När jag gick i högstadiet så var jag en av alla som blev mobbade. 

Det flög hårda ord mot mig varje dag. Jag var tjock, jag var en kossa, jag var fattig, jag var en "bonne".

Min kläder var fula , jag var ful. Jag var dålig och värdelös. Man kastade pennor, suddgummin och till och med saxar på mig under lektionstid.

På mitt skåp klottrades ordet hora och lämnade man en bok eller ett skrivblock utan uppsikt i några minuter var det helt förstört. 

Dag in och dag ut kränktes jag av klass"kamrater". 

Jag som redan innan mådde dålig tog åt mig väldigt mycket. Jag var livrädd för att gå till skolan. 

Jag var den blyga tjejen som satt i ett hörn och som verkligen tog åt mig och blev ledsen för vad de sa till mig. 

Jag var ett tacksamt offer. 

Det var kul att tävla om vem som kunde få mig till tårar eller till att gå hem med "huvudvärk". 

Jag blev djupt deprimerad när jag var 13 år och spenderade 3 månader i min säng bara för att gå upp för att gå på toa eller äta någon smörgås.

Jag blev inlagd på BUP och träffade ungdomar med liknande problematik som jag. 

På BUP träffade jag "coola" tjejer med anorexia som rökte och matvägrade.

Så någon gång under åttan så bestämde jag mig för att gå min egen väg. Jag började sminka mig, klä mig lite mer som ja ville. Mobbningen fortsatte , men den kändes inte lika hård. För jag visste själv hur jag ville se ut. Tyvärr va mitt självförtroende helt förstört, jag blev ätstörd. Under många, många månader åt jag inget mer än morötter. Jag levde i princip på morötter, coca cola och cigaretter. Jag gick ner i vikt. Var väldigt deprimerad och jag började klä mig i svart, nitar och extremt mycket smink. 

Jag försvann in i mig själv och mitt dåliga mående. Jag skar mig själv dagligen. Mobbningen avtog lite. Jag mådde fortfarande väldigt dåligt och det var nu mitt sex självskadebeteende började. 

Det gav mig ett fejkat självförtroende. Det fanns visst folk som tyckte att jag dög, så tji fick dem som mobbade mig. Jag slutade att titta mer i backen och gå undan varje gång mobbarna kom i närheten. Jag stirrade dem i ögonen och konfronterade dem, Det gjorde att de tyckte det var lite extra kul att se vem som kunde provocera fram ett bråk. Så efter ett tag slutade jag med det och började med att bara rycka på axlarna och sket totalt i vad dem sa. Efter det så minskade mobbningen ganska mycket.

Så här i efterhand inser jag ju att de tröttnade eftersom jag slutade bry mig. Det var helt enkelt inte kul att mobba mig längre.  

Jag fick fortfarande kommentarer som " jävla spöke/häxa" eller kommentarer som "Det är inte halloween än"

Men jag lärde mig leva med det. Var väl ganska tacksam att de valde min stil att klaga på. Som jag själv valt och inte något fysiskt som jag inte kunde ändra på.  

Jag slutade lyssna. Jag levde mitt eget liv. Med större problem än mobbning att tänka på. När jag slutade bry mig slutade jag bli mobbad. Jag är övertygad om att det är det som fick mobbningen att sluta. 

Jag tror faktiskt inte att mobbning särskilt ofta handlar om att mobbarna faktiskt tycker att den de mobbar är extremt ful. Jag tror mer det handlar om ungdomar som inte kommit tillrätta i livet. Som väljer ut en person som de mobbar för att bygga upp självförtroende, skydda sig själv från att bli mobbad eller för att få ut sina aggressioner på. 

Någon som ger en respons som tillfredsställer mobbarens behov att känna makt. 

 

Carin87

14 juni 2013 09:29

Tror att du har så rätt i det du skriver, att mobbare väljer ut ett offer på måfå, men säkert ofta någon som inte utstrålar så mycket självförtroende till att börja med, för att de själv mår dåligt av olika anledningar och behöver "lasha ut".
Det är iaf det jag väljer att tro på för att på något vis komma underfund med varför jag behövde gå igenom det jag gjorde och varför de gjorde som de gjorde.

Sara Modigh

14 juni 2013 15:12

Ja, Jag såg hur en av våra största mobbare blev behandlad av sin pappa under en skolresa. Och de förklarade ganska mycket varför han försökte söka "makt" i skolan.

 

Erika

16 juni 2013 15:49

Jag tycker att allt du skrivit är helt rätt. Även om jag själv inte är mobbad längre försöker jag fortfarande skriva några inlägg ibland då det handlar om just mobbning och självförtroende. Som du skriver, de väljer ut någon för att bli av med egna bekymmer och lägger det på andra osv. Jag tycker att alla ska sträva efter att vara sig själva och tycka om sig själva. Det är ett mål i världen jag önskar att alla kunde uppnå.

http://Erikazz.bloggplatsen.se

Sara Modigh

16 juni 2013 16:19

Ja, så länge man låssas vara någon man inte är så river man sitt självförtroende och sin självkänsla.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...