Vad är egentligen vänner? Jag skulle kunna säga att i mina ögon så har jag inga vänner alls. Jag har några få bekanta som jag trivs med men som man aldrig träffar och det är allt. Jag har inte haft orken att hålla kvar "vänner" och bekanta vid min sida. Min socialafobi som yttrar sig på så många olika sätt gör att jag verkar ointresserad av människor, fast det i själva verket handlar om en rädsla att bli avvisad. Jag vågar verkligen inte ringa eller skriva till någon och fråga om de vill umgås. Kanske är det på grund av alla avvisanden jag tvingades uppleva som barn? Men jag har inte sedan högstadiet ringt eller skrivit till någon på grund av min rädsla. Så jag vet att jag inte "förtjänar" att kalla mig själv som vän. Därför blir jag något så otroligt irriterad när "folk" skriver att dem varit "världens snällaste mot mig i flera år" fast dem inte vet ett skit om mig eller mitt liv. Personen ifråga har inte ens sagt ett ord till mig på flera år (förutom det obligatoriska "beklagar sorgen" ) Hur kan man ens ha mage att skriva så då? När jag svarade med att jag inte ansåg att man kan klassas som vän när man inte skrivit något på flera år och inte vet något om det jag gått igenom så fick man kommentaren "visste inte det var mitt jobb att alltid skriva till dig, men nu vet jag." tillbaka. Det var ett hopp där mellan alltid och aldrig. För aldrig är det som varit dem senaste fem åren. Säkert mer än fem år då hen inte gillade de faktum att jag har pojkvän. Antar att aldrig är det som gäller i framtiden då min "vän" som vart "så snäll mot mig i så många år" tog bort mig från Facebook efter detta samtalet.
Vilken bra vän!

På tal om "vänner"
Det var ganska många som dök upp och skrev beklagar sorgen när min mamma gick bort. Personer som jag inte pratat med på många år som skrev , och visst tanken är väldigt fin och det var säkert tröstande i stunden. Men nu då? Jag är lika ensam som innan, hur många bryr sig egentligen om mig och hur jag mår efter allt som hänt? Folk klämmer ur sig den där "Jag beklagar" kommentaren och tror att allt är bra sen. Dem har gjort sitt liksom. Man undrar ju om det var för min skull de skrev eller om det bara var för att slippa få dåligt samvete av att inte ha sagt nått? För det är INGEN som har skrivit och frågat hur jag mår, eller hur det känns nu. De var de första 2-3 veckorna där som ett par hörde av sig. Men efter det. Helt knäpptyst.

 

Rebecha

17 april 2013 02:33

Jag vet precis hur du menar...nu kan jag ju inte jämföra din mammas bortgång med min killes mission eftersom han kommer tillbaka. Men det har visat mig vilka som bryr sig att höra av sig och fråga hur jag mår..och vet du..det var knappt någon som gjorde det, inte ens i min familj! Och när man har socialfobi blir allt så mycket svårare, jag försöker vara öppen med de jag precis lärt känna med att jag har svårigheter att umgås med folk och säga att jag inte är den där "vanliga" typen av människa som kan hänga med på en fika på stan när som helst. Men det är riktigt fjantigt av de som kan se sig som en riktig vän och aldrig ta kontakten...då är det lika bra att bryta med dom. Jag blir gärna din riktiga vän, för du verkar vara en genom snäll tjej som kämpar för din sak. Och nu vet jag ju om att du också har socialfobi. Kram till dig Sara

http://queenofweirdness.blogg.se

Sara Modigh

17 april 2013 13:07

Jag blir väldigt glad för det du skriver. Har följt dig länge och tycker du är så otroligt stark. Alla har vi våra egna svårigheter och att ha social fobi är extremt hindrande i vardagen. Ser gärna dig som min vän.
kramar :)

 

Matildusss

17 april 2013 12:14

Håller med om det sista du skriver. Det är endast några få av mina vänner, typ Sofia och Ornina som faktiskt försöker förstå mig och fortfarande frågar hur jag mår och meanar det genuint. Men tyvärr så verkar resten inte vilja eller orkar inte bry sig. Det finns ju de som kläcker ur sig de värsta grejerna runt mig, som skämtar om föräldrarlösa barn och skrattar som om det vore jätte kul.

Jag tror inte att folk kan sätta sig in i hur det känns att förlora någon, det är för jobbigt och pinsamt, och man vet inte vad man ska säga. Men det känns så ruttet när kompisar man haft i flera år bara skriver "<3 beklagar" på facebook och sen inget mer.

http://www.marycourage.blogspot.se

Sara Modigh

17 april 2013 12:59

Ja, det är som om dem säger det för sin skull för att sen är allt bra. Nu har jag ju inga nära vänner längre så är väl ännu värre när det gäller personer som man fortfarande umgås med.
Och vilka klök som skämtar då där? Men ja, ingen inser väl hur det är att förlora någon man älskar för ens det har hänt.

 

Helene

29 juli 2013 17:06

Jag har också en stark rädsla för att bli avvisad. Har svårt att ge förslag till vad man kan hitta på eftersom jag alltid slår ner på mitt eget förslag som "tråkigt, fånigt, meningslöst". Ändå komme rjag med en del förslag till vänner, men inte så ofta som jag skulle vilja, och kanske heller inte de förslagen jag helst skulle vilja delge mig av, mest blir det väll det som jag "tror ska gå hem" hos den andre personen...

http://helenesoderberg.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...