Idag var jag på sjukhuset och gjorde min ultraljudsundersökning av mitt hjärta. Dem hade fått in nya maskiner som dem höll på att testa så doktorn hade en person från företaget med sig som skulle kolla att maskinen funkade som den skulle och att läkaren viste hur han skulle göra :P

Dem testade alla möjliga olika varianter av bilder som dem kunde ta med den nya maskinen så fick en väldigt grundlig undersökning. Läkaren sa att man inte kunde se några fel med blotta ögat och att hjärtat inte såg förstorat ut. Så det känns jättebra.

Ja det var ju en rolig komentar jag fått.  

Någon som vantrivs på sitt jobb på Schneider Electric Sverige AB.

ip adressen tillhör Schneider Electric så antar att någon sitter på jobbet och har så tråkigt att dem måste ge sig på sjuka personer som får vara hemma och "slippa jobba".

Kan förstå att folk som har heltidsjobb längtar efter att vara lediga och ha frihet. Men att vara deprimerad, ha socialfobi, ångest eller annan form av psykisk ohälsa är inte frihet. Det är som en isoleringscell i ett fängelse. Tänk dig själv att inte ha några vänner du kan umgås med, tänk dig själv att du inte kan gå utanför din dörr. Du har ingen ork till att ens sköta ditt hushåll eller dig själv.

Du sitter dag ut och dag in och orkar inte göra något. dagarna blir till månader och månaderna blir till år. Psykisk ohälsa är inget skämt, det är inget påhitt det är en grym verklighet som otroligt många drabbas av.

Jag kan inte tala för exakt alla med psykisk ohälsa. Men de allra flesta skulle jag säga vill vara friska och ha jobb och "normala liv". Jag vet inte var ifrån dina fördomar kring depressioner kommer, kanske någon i din närhet varit drabbad och du uppfattade personen som slö för att du inte förstod sjukdomen?

Depressioner kan arta sig på många olika vis och vissa symptom kan säkert förväxlas med att någon skulle vara "slö", speciellt av någon som inte har några kunskaper av psykisk ohälsa

Det är vanligt att någon med depression blir väldigt trött, orkeslös, har svårt att påbörja/ ta itu med saker, sover dåligt, sover mycket , blir apatisk osv. För en fördomsfull och kunskapslös hjärna kan det lätt ses som en lat människa som bara ligger i sängen heladagarna. Men det är aldrig något som personen själv valt. Ingen av de personer jag vart i kontakt med under hela mitt liv har uttryckt en vilja att vara sjuk för att få ligga hemma och tycka synd om sig själva.

Om jag ska vara ärlig så visst har jag vid tillfällen blivit irriterad och frustrerad över den problematiken jag har och tänkt "fan att allt ska hända mig" och "fy för mitt liv" .. MEN jag sitter inte hemma varje dag och tycker synd om mig själv och jag vill inte heller att andra människor ska tycka synd om mig heller.

Uppmärksamhet, ja vem vill inte ha uppmärksamhet? Människan är ett flockdjur. Hur desperat vi än kan försöka att hävda vår individualitet så klarar de flesta av oss inte av total ensamhet. Det finns studier som gjorts som visar att man faktiskt kan dö om man inte får någon uppmärksamhet alls. När man bor i en stad och har tillgång till tv, radio och internet så överlever man i alla fall. Det blir ett sällskap som räcker för att överleva på, men inte till att må bra på. Vi behöver andra människor och deras reaktioner som bekräftar vår existens och betydelse. Jag skulle inte säga att jag vill att folk ska ge mig uppmärksamhet bara för att jag har den problematiken som jag har, men uppmärksamhet vill jag självklart ha. Precis som alla andra. Att få en komplimang för min nya tröja eller att någon pratar med mig nån gång i bland gör att jag mår bra.

