Hej på er. Jag heter Alexandra, folk känner mig mest som Tomboy, och detta är min historia.

Har ni någonsin känt känslan av att ni inte är ensam i erat huvud? Att det finns fler därinne? Jag gör detta varje dag och nu skall jag försöka berätta öppet om varför jag gör det.
Jag har alltid varit ett väldigt glatt barn. Aldrig haft svårt för att prata, ungås med folk och jag var alltid det lilla glada barnet som alltid log. Men redan i klass 2 i skolan började jag ljuga, för alla.
Redan i början av tvåan slutade folk att vara med mig, jag var helt ensam hela tiden men sa alltid till mina föräldrar att jag hade många vänner.
Fram till sexan fick jag varje dag stå ut med elaka kommentarer, skitsnack bakom min rygg, blickar och utfrysning och ett konstant försök till att försöka dölja allt för föräldrarna för att inte göra dom besvikna.
I slutet av femman märkte mina föräldrar att jag inte några vänner och mer eller mindre tvingade med mig på samtal med läraren för att han i sin tur skulle tvinga mig att prata med alla dom som inte gillade mig.
Men livet gick vidare och jag tänkte att allt skulle bli bättre när jag kom upp i sjuan men tyvärr inte. Snarare tvärt om, det blev värre.
Jag var alltid haft min egen stil, någon blandning mellan vad folk kallar "Emo" och "Tomboy", med andra ord har jag alltid varit lite egen, inte som alla andra eftersom det endast bor så kallade "fjortisar" där jag bor, och nu fick jag varje dag stå ut med elaka rop efter mig så som "Jävla fetto, din fula gris, jävla emohelvete, skall du inte gå och cutta dig?". Dessutom blev jag utfryst av alla tjejer på grund av att jag är bisexuell och deras enda kommentar var "men jag vill inte att du skall se mig".

I slutet av åttan blev jag dessutom utsatt för ett försök till våldtäkt
Under denna perioden började jag även få extremt dålig bild av mig själv och började svälta mig, jag åt ibland men i 8 fall av 10 spydde jag upp maten igen.
I åttan fick jag två vänner, dock gick ingen av dom i min klass men vi umgicks så mycket som det bara gick men under denna tiden började jag bli misshandlad och skakad även fysiskt. Jag blev slagen, sparkad, dom kunde slå igen skåp i huvudet på mig när jag skulle hämta mina saker, kastade böcker efter mig och dom stal även saker från mig.
Allt det höll på till slutet av nian. Under hela nian blev jag även mordhotad 5 gånger.
I åttan började även alla mina psykologiska problem bli tydligare. Jag svalt mig och åt och spydde upp mat om vartannat (kunde äta hemma men mådde alltid piss efter det). jag började höra röster i huvudet och jag började skada mig själv. Det lämnade aldrig några ärr men det kunde vara allt från att bita mig själv, bränna mig till att helt enkelt riva upp sår och hindra dom från att läka.

I slutet av sommaren 2012 tog även min vän livet av sig. Han ringde mig och samtidigt som han pratade med mig, jag försökte hindra honom, steg han ut från bron. Det sista jag hörde var bildäck som tjöt mot asfalten innan allt bara blev tyst.

I dagsläget har jag problem som självskadebeteende, ätstörningar (Dom har blivit bätter men finns alltid där), jag hör röster, jag litar inte på folk, sömnproblem osv. För mig hjälper inte den hjälpen jag får hos psykologen och hos läkaren och jag börjar ge upp.

Jag förstår om ni inte har lust att snacka med en sådan som mig om era problem eller så men jag har fått höra att jag är ganska bra på att hjälpa folk trots mina egna problem. Jag är ärlig och ber du om mina åsikter så får du dom.

Så om någon skulle behöva hjälp/skriva av sig/bara behöver prata/vill skriva något till mig om mina problem osv så kan ni adda min skype som e: Tomboy.Neji

Tack för mig och tack för att ni orkade läsa <3

 

Ellinor

8 september 2013 00:56

Känner igen mig i mordhoten,starkt inlägg, blir berörd. Tack för du delar. Kram

http://omaira,se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...