Något som jag märker av mer och mer är hur lättvindigt människor använder ordet "deprimerad" för att beskriva hur de känner sig. 

läste nyss "Faaan oxå, vilken djävla skitdag. Tappade mitt freaking djälvla busskort och kan inte hitta det. Är så fuckingdjävla deprimerad just nu"

Vem drabbas av en psykisk sjukdom för att den tappat ett busskort?

Dessutom måste man ha varit djupt nedstämd dagligen i minst två veckor för att det  överhuvudtaget ska klassas som en depression. 

Att vara "deppig" och att vara "deprimerad" är två helt skilda saker. Som många verkar blanda ihop. Du är inte deprimerad för att du är deppig (nedstämd) över att du tappat något!

Att ens jämföra att tappa sitt busskort med att ha en depression är så fruktansvärt kränkande för alla oss som verkligen lider av denna hemska psykiska ohälsan. 

Jag gissar att den som skrev detta inte ens i sin vildaste fantasi kan föreställa sig hur det känns att vara deprimerad på riktigt. 

Detta är min erfarenhet av depression.

Jag har i perioder inte kunnat ta hand om mig själv alls på grund av depression. Jag klarar inte ens av att gå upp ur sängen. Att vara helt håglös av att man är så ledsen, man kan inte ens ta sig för att gå upp och borsta tänderna. Man har ingen ork, ingen livsstyrka och inget hopp. 

Kroppen känns som om det är gjord av bly, varje liten rörelse känns så övermäktig och tröttheten är så stor. 

Det värker i varenda muskel och led i hela kroppen. Man drömmer om att få dö bara för att få slut på eländet. Men man är för trött för att göra slut på det själv.

Dagar, till och med månader går förbi medans man ligger och stirrar in i en vägg , helt fängslad av depressionens hårda grepp. 

Det finns inget att göra, jag kommer aldrig bli glad, jag kan inte ens minnas hur det är att vara glad. 

Värden runt om mig blir svart. Depressionens mörka dimma döljer allt som är bra. Man vill bara gråta och skrika. Men man kan inte. Man är för ledsen för tårar. Sorgen sitter för djupt.

Man får ingen ro, sorg och skräck inkräktar i sömnen. Mardrömmarna följer mig dygnet runt.

Det finns inget man kan bli glad av för allt man kan känna är sin djupa förtvivlan.

Låter detta likt känslan man får av att tappa sitt busskort?

Jag är glad som inte har denna formen av depressioner längre. Idag har jag en så kallad Atypisk depression. Jag blir deprimerad när jag är ensam länge, eller på kvällarna när jag ligger och försöker sova. Men jag har ändå förmågan att känna glädje av saker som är roliga. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...