Direktlänk till inlägg 5 februari 2013
Detta är bilder på mig från år 2005/2006 . Jag är 15 år gammal och tycker att jag är den tjockaste fulaste människan i världen. Idag när jag ser bilder på mig i den åldern kan jag inte fatta hur jag kunde tro att jag var tjock? Jag hade så dålig självkänsla. Jag hade vart överviktig och tror inte att min självkänsla följde med när jag kom in i puberteten och började gå ner i vikt. Jag minns att när jag satt ner skämdes jag över "valkarna" på min mage. Jag skämdes så över klumpen av fett som hängde ut när man sattner. Så jag satt alltid med armarna korsade över magen. Idag inser jag hur nära jag var att hamla i en ätstörning. I perioder åt jag inget mer än rivna morötter. Samtidigt som jag tränade både vattengympa, livräddning och capoeira.
Jag hade blivit lite bättre , började äta mer och mer tack vare min pojkvän. Men min ångest blev sämre och sämre. Jag fick börja med en ny medicin för att klara av att gå till skolan. En medicin som var förödande. Jag gick upp 30 kilo på 3 månader. Jag hatade min kropp om än ännu mer. Jag skämdes så mycket att jag helt slutade att gå ut. Vilket i sin tur resulterade i att min vikt fortsatte att öka.
Idag vet jag inte i fall jag kanske ska vara tacksam att jag faktiskt ökade så mycket i vikt. För hade jag drabbats av en ätstörning hade jag kanske inte levt i dag. Samtidigt så är det inte alltid roligt att vara så överviktig.
Men idag vet jag att jag är bra som jag är! Man kan faktiskt vara vacker trots att man är tjock. Självkänslan finns inte alltid där , utan jag måste jobba hårt för att kunna känna att jag är fin och bra. Det är svårt att acceptera sig själv som man är, men det går!
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se