Jag heter Ida och är snart 14 år. Min historia är rätt lång och började när jag bara var 4-5år gammal. Det var då jag tittade mig i spegeln första gången, min första tanke var: "Ser jag verkligen ut såhär? Gud vad ful jag är." och enda sedan dess har jag aldrig gillat mitt utseende. Redan i förskoleklassen var jag orolig för att saker skulle gå fel, att det var låg till såhär och alla dessa tankar. Hela låg-och mellanstadiet var jag utstött och hade nästan aldrig någon att vara med på rasterna. I fjärde klass började mina aggressionsproblem, så fort någon retade upp mig var det försent. Personer, elever på skolan blev fysiskt skadade och praktiskt taget rädda för mig. Vid dessa tillfällen var jag tacksam att min två år yngre lillebror gick på samma skola, han var inte rädd och var den enda som faktiskt kunde lugna ner mig. Aggressionsproblemen fortsatte och vid jul, när jag gick i femte klass gick min farfar bort. Han var min bästa vän, det var då allt började gå neråt. Allt blev värre och jag blev mer instabil. När jag skulle börja sexan hade jag bytt skola, inget blev bättre. Jag började få social ångest och kunde inte prata inför klassen på engelskalektionerna, till att börja med. Killar började gå på mig och de skrek fula ord åt mig rakt ut. På höstterminen nu i sjuan började det med att jag grät mig till sömns, allt övergick till panikångest och skuldkänslorna över min farfars (bästa väns) död. Jag intalade mig själv om att det var mitt fel för att jag inte kunde rädda honom. I november började jag skära mig, först med en vass nyckel jag hade hittat, sedan med rakblad. Den 24 november skrev Josefin (min nuvarande bästa vän) till mig på Dayviews, i ett PM. Hon hade precis kollat igenom alla bilder och läst om hur dåligt jag faktiskt mådde. I januari började jag gå hos kuratorn, det hjälpte inte alls. Men jag slutade skära mig, det var ett av mina mest stolta stunder i livet. Istället började jag höra röster i huvudet och självmordstankarna startade, jag hade försökt ta mitt liv 3 gånger innan, 1 gång i varje årskurs på mellanstadiet. I hela februari och mars kunde jag inte bada utan att försöka dränka mig själv. Det var då jag träffade Josefin för första gången, och fick svar från en av mina förebilder på Twitter, det höll mig vid liv. Mina föräldrar har även bråkat till och från under min uppväxt, vilket har lett till att jag har intalat mig själv om att jag vill dö och att jag inte vill leva. Jag vill fortfarande skära, slå folk och ta mitt liv vissa perioder, då jag faktiskt misstänker att jag har psykos, schizofreni eller depression. Men det är bättre nu, inte helt bra, men bättre. Även om jag mår åt helvete vissa gånger.  Och till er andra, det blir bättre. Var starka och stå på er, även om det inte är lätt. Ni är bättre värd än det här

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...