En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under februari 2013

Av Sara Modigh - 5 februari 2013 00:21

smal 

Detta är bilder på mig från år 2005/2006 . Jag är 15 år gammal och tycker att jag är den tjockaste fulaste människan i världen. Idag när jag ser bilder  på mig i den åldern kan jag inte fatta hur jag kunde tro att jag var tjock? Jag hade så dålig självkänsla. Jag hade vart överviktig och tror inte att min självkänsla följde med när jag kom in i puberteten och började gå ner i vikt. Jag minns att när jag satt ner skämdes jag över "valkarna" på min mage. Jag skämdes så över klumpen av fett som hängde ut när man sattner. Så jag satt alltid med armarna korsade över magen. Idag inser jag hur nära jag var att hamla i en ätstörning. I perioder åt jag inget mer än rivna morötter. Samtidigt som jag tränade både vattengympa, livräddning och capoeira.

Jag hade blivit lite bättre , började äta mer och mer tack vare min pojkvän. Men min ångest blev sämre och sämre. Jag fick börja med en ny medicin för att klara av att gå till skolan. En medicin som var förödande. Jag gick upp 30 kilo på 3 månader. Jag hatade min kropp om än ännu mer. Jag skämdes så mycket att jag helt slutade att gå ut. Vilket i sin tur resulterade i att min vikt fortsatte att öka.

Idag vet jag inte i fall jag kanske ska vara tacksam att jag faktiskt ökade så mycket i vikt. För hade jag drabbats av en ätstörning hade jag kanske inte levt i dag. Samtidigt så är det inte alltid roligt att vara så överviktig.

Men idag vet jag att jag är bra som jag är! Man kan faktiskt vara vacker trots att man är tjock. Självkänslan finns inte alltid där , utan jag måste jobba hårt för att kunna känna att jag är fin och bra. Det är svårt att acceptera sig själv som man är, men det går!

tjock 


Av Sara Modigh - 4 februari 2013 23:38

Jag är förkyld för andra gången på bara 2-3 månader. Jag är trött på att vara sjuk. Jag har så ont i käkarna och i lungorna/ryggen och i huvudet så jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Varför får jag så himla ont i kroppen bara för att jag drabbas av en liten förkylning? Tänk om man kunde få vara smärtfri om så bara för en dag? Jag kan på allvar inte minnas en enda dag då jag inte haft ont nånstans. Det kanske är för att mina knän har gjort ont i snart tre  år i sträck. Har i princip alltid ont i ryggen och i nacken och har migrän 2-3 gånger i månaden.

Av Sara Modigh - 2 februari 2013 01:51

Sitter och tänker mycket på mitt självskadebeteende. Hur enkelt det vore att dra ett rakblad mot min hud. Känna smärtan som river i mitt skinn. Fokusera enbart på den smärtan och känna blodet som rinner, känna hur det pulserar av smärta. Känna hur området kring såret blir varmt. Känna lukten av järn fylla upp rummet. Se hur små bloddroppar träffar glovet och gör små perfekta runda fläckar. Jag föll tillbaka den 23 december, efter 628 dagar utan att självskada. Mellan 2011-04-05 och 2012-12-23 höll jag mig helt ifrån självskador.

Idag är det 40 dagar sen min senaste självskada. Jag kämpar för att stå emot tankarna. Jag försöker att skriva ut mina känslor, jag försöker att distrahera mig själv och jag kelar så mycket jag kan med Fluffis.

 

Detta är en gammal bild på mig och Fluffis. En bild tagen då jag hade stora problem med självskadorna.

Nästa alla mina ärr är helt bortblekta nu. Jag är så glad att mina armar ser mycket bättre ut nu än vad dm gjorde vid tidpunkten för bilden ovan.

Jag är besviken över mitt återfall. Jag var bara ett par månader från två år som självskadefri. Även fast jag vet att man ibland hamnar fel och kliver snett här i livet så känns det hårt när man kämpar allt man kan för att nå ett mål och man sedan misslyckas med det. Jag väljer att skriva ut mitt misslyckande här för att jag känner att det hjälper mig vara ärlig mot mig själv och det hindrar mig från att i smyg börja självskada igen. Jag vill inte tillbaka till självskadandet även fast en liten liten del av mig uppenbarligen fortfarande ser självskadandet som en "lösning". Men så är det inte, logiskt sett så vet jag att självskadandet bara skapar mer problem. Det är ett helvete det vet jag, Och jag vet att jag tagit mig ur det till en stor del. Men det är den där sista foten som är svår att få loss. Självskadandet har fått fatt i mig och vill inte släppa mig riktigt än. Tankarna finns där fortfarande. Absolut inte lika ofta som förut men dem finns där. Det är svårt att stå emot när man gått perioder utan tankarna och dem slår till helt plötsligt utan förvarning. Antar att det alltid kommer finnas en del i min hjärna som säger "självskada" och det gör ju att det alltid finns en risk att falla tillbaka. Jag tror att jag kommer att klara mig ur den här gropen jag befinner mig i nu utan att självskada. Jag gjorde ett misstag men det gör att jag kämpar dubbelt så hårt för att inte låta det hända igen.

  

Jag är rätt glad idag att mina ärr är så bortblekta som dem är. Jag är också glad att jag trots ett väldigt långt självdestruktivt beteende mot mig själv faktiskt inte har mer ärr en jag har. Visst skulle mer än gärna ta bort dem stora fula ärren som syns på flera meters avstånd.  Men jag ska (måste) lära mig att acceptera mina ärr för dem är en del av mig nu oavsett om jag vill det eller inte. Jag försöker egentligen att inte tänka på mina ärr så mycket överhuvudtaget. Många gånger tänker jag inte ens på att jag har ärr förens jag får någon konstig blick då och då.



Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards