En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 19 februari 2013

Har jag gjort några framsteg?

Av Sara Modigh - 19 februari 2013 00:41

Jag började blogga för 4 år sedan för att kunna skriva om min väg mot ett friskare liv. Jag hade en naiv bild att jag skulle få en diagnos på nån månad och sedan behandling och bli frisk inom ett år. Riktigt så blev det inte. Det är svårt att se några tydliga förbättringar. Jag mår fortfarande väldigt dåligt och har stora problem. Jag har fått diagnoserna men ingen riktig behandling än så länge. Men den kommer förr eller senare.


För fyra år sedan skrev jag en lista på några av mina största problem områden. Tänkte lägga upp den här och skriva lite om hur det utvecklats under dem senaste åren.


Listan Socialfobi - agorafobi - bussfobi - telefonfobi (fobi för att prata med människor i telefonen). när jag är ute är de ända jag kan tänka på hur jag går, sitter eller står, känner hur folk tittar på mej och de känns som dom kan läsa mina tankar. vågar inte titta folk i ögonen. tittar bara ner i marken.

Detta är fortfarande ett stort problem. Kan inte prata i telefon. Undviker socialasituationer , främst situationer som köer, bussar, tåg, bio, teater och stora folksamlingar. Jag är inte lika rädd för hur jag går eller sitter. Men känner ett obehag när någon tittar på mig. Jag kan idag titta de allra flesta människor i ögonen. Det har jag övat upp genom att i början titta folk mellan ögonen (så att det ser ut som man tittar i ögonen fast man inte går det) När jag vant mig vid det så kändes det ganska naturligt att titta folk i ögonen. Jag har lättast för att titta folk med glasögon i ögonen. för då är det ändå ett litet "skydd".


Bakteriefobi-extrem rädla för att bli magsjuk-extremt rädd för att spy.

Fortfarande livrädd för detta. Ser ingen större förändring i det.


Extrem rädsla för att kvävas - kan inte vara instängd nån annanstans än i mitt rum, kan inte kramas utan att få kvävningskänslor vilket leder till panik.

Rädslan för att kvävas är fortfarand stor. Får fortfarande panik av kramar, tröjor som sitter för nära halsen osv.


Dermatillomani ? får panik om jag inte får pilla upp sårskorpor, finnar ojämnheter på huden, detta på mej och min pojkvän.

Jag pillar fortfarande mycket på mig själv, men inte alls i den grad som det var förut så jag kunde sitta med nålar pch saxar och gröpa ur min hud för att jag fantiserat att jag hade en knöl där.


Sömnproblem - mardrömmar , rubbad sömnrytm , osammanhängande sömn , svårt att hamna i djupsömn

Sover bättre nu, men har fortfarand perioder då jag har svårt att somna och sova djupt.


Psykoser - röster huvudet - röster i huvudet som talar om hur värdelös jag är, ser även läskiga saker ute, speciellt när det är snö. hör fotsteg efter nej när jag är ute. ser skuggor av människor hemma. hör folk skratta elakt.

Mina röster har försvunnit helt. Det händer vid enstaka tillfällen att jag drabbas av gränspsykoser och hör/ser saker som inte finns.


Ångest, ökar på nattetid - kan därför inte sova på natten.

Ångesten är lika illa som den alltid varit. Men jag har blivit bättre på att hantera den.


Panikattacker- får ofta panik, blir kallsvettig, får hjärtklappning, känns som jag ska gå i bitar för jag vill åt flera håll samtidigt.

Undviker fortfarande saker som ger/har gett mig panikatacker. Är livrädd för attackerna Har dem inte så ofta längre. Men det är väl främst på grund av att jag undviker allt som ger mig dessa attacker.


Humörsvängningar, snabba - agressivitet/sorg - kan skratta ena sekunden för att gråta i nästa & sedan bli arg efter en litenstund. detta sker ett par gånger om dan.

Jag är mycket stabilare i mitt humör överlag. Men jag har lätt för att bli väldigt arg eller ledsen. Speciellt efter mammas död har jag märkt en försämring. Jag känner att jag inte har någon kontroll över min ilska.


Depressioner - nedstämd, ingen ork att göra saker, ser inget ljus, ingen lust för att göra saker.

Jag är fortfarande nedstämd och orkeslös i perioder. Har svårigheter i att "starta upp saker"


Självdestruktivitet - skurit mej i många år, slagit mej med hammare, bitit mej i händerna, dunkat huvudet i väggen osv.

Mitt självskadebeteende är väl det som jag fokuserat mest på att förbättra dem senaste åren. (främst för att det var något jag kunde fixa på egen hand) Har haft ett självskadetillfälle på 2 år.


Extrem rädsla för att bli lämnad ensam mot min vilja - rädd att bli lämnad, "testar" ofta min pojkvän genom att bli arg på honom för å se om han kommer stanna kvar. detta även de inte finns några bevis på att han har tankar på de mer än mina fantasier. Ena stunden älskar jag en människa och nästa hatar jag den - kraftiga svängar ena stunden kan jag älskar jag min pojkvän för att i nästa hata honom. likadant med andra familjemedlemmar. dömer även alla i min närhet som antingen goda eller onda.

