Något som jag aldrig pratat om innan (främst med tanken på min familj) är självmordstankar.

Och om ni är min familj så kanske ni vill sluta läsa här för detta kommer bli ett svårt och jobbigt inlägg. Men jag tycker det är ett ämne som är viktigt att prata om.

Jag har under mitt liv haft otroligt mycket självmordstankar. Tror inte att någon förstår hur mycket tid jag spenderade på att fundera på hur jag skulle kunna dö på ett bra sätt. Mina tankar på att jag ville dö kom i samband med att min morfar gick bort och jag började förstå mer vad döden var. Jag var då 12 år gammal och hade redan levt med ångest i halva mitt liv.

Jag föreställde / föreställer mig döden som ett stort svart , tyst lugn. Ett slut på all plåga och sorg som finns i livet. Men det innebär också slutet för all glädje och kärlek också och det är det som har hållit mig vid liv.
Under högstadietiden av mitt liv var mina självmordstankar nästan konstanta. I väldigt många situationer funderade jag på hur jag skulle kunna dö. Jag har minnen av att försöka slänga mig ut ur bilen på motorvägen när mamma körde, jag har minnen av att jag försökte hugga mig själv med en kökskniv. Jag ville verkligen dö för att allt var så otroligt jobbigt för mig. Det har blivit bättre sedan jag blev sjukskriven. Men tankarna kommer fortfarande då och då. Jag har bestämt hur jag ska göra.(tänker inte säga hur för jag vill inte ge någon några idéer)
Jag vill inte ha dessa tankar, men dem kommer smygandes då och då. Men så länge man inte gör verklighet av tankarna så har man ju lyckats i livet.

De tysta och hemliga självmordstankarna är farliga. Man måste lära sig att prata mer om självmord och självmordstankar i samhället så att personer som mår dåligt och vill avsluta sitt liv kan känna sig trygga i att prata om det. Då kan dem ju få hjälp innan det är försent.
Den största anledningen till att jag faktiskt inte tagit mitt liv är att jag inte vill utsätta min familj för det. Speciellt nu efter att vi förlorat min mamma. Jag vet verkligen hur hemskt det är att förlora någon man älskar.
Men det finns en mörk hemlighet, Jag har faktiskt försök att ta mitt liv. I maj 2009 tog jag en överdos. Jag ville ge upp. Jag kände att "nu orkar jag inte kämpa mer". Men i samma stund som jag kände tabletterna göra verkan så tänkte jag. "Jag kan inte lämna min familj på det här viset."
Jag har aldrig erkänt att det faktiskt var ett självmordsförsök, Inte för ens nu. Jag skäms över att jag en dag valde att försöka lämna allt och lämna min familj.
Jag sa till alla och skrev på min blogg att jag tog överdosen för att somna för att jag sovit så dåligt. Vilket inte var helt en lögn. Jag hade sovit otroligt dåligt under en lång tid. Jag var psykiskt utmattad till den gränsen att jag blev psykotisk. 

Här är två urklipp från min blogg  (den första som jag startade) om det som hände: 

Jag känner mig säkrare på mig själv idag vilket gör att jag inte har lika mycket självmordstankar och mitt självskadebeteende är under kontroll. Jag tror inte längre att jag en dag kommer ta livet av mig så som jag trott när jag var yngre. Mina dagar går inte längre åt till att sitta och tänka på hur jag ska avsluta mitt liv. Idag går tankarna till hur jag kan förbättra mitt liv. Även om mitt liv fortfarande är jobbigt och jag ibland bara vill ge upp så vill jag inte längre dö! Jag är glad att jag inte dog trots att jag fortfarande har samma problematik idag som jag hade då.

 

Bella

16 mars 2013 08:09

Hejsan, jag har läst massa på din blogg och kan säga att vet hur det är att må dåligt. Vill du ha en vän så finns jag här för dig !!. / Mvh Bella.

http://www.lsabelles.bloggo.nu

Sara Modigh

16 mars 2013 13:55

Tack :)

 

Läskburken

16 mars 2013 14:56

Håll huvudet uppe, fina du! Hoppas allt som känns jobbigt blir bättre snart. :)

 

Msz

16 mars 2013 16:49

Ja det är verkligen synd att det ska vara så. Jag tror inte på en förbättring med endast medicin. Det borde läggas mer fokus på en riktig behandling för att bli bättre!
Msz.bloggplatsen.se

 

NothingTooPrivate

18 mars 2013 04:52

Jag kan verkligen relatera till allt du skriver!
Jag har också varit självmordsbenägen och haft ångest och djupa depressioner sedan jag var liten. Även när jag sitter i soffan och myser med min pojkvän kan jag tänka på hur skönt det hade varit om allt bara tog slut. Om jag bara slutade andas. Jag tänker ständigt på detta och har gjort det de senaste åren.

Behöver du någon som vet hur det är att prata med om vad som helst så finns jag. Jag är inte den som sviker när det räknas (som alla "vänner" verkar göra nu för tiden)

Mvh http://nothingtooprivate.bloggplatsen.se/

Skriv gärna. Jag behöver någon jag kan prata med och det kanske du också gör?

Sara Modigh

18 mars 2013 20:23

Jag har också varit mycket så. Men jag har lärt mig att byta ut de negativa tankarna mot positiva. Det är jävligt svårt. Men ju mer positivt man tänker desto mer positivt kan man ta in.

 

Bella

21 mars 2013 03:33

Mmm..

http://www.lsabelles.bloggo.nu

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...