När man fortfarande är inne på att prata om uppmärksamhet så har jag tanken att anledningen till att du skrev      

" "depressioner" ? påhittat skit för slöa människor som vill sitta hemma och slöa och tycka synd om sig själva, och få uppmärksamhet från folk istället för att ha ett riktigt jobb." till en person som öppet kämpar för att öka kunskaperna och minska fördomarna kring psykisk ohälsa är just för att du vill ha ett svar med anda ord du vill ha uppmärksamhet. Du kanske känner brist på uppmärksamhet och måste skriva provocerande kommentarer till folk för att du tycker att negativ uppmärksamhet är bättre en ingen uppmärksamhet alls.

 Så för att sammanfatta allt nu.  Att drabbas av depression är inget man väljer eller vill. Man är inte slö för att man blivit drabbad. Verken jag eller någon jag känner sitter hemma och tycker synd om sig själva och kräver att få uppmärksamhet för att dem är deprimerade.

PS. Om du vantrivs på ditt jobb säg upp dig och skaffa ett nytt jobb. Lär dig mer om psykisk ohälsa för det är stor chans att den kommer drabba dig eller någon i din närhet. om du vill ha uppmärksamhet försök att inleda trevliga konversationer med dina arbetskamrater? Vill du ligga framför tv och slöa i en månad så säg upp dig från ditt jobb och strunta i att söka nytt.

Alla frågar "Hur mår du?" Men vill dem verkligen veta? Jag svarar alltid att jag mår bra. Det är enklast så. Jag vill ju inte ösa ut allt dåligt mående på dem som ändå bara frågar för att vara artiga.

Frågar egentligen någon för att få veta sanningen? Vill dem verkligen veta?

Jag började blogga för 4 år sedan för att kunna skriva om min väg mot ett friskare liv. Jag hade en naiv bild att jag skulle få en diagnos på nån månad och sedan behandling och bli frisk inom ett år. Riktigt så blev det inte. Det är svårt att se några tydliga förbättringar. Jag mår fortfarande väldigt dåligt och har stora problem. Jag har fått diagnoserna men ingen riktig behandling än så länge. Men den kommer förr eller senare.

För fyra år sedan skrev jag en lista på några av mina största problem områden. Tänkte lägga upp den här och skriva lite om hur det utvecklats under dem senaste åren.

Listan Socialfobi - agorafobi - bussfobi - telefonfobi (fobi för att prata med människor i telefonen). när jag är ute är de ända jag kan tänka på hur jag går, sitter eller står, känner hur folk tittar på mej och de känns som dom kan läsa mina tankar. vågar inte titta folk i ögonen. tittar bara ner i marken.

Detta är fortfarande ett stort problem. Kan inte prata i telefon. Undviker socialasituationer , främst situationer som köer, bussar, tåg, bio, teater och stora folksamlingar. Jag är inte lika rädd för hur jag går eller sitter. Men känner ett obehag när någon tittar på mig. Jag kan idag titta de allra flesta människor i ögonen. Det har jag övat upp genom att i början titta folk mellan ögonen (så att det ser ut som man tittar i ögonen fast man inte går det) När jag vant mig vid det så kändes det ganska naturligt att titta folk i ögonen. Jag har lättast för att titta folk med glasögon i ögonen. för då är det ändå ett litet "skydd".

Bakteriefobi-extrem rädla för att bli magsjuk-extremt rädd för att spy.

Fortfarande livrädd för detta. Ser ingen större förändring i det.

Extrem rädsla för att kvävas - kan inte vara instängd nån annanstans än i mitt rum, kan inte kramas utan att få kvävningskänslor vilket leder till panik.

Rädslan för att kvävas är fortfarand stor. Får fortfarande panik av kramar, tröjor som sitter för nära halsen osv.

Dermatillomani ? får panik om jag inte får pilla upp sårskorpor, finnar ojämnheter på huden, detta på mej och min pojkvän.

Jag pillar fortfarande mycket på mig själv, men inte alls i den grad som det var förut så jag kunde sitta med nålar pch saxar och gröpa ur min hud för att jag fantiserat att jag hade en knöl där.

Sömnproblem - mardrömmar , rubbad sömnrytm , osammanhängande sömn , svårt att hamna i djupsömn

Sover bättre nu, men har fortfarand perioder då jag har svårt att somna och sova djupt.

Psykoser - röster huvudet - röster i huvudet som talar om hur värdelös jag är, ser även läskiga saker ute, speciellt när det är snö. hör fotsteg efter nej när jag är ute. ser skuggor av människor hemma. hör folk skratta elakt.

Mina röster har försvunnit helt. Det händer vid enstaka tillfällen att jag drabbas av gränspsykoser och hör/ser saker som inte finns.

Ångest, ökar på nattetid - kan därför inte sova på natten.

Ångesten är lika illa som den alltid varit. Men jag har blivit bättre på att hantera den.

Panikattacker- får ofta panik, blir kallsvettig, får hjärtklappning, känns som jag ska gå i bitar för jag vill åt flera håll samtidigt.

Undviker fortfarande saker som ger/har gett mig panikatacker. Är livrädd för attackerna Har dem inte så ofta längre. Men det är väl främst på grund av att jag undviker allt som ger mig dessa attacker.

Humörsvängningar, snabba - agressivitet/sorg - kan skratta ena sekunden för att gråta i nästa & sedan bli arg efter en litenstund. detta sker ett par gånger om dan.

Jag är mycket stabilare i mitt humör överlag. Men jag har lätt för att bli väldigt arg eller ledsen. Speciellt efter mammas död har jag märkt en försämring. Jag känner att jag inte har någon kontroll över min ilska.

Depressioner - nedstämd, ingen ork att göra saker, ser inget ljus, ingen lust för att göra saker.

Jag är fortfarande nedstämd och orkeslös i perioder. Har svårigheter i att "starta upp saker"

Självdestruktivitet - skurit mej i många år, slagit mej med hammare, bitit mej i händerna, dunkat huvudet i väggen osv.

Mitt självskadebeteende är väl det som jag fokuserat mest på att förbättra dem senaste åren. (främst för att det var något jag kunde fixa på egen hand) Har haft ett självskadetillfälle på 2 år.

Extrem rädsla för att bli lämnad ensam mot min vilja - rädd att bli lämnad, "testar" ofta min pojkvän genom att bli arg på honom för å se om han kommer stanna kvar. detta även de inte finns några bevis på att han har tankar på de mer än mina fantasier. Ena stunden älskar jag en människa och nästa hatar jag den - kraftiga svängar ena stunden kan jag älskar jag min pojkvän för att i nästa hata honom. likadant med andra familjemedlemmar. dömer även alla i min närhet som antingen goda eller onda.

Fortfarande rädd för att bli lämnad ensam och har fortfarande väldigt omväxlande känslor. Men det är bättre. Tror att det ligger i att jag har ett stabilare humör nu.

Svårt att se posetiva saker - koncentrerar mej på de negativa

Detta är något jag jobbat på. Jag försöker att se saker positivt. Jag kan , speciellt när jag är nedstämd eller frustrerad och ångestfylld fortfarande ha svårigheter att se det som är posetivt.

Väldigt självkritisk - avstår från att försöka pga risk att misslyckas, koncentrerar mej bara på allt som e fel med mej och alla mina misslyckanden.

Jag är rädd för misslyckanden och jag är aldrig bra nog i mina ögon. Men jag kämpar med att försöka se att jag är bra.

Tål inte negativ kritik - ens om det ej är riktat mot mej, kan vara att dom skriker åt varandra på tvn så tar jag åt mej.

Tar inte åt mig av folk som bråkar på tv längre i alla fall. Blir väldigt ledsen och sårad om någon påpekar fel och brister hos mig. Beror förmodligen på att jag känner mig dålig och mår dåligt över det så det blir att strö salt i såren när någon klagar.

Svårt att ta till mej beröm och liknande - kan inte se att de finns bra sidor av mej.