Fortfarande rädd för att bli lämnad ensam och har fortfarande väldigt omväxlande känslor. Men det är bättre. Tror att det ligger i att jag har ett stabilare humör nu.


Svårt att se posetiva saker - koncentrerar mej på de negativa

Detta är något jag jobbat på. Jag försöker att se saker positivt. Jag kan , speciellt när jag är nedstämd eller frustrerad och ångestfylld fortfarande ha svårigheter att se det som är posetivt.


Väldigt självkritisk - avstår från att försöka pga risk att misslyckas, koncentrerar mej bara på allt som e fel med mej och alla mina misslyckanden.

Jag är rädd för misslyckanden och jag är aldrig bra nog i mina ögon. Men jag kämpar med att försöka se att jag är bra.


Tål inte negativ kritik - ens om det ej är riktat mot mej, kan vara att dom skriker åt varandra på tvn så tar jag åt mej.

Tar inte åt mig av folk som bråkar på tv längre i alla fall. Blir väldigt ledsen och sårad om någon påpekar fel och brister hos mig. Beror förmodligen på att jag känner mig dålig och mår dåligt över det så det blir att strö salt i såren när någon klagar.


Svårt att ta till mej beröm och liknande - kan inte se att de finns bra sidor av mej.

Jag ser mer bra sidor. Jag har lärt mig att se att den kampen jag går igenom för att leva är bra och att bara för att det kanske inte syns utåt att jag kämpar så betyder det inte att det inte är bra.. Men har fortfarande svårt att ta till mig beröm. För som jag skrev åvan så tycker jag ju alldrig att jag är tillräkligt bra.


Väldigt svårt att kontrollera känslor, kan ej kontrollera hur jag ska utagera ilska eller sorg utan låter det ofta gå ut över alla runt omkring - små ord kan utlösa stort raseriutbrott - har mycket raseri inom mej som jag inte kan få utlopp för, sen går de över gränsen och "fel" person för allt det arga över sig.

Detta är fortfarande kvar men har inte lika många raseriutbrott längre.


Känner som jag har ett stort hål inom mej som ej kan fyllas med något - stort svart hål som ger en slags tomhetskänsla.

En känsla som för ändrats till en mer känsla av otillfredsställdhet. Det käns inte som att något blir riktigt bra.


Paranoia, ständigt på natten - hör folk utanför fönstret eller i huset, ser människor som smyger omkring, måste kolla dörrar så dom är låsta osv.

Har blivit mycket bättre på denna punkten. Jag känner mig inte förföljd längre och jag kollar inte dörren 500gånger om dagen längre.


Väldigt stresskänslig - tål inte stress, blir som förlamad av stress och klarar inte av att göra något. mår psykiskt dåligt av stress

Tål ingen stress alls. Påverkas väldigt negativt av stress. Får mycket ångest av stress samtidigt som jag blir stressad väldigt lätt.


Får ångest av för stora krav, tex skolgång - blir som förlamad av krav och klarar inte ens av att gå upp ur sängen.

Samma här. Krav får mig att bli extremt stressad och jag får stor ångest.


Impulsivitet, allt ska ske på en gång- vill jag göra nått ska de ske på en gång.

Fortfarande inpulsiv. Får jag en idé så ska den genomföras med en gång för det känns som att om jag inte gör det nu kommer jag inte orka med det sen.


Obehag när saker inte går som jag tänkt mej- panik om de inte blir som jag har tänkt eftersom jag då inte har kontroll.

När sker inte går så som jag tänkt att dem ska gå så får jag ångest och blir stressad.


Stort kontrollbehov- panik om jag tappar kontrollen, jag moste ha full kontroll över vad som händer.

Har inte jag kontrollen så vet jag inte vad som kommer hända och saker går inte som jag tänkt mig. Så jag vill fortfarande gärna ha kontrollen.


Väldigt svårt för att lita på folk- litar bara på min pojkvän. tror att alla är ute efter att såra mej eller förstöra mitt liv.

Jag litar mer på människor idag än jag gjort förut. Men man måste förtjäna min tillit.


Svårt för att ge beröm - visa uppskattning- tycker det är jobbigt att ge beröm.

Tycker fortfarande att detta är svårt. Vet inte varför. Men jag tycker att jag blivit bättre på det.


Inget intresse av vänner eller sociala kontakter, inklusive familj- jobbigt med människor , inget intresse av att umgås men nån annan än min pojkvän.

Jag känner väl idag att det skulle vara trevligt att träffa familjen mer och att umgås med vänner. Men orken fins inte riktigt. Men intresset fins där i dag.


Känner glädje av få, om några aktiviteter- gör inte mycke, tycker inte det är roligt att göra saker.

Detta är fortfarande samma.


Låg tolerans för frustration- panik om jag blir frustrerad. mår psykiskt dåligt av frustration.

Blir lätt frustrerad. Men har bättre kontroll och får inte vredesutbrott av frustrationen längre. Får dock fortfarande panik av det.


Känsla av underlägsenhet- alla kan bättre än mej, litar inte på att jag har rätt om någon annan säger att det är fel.

