Trygg utan garderob är ett jättefint event på facebook där folk delar med sig av saker som dem tidigare dolt. Det handlar om att komma ut ur garderoben gällande sin sexualitet, sin psykiska ohälsa eller fysiska hälsa.
"Var med och skapa trygghet genom att lägga upp en bild där du vägrar gömma en given del av din personlighet – dina drömmar, passioner, intressen, din bakgrund eller den du är idag – och visa att det inte är okej att skrämma in någon i garderoben." Så skriver skaparen om sin grupp / sitt event.
Jag tycker att detta är ett jättebra initiativ Så vill själv vara med och bidra.
Min historia är lång och handlar mestadels om mina självskador. Kan säkert kännas triggande för vissa och bör läsas med försiktighet. . Så Länge jag kan minnas har jag haft en inre oro. Jag var varit väldigt rädd och försiktig Jag har aldrig riktigt passat in. Min ångest har vuxit sig starkare och starkare genom åren och redan som sexåring började jag bli självdestruktiv.
Det började ganska så harmlöst med att jag knöt ihop mina händer och borrade in naglarna i handflatorna. Detta gjorde jag utan att tänka på det i början. Ni vet en sådan där reaktion man kan få när man kollar på en läskig film. Jag upptäckte att smärtan gav mig lindrig. Det var något annat att fundera på . Det var en smärta jag förstog. En smärta som kunde förklaras. Sakta men säkert gick min destruktivitet från naglar i handflatorna till att nypa och riva mig själv. Detta pågick i flera år och utvecklades ännu mer och jag började slå och bita mig själv. Jag vet inte riktigt när jag gick från att bara riva och bita i huden till att med ett objekt börja riva/skära mig. Men jag vet att när jag gick i högstadiet så började jag skära mig på allvar.
Det var då jag började använda rakbladet. Självskadandet blev mitt sätt att fly från min inre smärta. Jag rispade mig över hela kroppen och skar mig mer och mer för varje dag. Det var även under tiden i högstadiet som jag blev sexuelltutnyttjad. Detta påverkade mig enormt mycket. Jag såg mig själv som en smutsig hora som förtjänade det som hände. Mitt självskadebetende tog ännu ett steg. Jag började ha sex för att skada mig själv. Jag var 15 år och lät killar/män ha sex med mig för att straffa mig själv. Det blev en slags bekräftelse av vilken äcklig liten sexleksak jag var och jag fick om och om bevisat för mig själv att sex är det ända jag duger till. Jag avskydde mig själv mer än allt annat så ville dom ta mig så kunde dom få det. Då var det ju något jag dög till i alla fall. Efteråt kände man sig ännu mer smutsig vilket ledde till nya träffar och ännu mera självskador.
Mitt sex-självskadebeteende är helt borta idag och jag har vart fri från det i snart 7år. Men att prata om mitt sex-självskadebetende är svårt. Det är så otroligt privat och på nått sätt förnedrande. Kanske är det sättet jag såg på mig själv som gör det svårt eller så är det skamen över vad jag utsatt mig själv för. Detta är ju inget man vill att familj och vänner ska veta. Men jag har bestämt sedan ett par år tillbaka att vara öppen med min psykiska ohälsa och mina självskador för att hjälpa andra. När jag växte upp visste jag inte någonting om psykisk ohälsa eller självskadebetenden. Jag ville inte att andra skulle behöva känna sig så ensamma som jag. Så jag startade en blogg och började skriva om min psykiska ohälsa. Jag skrev om psykolog besök , mediciner, och utredningar, Och jag skrev om min väg mot att lära mig leva utan självskador. Något som jag fortfarande kämpar med. Efter ett och ett halvt år utan självskador fick jag ett litet återfall efter min mammas död. Detta återfallet har jag inte berättat om för någon. Men jag kämpar fortfarande och hoppas att detta var mitt allra sista återfall. Jag vill inte hantera mina känslor genom att skära mig själv..
