Man hör gång på gång om patienter som känner sig illa behandlade inom vården. Patienter som möts av fördomar och inte tas på allvar. Patienter som känner sig bortglömda och inte respekteras. Patienter som inte får den vård dem behöver.

Det är många som känner att dem inte får rätt vård av psykiatrin. Det är långa väntetider och ofta får man inte hjälp när man verkligen behöver det. Många berättar också om att dem inte får hjälp med sina somatiska problem bara för att dem har eller har haft en psykisk ohälsa.

Jag har själv upplevt lite av det där.

Jag hat tex haft problem med mina knän i tre år. Jag har ofta så ont i knäna att jag inte kan somna. Det höll på i två år innan jag kontaktade min vårdcentral. Det dem sa var. " det är nog bara lite psykiskt det går nog över" Då blev jag faktiskt riktigt arg och tappade tron på den somatiska vården ganska mycket. Det är inte första gången jag fått den kommentaren när man ringt vårdcentralen för någonting. Men när det gäller huvudvärk , magont och bröstsmärtor är det för mig mer förståligt. Dem är ju alla saker man kan få av tex ångest som jag ju lider av. Men ont i knäna, sen när får man ont i knäna av ångest? Ringde då en annan vårdcentral, där dem först tyckte att oj det måste vi verkligen kolla upp. När vi sedan berättade att jag inte tillhörde den vårdcentralen blev det ju lite problem. Men det skulle gå att lösas. Sedan fick dem mitt personnummer och vips visste dem att jag hade psykisk ohälsa och jag var inte längre välkommen dit. Allt slutade med att jag fick kontakta en privat sjukgymnast och där konstaterades det att min smärta beror på att jag har överrörliga leder. Så det hade inget med mitt psyke att göra som den somatiska vården så gärna ville tro.

Kan inte säga att jag upplevt något sådant inom psykiatrin. Men även där finns det brister. Brister som jag tror beror på brist på pengar, tid, plats och personal. Sen finns det ju tyvärr också människor som inte borde jobba inom vården. Jag har tyvärr stött på sådana under min tid på BUP.  Dessa män satte djupa spår av skräck i mig och jag är än i dag livrädd för att bli inlagd. Varje gång jag åker förbi BUPs avdelning där jag var inlagd får jag rysningar av obehag.

Idag ångrar jag att jag inte anmälde. Men jag var bara ett barn. Jag hade ingen aning om att man kunde anmäla. Jag hoppas verkligen att dessa människorna inte jobbar kvar.

Det är så tråkigt när sjuka människor ska råka illa ut inom vården. Så borde det verkligen inte vara.

Så vart vänder man sig egentligen om man känner sig felbehandlad eller illa behandlad av vårdpersonal?

JO, om du tycker att du har blivit dåligt behandlad av hälso- och sjukvårdspersonal kan du vända dig till sjukvårdsförvaltningen, till landstinget eller till hälso- och sjukvårdsnämnden i kommunen. Anmälan kan också göras till Socialstyrelsen.

Men först och främst bör man vända sig till Patientnämden.

Patientnämnden är till för att göra det lättare för patienter och personal som arbetar inom sjukvård, äldrevård och tandvård att prata med varandra. Om du inte är nöjd med vården eller det bemötande du fått ska du helst prata med den person som vårdat dig. Om det känns svårt kan du prata med chefen på den enhet i vården som du inte är nöjd med.

http://www.socialstyrelsen.se/klagapavarden/hittadinpatientnamnd

Har du eller någon du känner blivit illa behandlade. Dela era erfarenheter på min forumtråd på Familjeliv. http://www.familjeliv.se/Forum-4-50/m68742594.html

 

Aurora

10 februari 2013 03:02

Kan det bli försent att anmäla? Överläkaren på bup sa till mej att jag fick nog bara ta å lära mej leva med mina overklighetskänslor, dom gick inte göra något åt alls! Då va ja runt 14, så de e ju närmare tio år sen :/
Fick för övrigt reda på för en kort tid sen att de ja "har" heter derealisation^^ Hade läkarjäveln talat om det för mig och gett mej rätt behandling hade jag med all säkerhet haft ett helt annat, mindre komplicerat liv idag.

 

Aurora

10 februari 2013 03:02

Kan det bli försent att anmäla? Överläkaren på bup sa till mej att jag fick nog bara ta å lära mej leva med mina overklighetskänslor, dom gick inte göra något åt alls! Då va ja runt 14, så de e ju närmare tio år sen :/
Fick för övrigt reda på för en kort tid sen att de ja "har" heter derealisation^^ Hade läkarjäveln talat om det för mig och gett mej rätt behandling hade jag med all säkerhet haft ett helt annat, mindre komplicerat liv idag.

Sara Modigh

10 februari 2013 20:20

Jag vet faktiskt inte hur det är med vården. Jag antar att det fins nåon tidsram som man ska anmäla inom. Ska man anmäla sin skola till exempel så har man två år på sig. Men det du kan göra är ju att ta kontakt med patientnämden eller socialstyrelsen eller så och göra en anmälan. Det värsta som kan hända är att den blir avslagen på grund av att anmälningstiden gått ut.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...