Detta varierar dag från dag. Vissa dagar känner jag mig mer självsäker än andra.


Kan ej be om hjälp- vågar inte be om hjälp, känner mej dålig.

Har svårt att be om hjälp fortfarande. Skäms över att behöva hjälp med vardagliga saker.


Svårt för att säga ifrån- vågar inte säga ifrån om jag tycker någon gör fel , särskillt folk utanför familjen.

Vågar inte prata med främlingar så kommer inte i kontakt med så mycket människor. Men skulle förmodligen inte våga säga ifrån om jag skulle bli illa behandlad eller se någon bli det.


Svårt att avsluta påbörjade saker - tröttnar snabbt , blir uttråkad, kör fast och ger upp.

Jag är bättre på att avsluta det jag börjar med. Försöker att göra en sak itaget istället för att ha femtioelva projekt samtidig.


Mår dåligt av beröring - får obehags känslor om någon rör vid mej, speciellt mina armar eller kinder.

Får fortfarande viss obehagskänsla när jag blir berörd av någon. Främst när det är folk jag inte känner väl så är det jobbigt.




Så för att sammanfatta allt så är väl den största förändringen som skett att jag har bättre självkänsla och bättre självförtroende. Jag har ett lite lugnare humör och jag har lärt mig att hantera min ångest utan självskador.

Jag känner mig säkrare i mig själv än jag gjort tidigare. Jag försöker ta en dag i taget, lära mig av mina misstag och tänka på att det som har vart jobbigt i det förflutna har gjort mig till den jag är idag.


 


 
 
Ingen bild

Älskling

19 februari 2013 12:02

Ojojoj :) vet inte vart jag ska börja, mycket som du säger är bättre :) Att du inte hör några röster alls längre är ju jättebra! Och att självkänslan är bättre och slutat självskada. Du är så otroligt stark och duktig älskling! Jag älskar dej så otroligt mycket! :) PUSSAR!!! Snygg bild också förresten :)

 
Jennifer

Jennifer

19 februari 2013 21:12

Herregud, jag tycker du är väldigt stark!! Seriöst Jag känner igen mig i typ allt det du har skrivit. Jag har diagnosen ADD & ska kanske utredas med aspergers syndrom. Min socialafobi är verkligen hemsk...Men jag vet inte hur man kan göra det bättre..?:/
Kram på dig<3

http://BeTrue.blogg.se

Sara Modigh

19 februari 2013 21:55

Ja, det socialafobin är väldigt svårt. Jag tror att det bästa är att försöka trotsa sin rädsla, så som man gör med andra fobier. Man måste utsätta sig för det och lära sig hantera sin ångest. Det är svårt men det kommer gå. KBT ska tydligen vara väldigt bra.

 
vera

vera

17 december 2013 18:57

oj vad jobbigt,,men tur att det går åt rätt väg för dig..du är väldigt stark som klarar av det.. känner igen mig på flera av dina punkter..och det är verkligen inte lätt.. på tordag har jag ny tid för uträddning av bla asbergers,add etc. att det ska behöva ta sån lång tid, när man mår dåligt känns det här som en evighet.:(

http://detandrahuset.weebly.com

Sara Modigh

17 december 2013 19:15

Tack :) Jag hoppas att du får din utredning snart. För mig tog det ju många år innan jag började utredas. Men då tog det bara ett par månader till diagnos. Verkligen dumt att de ska ta sån tid med allt. Speciellt med psykisk problematik som bars blir sämre om man inte får rätt hjälp från början.

 
Ingen bild

Anki

26 september 2015 23:45

Hej Har startat en grupp på Facebook om Dermatillomani. =)
Gå gärna med om du vill.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Onsdag 14 nov 06:55

Jag förstår inte vad det är som händer med mina mina känslor.  Samtidigt som jag känner mig så tom och likgiltig inför allt så har jag så mycket känslor inom mig.  Jag pendlar så fort mellan alla dessa känslor så jag inte hänger med.  Gråter, s...

Av Sara Modigh - Torsdag 6 sept 03:01

Vem är jag ens? Är detta mitt liv? Är det såhär det ska vara?    Jag vill bara fly från allt, försvinna... Men hur mycket jag än flyr kan jag inte springa ifrån livet. Livet som jag så innerligt hatar, jag avskyr allt med det. Den ständiga ån...

Av Sara Modigh - Söndag 19 aug 07:45

Varför försätter jag mig själv i destruktiva situationer? Varför söker jag mig till förövare för att återuppleva mina trauman? Vad vinner jag på att låta mig utnyttjas om och om igen?  Varför söker jag tröst i situationer som inte alls ger tröst. V...

Av Sara Modigh - Torsdag 19 juli 13:45

  Hon var en tillsynes vanlig tjej, alltid med ett leende på läpparna. Hon var nog lycklig en liten stund. Men med åren blev allt bara mörkare och tyngre.  Hon var deprimerad, men ville inte erkänna det, hon sa jämnt attt hon var okej. Men d...

Av Sara Modigh - Fredag 6 juli 04:02

           

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se