Idag har det gått ett halvår sedan min mamma dog. Kan inte fatta att tiden går så snabbt. Känns verkligen som om det var förra veckan Jakob kom hem från jobbet och berättade att min mamma hittats död i sin säng. Jag minns så väl bilresan till mammas hem. Det kändes som det tog en evighet att komma fram ville fram så fort som möjligt. Ville hemm till min mamma. Samtidigt gick alldeles för fort att komma fram. Jag ville ju inte komma fram för när man var framme kunde man inte förneka sanningen längre.  Jag hoppades verkligen in i det sista att det inte skulle vara sant att min mamma var död.  Jag minns mycket från den dagen, men minns nästan ingenting alls från begravningen. Jag minns att det stod en ambulans utanför mammas hus, jag minns att det stod 2 poliser innanför dörren, jag mins att det stod två ambulanspersonal utanför mammas rum. Jag minns hur vi alla satt ute i trädgården och grät. Jag mins att det var varmt. Jag mins hur "krishanterar" personer kom och jag minns att någon av dem kom fram och tog på min arm medans hon pratade med mig. Jag minns orden som ekade i mitt huvud, som fortfarande ekar. "Det får bara inte vara sant", "Varför min mamma?" "snälla säg att det inte är på riktigt" "kom tillbaka mamma, snälla kom tillbaka"

Jag saknar min mamma så otroligt mycket. Fast det har gått sexmånader så kan jag fortfarande knappt tro att det är sant. Min mamma har ju alltid varit så levande. Hon höll alltid igång, ständigt nya projekt, Hon tränade flera gånger i veckan, Skrattade jämt och sen bara försvann hon över en natt. Från levande till död på bara ett par timmar. Jag funderar mycket på mammas död. Kände hon sig dålig? Hade hon ont? Förstod hon att hon var döende? Hur lång tid tog det? Gick det på en sekund eller låg hon medvetslös och döende i flera timmar? Hade man kunna göra något om sjukdomen upptäckts innan hon dog? Frågorna är många.

Min mammas död har påverkat mig mycket. Jag har väldigt mycket mer ångest nu än vad jag hade för ett år sedan. Jag är helatiden rädd för vem som kommer dö här näst. Jag försöker verkligen bryta de negativa tankegångarna men det är svårt. Jag försöker att ta en dag i taget. Jag har kämpat så länge och trots att min kraft börjar ta slut så tänker jag fortsätta kämpa. Jag ska kämpa till den dagen jag dör.

Hittade föresten en bild när jag kollade igenom bilderna jag hade på mamma i datorn.

Det är en bild på "de fyra generationerna" Det är min morfar Arne, Min mamma Malin, Jag Sara och min morfars mamma Berta

Jag gissar på att denna bilden är tagen när jag är i två eller treårsåldern. Det gör att bilden är tagen för cirka 20 år sedan. Tänk om man hade vetat när man tog bilden att alla utan lilla Sara skulle vara döda om 20år.

Jag har tänkt mycket på det viset.

"tänk om vi vetat att mamma skulle dö innan frodo när vi köpte honom   "

"tänk om jag vetat att mamma skulle dö innan Mumsi när vi köpte henne    "

"tänk om vi vetat att min födelsedag 2011 skulle bli den sista födelsedagen jag har med min mamma fortfarande i livet    "

"tänk om vi vetat att mamma bara skulle leva i någon månad till efter att denna bilden togs   "

Tänk om man vetat? Men saker hade väl inte varit bättre av att veta heller. Att stå brevid och se någon gå dag för dag mot sin död och veta att den närmar sig mer och mer och man inget kan göra åt det hade gett en otrolig ångest. Vi fick i alla fall ha fina stunder med vår mamma ända fram till dagen hon dog.

Tack mamma för att du var den Bästa, Finaste, Underbaraste och Snällaste mamman <3 Jag älskar dig!

 

Maria

27 januari 2013 10:23

Sara, du skriver så klokt, vackert och moget. Mina tårar flödar. Jag gråter med Er barn och med Malin syskon och mamma också. Du har rätt i att om det ändå var skönt att inte veta. Din mamma behövde troligtvis inte lida alls. Jag såg en annan ung mamma dö och lida i 1,5 år :( så mycket lidande tårar och oro för hur det skulle gå för hennes barn. Din mamma slapp det! Hon kikar på Er från sin änglaplats och ler!! Hon ser hur du kämpar och hon är stolt!!! Kämpa på Sara, du fixar det! För din fina mamma Malins skull orkar du vidare! Kram / Maria

http://mariasdagbok.blogspot.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...