Jag ser mer bra sidor. Jag har lärt mig att se att den kampen jag går igenom för att leva är bra och att bara för att det kanske inte syns utåt att jag kämpar så betyder det inte att det inte är bra.. Men har fortfarande svårt att ta till mig beröm. För som jag skrev åvan så tycker jag ju alldrig att jag är tillräkligt bra.

Väldigt svårt att kontrollera känslor, kan ej kontrollera hur jag ska utagera ilska eller sorg utan låter det ofta gå ut över alla runt omkring - små ord kan utlösa stort raseriutbrott - har mycket raseri inom mej som jag inte kan få utlopp för, sen går de över gränsen och "fel" person för allt det arga över sig.

Detta är fortfarande kvar men har inte lika många raseriutbrott längre.

Känner som jag har ett stort hål inom mej som ej kan fyllas med något - stort svart hål som ger en slags tomhetskänsla.

En känsla som för ändrats till en mer känsla av otillfredsställdhet. Det käns inte som att något blir riktigt bra.

Paranoia, ständigt på natten - hör folk utanför fönstret eller i huset, ser människor som smyger omkring, måste kolla dörrar så dom är låsta osv.

Har blivit mycket bättre på denna punkten. Jag känner mig inte förföljd längre och jag kollar inte dörren 500gånger om dagen längre.

Väldigt stresskänslig - tål inte stress, blir som förlamad av stress och klarar inte av att göra något. mår psykiskt dåligt av stress

Tål ingen stress alls. Påverkas väldigt negativt av stress. Får mycket ångest av stress samtidigt som jag blir stressad väldigt lätt.

Får ångest av för stora krav, tex skolgång - blir som förlamad av krav och klarar inte ens av att gå upp ur sängen.

Samma här. Krav får mig att bli extremt stressad och jag får stor ångest.

Impulsivitet, allt ska ske på en gång- vill jag göra nått ska de ske på en gång.

Fortfarande inpulsiv. Får jag en idé så ska den genomföras med en gång för det känns som att om jag inte gör det nu kommer jag inte orka med det sen.

Obehag när saker inte går som jag tänkt mej- panik om de inte blir som jag har tänkt eftersom jag då inte har kontroll.

När sker inte går så som jag tänkt att dem ska gå så får jag ångest och blir stressad.

Stort kontrollbehov- panik om jag tappar kontrollen, jag moste ha full kontroll över vad som händer.

Har inte jag kontrollen så vet jag inte vad som kommer hända och saker går inte som jag tänkt mig. Så jag vill fortfarande gärna ha kontrollen.

Väldigt svårt för att lita på folk- litar bara på min pojkvän. tror att alla är ute efter att såra mej eller förstöra mitt liv.

Jag litar mer på människor idag än jag gjort förut. Men man måste förtjäna min tillit.

Svårt för att ge beröm - visa uppskattning- tycker det är jobbigt att ge beröm.

Tycker fortfarande att detta är svårt. Vet inte varför. Men jag tycker att jag blivit bättre på det.

Inget intresse av vänner eller sociala kontakter, inklusive familj- jobbigt med människor , inget intresse av att umgås men nån annan än min pojkvän.

Jag känner väl idag att det skulle vara trevligt att träffa familjen mer och att umgås med vänner. Men orken fins inte riktigt. Men intresset fins där i dag.

Känner glädje av få, om några aktiviteter- gör inte mycke, tycker inte det är roligt att göra saker.

Detta är fortfarande samma.

Låg tolerans för frustration- panik om jag blir frustrerad. mår psykiskt dåligt av frustration.

Blir lätt frustrerad. Men har bättre kontroll och får inte vredesutbrott av frustrationen längre. Får dock fortfarande panik av det.

Känsla av underlägsenhet- alla kan bättre än mej, litar inte på att jag har rätt om någon annan säger att det är fel.

Detta varierar dag från dag. Vissa dagar känner jag mig mer självsäker än andra.

