Sitter och tänker mycket på mitt självskadebeteende. Hur enkelt det vore att dra ett rakblad mot min hud. Känna smärtan som river i mitt skinn. Fokusera enbart på den smärtan och känna blodet som rinner, känna hur det pulserar av smärta. Känna hur området kring såret blir varmt. Känna lukten av järn fylla upp rummet. Se hur små bloddroppar träffar glovet och gör små perfekta runda fläckar. Jag föll tillbaka den 23 december, efter 628 dagar utan att självskada. Mellan 2011-04-05 och 2012-12-23 höll jag mig helt ifrån självskador.

Idag är det 40 dagar sen min senaste självskada. Jag kämpar för att stå emot tankarna. Jag försöker att skriva ut mina känslor, jag försöker att distrahera mig själv och jag kelar så mycket jag kan med Fluffis.

Detta är en gammal bild på mig och Fluffis. En bild tagen då jag hade stora problem med självskadorna.

Nästa alla mina ärr är helt bortblekta nu. Jag är så glad att mina armar ser mycket bättre ut nu än vad dm gjorde vid tidpunkten för bilden ovan.

Jag är besviken över mitt återfall. Jag var bara ett par månader från två år som självskadefri. Även fast jag vet att man ibland hamnar fel och kliver snett här i livet så känns det hårt när man kämpar allt man kan för att nå ett mål och man sedan misslyckas med det. Jag väljer att skriva ut mitt misslyckande här för att jag känner att det hjälper mig vara ärlig mot mig själv och det hindrar mig från att i smyg börja självskada igen. Jag vill inte tillbaka till självskadandet även fast en liten liten del av mig uppenbarligen fortfarande ser självskadandet som en "lösning". Men så är det inte, logiskt sett så vet jag att självskadandet bara skapar mer problem. Det är ett helvete det vet jag, Och jag vet att jag tagit mig ur det till en stor del. Men det är den där sista foten som är svår att få loss. Självskadandet har fått fatt i mig och vill inte släppa mig riktigt än. Tankarna finns där fortfarande. Absolut inte lika ofta som förut men dem finns där. Det är svårt att stå emot när man gått perioder utan tankarna och dem slår till helt plötsligt utan förvarning. Antar att det alltid kommer finnas en del i min hjärna som säger "självskada" och det gör ju att det alltid finns en risk att falla tillbaka. Jag tror att jag kommer att klara mig ur den här gropen jag befinner mig i nu utan att självskada. Jag gjorde ett misstag men det gör att jag kämpar dubbelt så hårt för att inte låta det hända igen.

Jag är rätt glad idag att mina ärr är så bortblekta som dem är. Jag är också glad att jag trots ett väldigt långt självdestruktivt beteende mot mig själv faktiskt inte har mer ärr en jag har. Visst skulle mer än gärna ta bort dem stora fula ärren som syns på flera meters avstånd.  Men jag ska (måste) lära mig att acceptera mina ärr för dem är en del av mig nu oavsett om jag vill det eller inte. Jag försöker egentligen att inte tänka på mina ärr så mycket överhuvudtaget. Många gånger tänker jag inte ens på att jag har ärr förens jag får någon konstig blick då och då.

 

vendela

2 februari 2013 22:35

du är så otroligt stark! en dag kommer jag att lyckas precis som du! en dag kommer jag att acceptera mig själv och ända fram tills den dagen och alla dagar därefter, kommer du vara en stor förebild för mig. du har fått mig att inse att det finns andra saker som kan göra en lycklig. du är så stark och fin!

http://vellalife.blogg.se

Sara Modigh

3 februari 2013 01:08

Tack så mycket. Jag är övertygad om att du kommer lyckas precis som jag gjort! Jag hoppas verkligen att det kommer gå bra för dig.

 

iko

8 februari 2013 07:59

nu har du testat ett återfall efter så långt uppehåll. nu vet du att du inte vill dit igen. jag tror att du kan klara att sluta helt. det har jag gjort. jag skäms jättemycket för mina ärr men de är ju där o inget man kan göra nånting åt. jag tänker att förhoppningsvis tänker folk som ser dem att de är jättegamla, nåt jag gjorde i tonåren (jag är 35 nu). själv vet jag ju att senaste var våren 2010, ungefär ett år innan jag blev mamma. för min dotters skull vill jag absolut inte göra nåt mer, mår så himla bra nu när jag har henne som fokus o inte bara mig själv att bry mig om. hon kommer nog att fråga varför mina armar ser ut som de gör, jag måste förbereda mig med ett bra svar som hon kan förstå utan att ta skada.
lycka till i fortsättningen, o tänk på hur glad du är att dina ärr är blekta, att du inte vill ha några fler nya. håll dig till dina andra strategier för att hantera ångest, något som inte sätter sådana spår!
kram från en annan överlevare.

http://dayviews.com/ikospiko

Sara Modigh

8 februari 2013 08:09

Tack så jättemycket för fina kommentarer. Min pappa har fått barn igen så jag står också inför frågor från småbarn. Man behöver inte förklara så mycket mer än Jag har varit sjuk när dem är små. När jag blivit frågad av små barn som jag inte känt har jag ofta sagt "jag vet inte" det är ett svar som de flesta barn accepterar. Men när det gäller familjen måste man ju förr eller senare berätta.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...