För ett år sedan skulle jag inte kunnat föreställa mig hur saker skulle sett ut idag. 

Jag skulle inte i min vildaste fantasi tänkt att om ett år sitter jag hemma i min soffa och skriver om att man mamma har varit död i snart elva månader. 

Den 15 juni 2012 tog två av mina syskon studenten. 

Knappt en och en halv månad efter att denna bilden togs var hon borta.

Hade någon sagt till mig den dagen "om lite mer än ett år kommer du sörja din mammas ett års dödsdag" så hade jag aldrig trott dem. 

Det känns så fruktansvärt att tänka på att min mamma inte lever. Jag vill inte tro att det är sant. 

Ju längre tiden går desto verkligare blir hennes död, och ju verkligare den blir desto sämre mår jag. 

Jag känner en ren skräck när jag tänker på att jag aldrig någonsin kommer kunna träffa min mamma igen. 

Jag tänker särskilt mycket på att hon aldrig kommer få se mig "frisk". 

Vår relation var inte den bästa, Jag älskade min mamma väldigt mycket. Men relationen var ansträngd ibland efter alla år av bråk då verken hon, jag eller BUP förstod min problematik. 

Jag vet inte om hon någonsin förstod hur mycket jag kämpade. Det har många gånger känt som om hon trodde att jag bara var en lat, dominerande skitunge som förväntade mig att allt och alla ska trippa på tå runt mig och ge mig saker på ett silverfat. 

Det är så svårt att veta att vi aldrig kan prata om detta. Jag hatar att det känns som min egen mamma aldrig förstod mig. 

Jag har Asperger, mycket i min problematik ligger i att jag vill att saker ska ske på mitt sätt som jag tänkt ut , för annars får jag extrem ångest. Så hade jag tänkt att jag ska äta en ostmacka till kvällsmat och det inte fanns ost så slukades hela mitt inre av en svart, arg ångestfylld demon. Jag blev helt utom mig av sorg, vrede och frustration. Jag övervägde att ta livet av mig över sådana saker för känslan som kommer över mig när saker blir fel är så extremt obehaglig att man bara vill få ett slut på det. Det enda som hjälpte mig var att skrika och gapa, vilket på senare år övergick till att jag började skära mig själv. 

Jag ha kämpat och kämpat med att försöka hålla mig vid liv och samtidigt känt att jag inte levt upp till vad min mamma tyckte jag skulle leva upp till. Jag vet att hon snackat skit om mig bakom min rygg och jag vet vilka åsikter hon haft om vissa saker i mitt liv, och det gör så fruktansvärt ont. Det är först nu när hon är borta och jag vet att jag aldrig någonsin kan prata med henne igen som jag inser att jag bara vill skrika "jag gör fan mitt bästa"

Jag önskar så att hon kunde vara här och förstå hur mycket jag kämpar. 

Men nu finns inte den chansen kvar. 

Jag kan aldrig prata med min mamma om hur mycket jag kämpat och hur dåligt jag har mått. 

 

Matilda

21 juni 2013 01:59

Hon förstod mer än vad du tror. Om du bara visste hur ofta hon pratade gott om dig Sara. Hur stolt hon var över att du kämpade för att bli frisk, hur klok du är och hur bra du skriver.

Sara Modigh

21 juni 2013 02:43

Tack, det känns skönt att få höra.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...