld av monster. Jag skulle så lätt trampas ner och bli helt förs...

Av Sara Modigh - Lördag 9 feb 07:30

Jag har levt med ångest så länge jag kan minnas. Jag tror att jag mer eller mindre alltid har haft min ångestproblematik. Jag kan iallafall inte minnas en stund i mitt då jag levt utan ångesten. Jag vet med säkerhet att jag hade den vid sex års åld...

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se