En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 29 juni 2013

Ida

Av Sara Modigh - 29 juni 2013 23:45

Jag heter Ida och är snart 14 år. Min historia är rätt lång och började när jag bara var 4-5år gammal. Det var då jag tittade mig i spegeln första gången, min första tanke var: "Ser jag verkligen ut såhär? Gud vad ful jag är." och enda sedan dess har jag aldrig gillat mitt utseende. Redan i förskoleklassen var jag orolig för att saker skulle gå fel, att det var låg till såhär och alla dessa tankar. Hela låg-och mellanstadiet var jag utstött och hade nästan aldrig någon att vara med på rasterna. I fjärde klass började mina aggressionsproblem, så fort någon retade upp mig var det försent. Personer, elever på skolan blev fysiskt skadade och praktiskt taget rädda för mig. Vid dessa tillfällen var jag tacksam att min två år yngre lillebror gick på samma skola, han var inte rädd och var den enda som faktiskt kunde lugna ner mig. Aggressionsproblemen fortsatte och vid jul, när jag gick i femte klass gick min farfar bort. Han var min bästa vän, det var då allt började gå neråt. Allt blev värre och jag blev mer instabil. När jag skulle börja sexan hade jag bytt skola, inget blev bättre. Jag började få social ångest och kunde inte prata inför klassen på engelskalektionerna, till att börja med. Killar började gå på mig och de skrek fula ord åt mig rakt ut. På höstterminen nu i sjuan började det med att jag grät mig till sömns, allt övergick till panikångest och skuldkänslorna över min farfars (bästa väns) död. Jag intalade mig själv om att det var mitt fel för att jag inte kunde rädda honom. I november började jag skära mig, först med en vass nyckel jag hade hittat, sedan med rakblad. Den 24 november skrev Josefin (min nuvarande bästa vän) till mig på Dayviews, i ett PM. Hon hade precis kollat igenom alla bilder och läst om hur dåligt jag faktiskt mådde. I januari började jag gå hos kuratorn, det hjälpte inte alls. Men jag slutade skära mig, det var ett av mina mest stolta stunder i livet. Istället började jag höra röster i huvudet och självmordstankarna startade, jag hade försökt ta mitt liv 3 gånger innan, 1 gång i varje årskurs på mellanstadiet. I hela februari och mars kunde jag inte bada utan att försöka dränka mig själv. Det var då jag träffade Josefin för första gången, och fick svar från en av mina förebilder på Twitter, det höll mig vid liv. Mina föräldrar har även bråkat till och från under min uppväxt, vilket har lett till att jag har intalat mig själv om att jag vill dö och att jag inte vill leva. Jag vill fortfarande skära, slå folk och ta mitt liv vissa perioder, då jag faktiskt misstänker att jag har psykos, schizofreni eller depression. Men det är bättre nu, inte helt bra, men bättre. Även om jag mår åt helvete vissa gånger.  Och till er andra, det blir bättre. Var starka och stå på er, även om det inte är lätt. Ni är bättre värd än det här

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Torsdag 19 juli 13:45

  Hon var en tillsynes vanlig tjej, alltid med ett leende på läpparna. Hon var nog lycklig en liten stund. Men med åren blev allt bara mörkare och tyngre.  Hon var deprimerad, men ville inte erkänna det, hon sa jämnt attt hon var okej. Men d...

Av Sara Modigh - Fredag 6 juli 04:02

           

Av Sara Modigh - Onsdag 27 juni 05:05

Trots att det gått över tio år påverkas jag fortfarande av det du gjorde mot mig.  Jag kan känna din tyngd över min kropp, känna dina tunga flåsande andetag mot mitt ansikte, känna den fasansfulla och lamslående skräcken du utsatte mig för. Den skr...

Av Sara Modigh - Onsdag 13 juni 01:15


Jag känner alldeles för mycket och alldeles för lite på samma gång. Jag känner mig så kluven i allt. Som om jag består av två delar som hela tiden bråkar. En del av mig är så trött att jag knappt kan fungera, men den andra delen kan inte sova för jag...

Av Sara Modigh - Onsdag 30 maj 09:00


    Wow, Mister hobbypsykolog kommer och talar om för mig vad jag bör och inte bör göra baserat på en bild på mig.    Sådant här gör mig så jäkla förbannad, alltså på riktigt. Det är så otroligt oansvarigt att säga åt sjuka människor att slu...

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se