Kan ej be om hjälp- vågar inte be om hjälp, känner mej dålig.

Har svårt att be om hjälp fortfarande. Skäms över att behöva hjälp med vardagliga saker.

Svårt för att säga ifrån- vågar inte säga ifrån om jag tycker någon gör fel , särskillt folk utanför familjen.

Vågar inte prata med främlingar så kommer inte i kontakt med så mycket människor. Men skulle förmodligen inte våga säga ifrån om jag skulle bli illa behandlad eller se någon bli det.

Svårt att avsluta påbörjade saker - tröttnar snabbt , blir uttråkad, kör fast och ger upp.

Jag är bättre på att avsluta det jag börjar med. Försöker att göra en sak itaget istället för att ha femtioelva projekt samtidig.

Mår dåligt av beröring - får obehags känslor om någon rör vid mej, speciellt mina armar eller kinder.

Får fortfarande viss obehagskänsla när jag blir berörd av någon. Främst när det är folk jag inte känner väl så är det jobbigt.

Så för att sammanfatta allt så är väl den största förändringen som skett att jag har bättre självkänsla och bättre självförtroende. Jag har ett lite lugnare humör och jag har lärt mig att hantera min ångest utan självskador.

Jag känner mig säkrare i mig själv än jag gjort tidigare. Jag försöker ta en dag i taget, lära mig av mina misstag och tänka på att det som har vart jobbigt i det förflutna har gjort mig till den jag är idag.

Lite dålig mobilkamera bild. Men har i alla fall nytt (Mammas) tvbord nu.

Såg en helt okej dokumentär som handlar om hur mycket medicin som skrivs ut till barn trots att det inte fins bevisad effekt och man inte vet hur det kommer påverka barnen på lång sikt.

http://www.pbs.org/wgbh/pages/frontline/medicatedchild/view/

Just nu saknar jag min mamma så otroligt mycket. Jag saknar hennes varma trygghet som hon alltid utstrålade. Jag saknar hennes vänliga blick och jag saknar hennes skratt. Jag önskar att jag kunde få prata med henne igen, eller snarare att hon kunde prata med mig. Jag pratar och pratar men kan inte få några svar. Det är svårt just nu. Saknaden blir bara större och större. Det är så hemskt att min mamma inte får uppleva livet med oss.
Jag trodde aldrig att min mamma inte skulle finnas där på mitt bröllop, jag tog för givet att mamma skulle hjälpa mig med planeringen. Jag trodde verkligen att mamma alltid skulle finnas där vid min sida. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att min mamma skulle dö i sömnen när hon bara var 43 år gammal. Chocken efter beskedet om min mammas död har lagt sig, men det är svårt att acceptera att det är sant. Jag vill inte att det ska vara sant. Jag tänker ofta på varför det så ofta är fina underbara mammor , pappor och barn som dör när det fins folk som Hitler , Binladin och Breivik som får leva och ställa till med fruktansvärda saker. Varför kunde inte Breivik dö istället för min mamma? Kanske är dumt att tänka så. Ingen människa är väl egentligen mer värd än en annan. Breivik har väl säkert familj som älskar honom oavsett vad han har gjort. Att förlora någon man älskar är fruktansvärt. Jag önskar inte den smärtan till någon annan. Tyvärr kommer alla att behöva uppleva den. Det bästa jag kan göra just nu är att tänka på alla fina stunder jag haft med min mamma. Jag har dock börjat få problem med det. Jag har börjat tänka på alla våra bråk vi haft. Jag har börjat tänka på hur jobbigt vi har haft det. Jag tänker på hur hon sårat mig och hur jag sårat henne. Jag tänker på att det är försent att be om förlåtelse och jag kan aldrig någonsin säga till henne hur mycket jag älskar henne och hur mycket jag uppskattat allt hon gjort för mig även om det blev fel ibland.

Mamma jag älskar dig! Mamma förlåt för alla bråk! Förlåt för alla jobbiga stunder! Tack för att du fans för mig!