En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 26 juni 2013

P

Av Sara Modigh - 26 juni 2013 23:45

Jag började förstå att jag var konstig när jag fick byta grupp på dagis. Jag var 3 och skulle flyttas upp till dom äldre barnen. Jag fick inte vara med och leka, varken för mina "kompisar" eller för dagisfröknarna. Jag förstod aldrig varför då, och det gör jag fortfarande inte. Allt som hände var mitt fel, alltid. Antagligen för att jag aldrig nånsin sa ifrån om någon var elak mot mig. Ja, jag var annorlunda, jag satt gärna ensam i ett hörn o gjorde mitt, jag hade svårt att komunicera med andra barn, och sa jag något missuppfattades det nästintill alltid. Hade jag kompisar hemma och mamma gav dom mer uppmärksamhet kunde jag bli jätteledsen och arg och tro att hon inte älskade mig och önskade att någon av dom var hennes barn. Och det var verkligen så, jag trodde verkligen det. Jag började redan som 3 - 4-åring att bita och riva mig själv. Skalade jag morötter eller potatis och liknande med mamma eller mormor så skalade jag mig i fingrarna med flit. Jag kunde dunka huvudet i väggen eller slå knytnäven i något hårt. Jag stoppade fingrarna i pennvässare o vred om. Varför förstod jag inte då, men det gjorde mig lugn. När jag började förskolan vid 6 års ålder började mobbningen på riktigt. Man fick sparka och slå på mig, jag fick skylla mig själv och lära mig att säga ifrån. Och det är klart att mamma hade svårt att tro på mig när jag sa att jag hade ont i magen och grät varje gång jag skulle till skolan, hon visste ju inte. Jag berättade ingenting, sa bara att allt var bra. Jag var så rädd att hon också skulle tycka att allt var mitt fel. Vi flyttade tills jag skulle börja ettan och jag bytte skola. Till en början var det helt okej, men jag mådde inte bra. Jag kunde inte förstå hur dom andra barnen kunde vara så glada hela tiden. Sen började mobbingen igen. Jag var konstig, barn är elaka, så är det bara. Det var nu jag började rispa mig själv med glasbitar, både som jag hittade ute och från glas jag kastade sönder. När jag var 9 fick jag reda på att min mammas 4 syskon var narkomaner och alkoholister, mamma var den enda "normala", förutom det att hon led av depressioner osv osv. Jag bytte skola igen till i 4an, här började jag må ännu sämre. Jag provade att både röka och dricka för första gången. Eftersom jag bodde i en stad där droger var vanligare än någonting annat så provade jag även detta när jag var 10 år gammal.. Det var inga tyngre droger, men ändå, det är något jag ALDRIG någonsin hade gjort om ifall jag tänkt som jag gör nu då. Jag hade en vän och jag är så glad för henne, hon har räddat så mycket! Vi flyttade tillbaka till samma stad som innan när jag skulle börja 5an och jag började på samma skola. Hela det året var helt okej, jag mådde ändå rätt okej mot vad jag hade gjort innan och skolan funkade bra, jag fick nya vänner och ja allt var helt okej. Till i 6an bytte jag skola igen, och av någon anledning kom ångesten som ett slag i ansiktet. En dag bara kom den tillbaka, 100 gånger värre än innan. Jag började skolka, jag rökte och snattade. Jag började skära mig på riktigt och tvingades till BUP dit jag bara gick ca 3 gånger. Jag fick frågan hur jag mådde och om jag fortfarande skar mig, mitt  svar blev självklart att jag mådde bra och att jag aldrig mer skulle kunna tänka tanken att skära mig. Dom gick på det, såklart. Under den här tiden fick jag min första hund - en liten blandrastjej som faktiskt hjälpt mig massvis genom allt det som varit. Efter en termin fick jag inte gå kvar på skolan och bytte därför tillbaka till samma som innan. På något sätt lyckades jag komma ikapp med skolarbetet trots att jag mådde kasst. Jag började bråka med både lärare och elever, jag slogs och kallade folk alla möjliga elaka saker. Jag var inte i skolan ofta och var jag väl där gick jag mest omkring för mig själv. Mitt självskadande blev allt värre desto sämre jag mådde, jag började sno av mammas antideprisiva och utsatte mig själv för alla sorters faror jag bara kunde komma på. Jag kände bara att jag inte ville leva längre. Perioden 7an - 9an var mitt destruktiva beteende bara ett faktum, dom flesta visste om det. Inte att jag skar mig, det dolde jag väl med långärmade tröjor och långbyxor, men alla andra dumma saker jag gjorde. Första året på gymnasiet hoppade jag av, jag mådde kasst. Jag skar mig under den här perioden varje dag och låg bara hemma i min säng, med lite tur kanske jag åkte till stallet. Efter ett tag fick jag praktikplats i stallet och jag var faktiskt där nästan varje dag. Jag började må lite bättre, både hästarna och människorna  där har hjälpt mig otroligt mycket. Jag började hjälpa till med en häst som än idag betyder nästintill allt för mig. Ett KWPN-sto född 2004. Jag började gymnasiet igen, denhär gången Naturbruk Hästhållning på Realgymnasiet - klassen på den här skolan var under dom första 2 åren inte rolig alls. Alla var elaka mot alla och det var väl mer katastrof än något annat. Jag har min hästlärare att tacka för att jag ens gick kvar, hon har stöttat mig otroligt mycket och det är jag väldigt tacksam för! Jag började må väldigt dåligt igen i mitten av 2an - att jag hade svårt för att koncentrera mig och få uppgifter klara i skolan gjorde ju inte saken  lättare direkt, men jag fick väldigt mycket hjälp av 2 av mina klasskompisar dom 3 sista veckorna och klarade godkänt i dom flesta ämnena. På skolavslutningsdagen i 2an åkte vi och hämtade min andra hund - en liten Chinese Crested tik som självklart även hon betyder otroligt mycket för mig och har hjälpt mig väldigt mycket. Hela sommarlovet mådde jag väldigt dåligt psykiskt trots att jag hade båda mina hundar och hästarna att sysselsätta mig med. Jag kom tillbaka till skolan efter lovet och fortsatte må som jag gjorde. Första tiden var jag inte mycket i skolan alls, men efter en tid fick vi en ny mentor som var väldigt bra på många sätt som jag tror var en stor hjälp till att få mig gå dit. Det har varit väääldigt mycket upp och ner i mitt mående under det sista året och perioderna jag har självskadat har det varit ganska illa. Nu har jag precis tagit studenten och jag mår faktiskt helt okej för det mesta och har gjort det iallafall dom senaste 2 månaderna. Jag tror det har hjälpt mig väldigt mycket att jag har börjat våga prata mer öppet om mitt mående, och att jag har berättat mycket för min mamma. Man måste våga vara öppen med sitt mående och själv vilja må bättre för att det ska kunna  bli en förändring. Ingenting kommer gratis. Sen kommer det troligtvis alltid komma perioder när man mår sämre,  det gör det för vilken människa som helst. Människor med psykisk ohälsa har också svårare för att själva bestämma över sitt mående - men alla kan må bättre. Jag är glad för det lilla, för dom perioderna jag får må bra ger mig ändå lite hopp under dom perioderna jag mår kasst. Nu vet jag att det finns någonting annat än bara svart.

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - 27 april 2021 20:34

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Av Sara Modigh - 21 april 2021 14:30



Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

Av Sara Modigh - 17 februari 2020 20:15

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Av Sara Modigh - 13 februari 2020 12:36

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Av Sara Modigh - 20 december 2019 04:47

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards