Dag 18

Skriv ett brev till dit framtida självskadefria jag.

Jag sitter här, Snart tjugotre år gammal och skriver att brev till mitt framtida och självskadefria jag.

Jag hoppas ju att jag redan är helt självskadefri, men man kan ju aldrig veta. 

Jag ska göra allt i min makt för att bli fri för att i framtiden när jag läser detta brev, vara så fri som det någonsin går att vara från ett självskademissbruk.

Jag har fortfarande mycket självskadetankar och jag har haft 3-4 återfall de senaste tre åren. Men jag kämpar på. Jag lär mig mer och mer för varje dag som går. 

Mitt senaste återfall var dagen före julafton. Det var en otroligt stressfull stund i mitt liv. Jag kunde inte hantera saknaden av mamma samtidigt som stressen inför jul och att det skulle vara första julen utan mamma. 

Jag önskar att framtida jag kunde komma och viska lite tips i mitt öra hur jag ska göra i de situationer då jag förlorar kontrollen. Jag hoppas också att jag kan fortsätta att inte skämmas över mina ärr och att jag inte har problem med självskadetankar i framtiden.  

Som det är just nu så har jag fortfarande självskadetankar varje gång något är svårt eller jobbigt. När paniken kommer krypandes far tankarna med ilfart mot badrummet där jag tänker att jag ska självskada. 

Ibland slår det mig hur mycket som irriterar mig i världen, eller snarare är det kanske så att jag är allmänt irriterad just nu och skulle kanske inte tyckt detta var nått att bli irriterad över om jag inte mådde som jag gör just nu. 

Det har pratats en hel del om att må bra i sig själv och jag har fått mycket skit för att jag inte skäms över min vikt. 

Det är otroligt många som är överviktiga och mår jättedåligt över sin vikt. De kanske kämpar och kämpar med att försöka gå ner i vikt, men de klarar det inte. Som en sista utväg väljer de att göra en Gastrisk bypass operation.

Men det jag irriterar mig över är hur många människor ser ner på människor som gör denna operation. Många ser det som "fusk", att det är något dåligt, det är den enkla vägen ut och så vidare. 

Fattar ni inte att det är en massiv operation som drastiskt förändrar livet på den som gjort det. Det är inte enkelt!

Jag blir så trött när människor som gått ner i vikt på egen hand verkligen MÅSTE göra klart för allt och alla att de absolut inte gjort en operation, för då hade de ju inte varit lika duktiga?!

Lika irriterad blir jag på "bara man vill så går det" attityden. Hur mycket måste man inte vilja gå ner i vikt om man är redo att offra sitt liv för att kunna gå ner i vikt?

Men det är inte alltid så enkelt som "ät mindre och träna mer"

Till exempel människor som varit överviktiga sedan de var barn ha svårare att gå ner i vikt än någon som blir överviktig i vuxen ålder, En person som bantat många gånger får svårare och svårare att gå ner i vikt för varje gång personen påbörjar en ny bantning. Det finns personer vars ätande blivit ett missbruk. De kan inte sluta utan hjälp!

Det är inte alltid bara att ha en vilja av stål.

Underskatta aldrig ett psykologiskt beroende, De är otroligt svåra att bryta och en operation kan vara en motsvarigheten till vad antabus är för en alkoholist. 

Jag tror inte att det är många som inser hur svårt det kan vara att gå igenom en GBP-operation.

Jag som levt tillsammans med en GBP-opererad vet hur det ser ut med allt vad dumpning(dumpa = bli illamående, få hjärtklappning och kallsvettas), näringsbrist (Viktopererade förlorar förmågan att tillgodogöra sig det livsnödvändiga vitaminet B12 som istället måste injiceras livet ut), och många många små måltider under dagarna som man noga måste planera hela sitt liv runt. 

En annan vanlig och allvarlig biverkning av denna operation är tarmvred som drabbar 1 av tio opererade. 

Detta är en stor operation som kommer ändra ditt liv drastiskt. Du kommer ALDRIG någonsin kunna äta normalt. igen. Innan man gör en Gastric Bypass operation så rymmer magen ca 2-4 liter. Efter en Gastrick Bypass operation rymmer magen ca 15-30 ml. Så du kan inte (bör inte) dricka i samband med eller direkt före/efter en måltid.

Jag kommer aldrig att se en GBP-operation som en enkel utväg. Jag ska aldrig säga aldrig. Men jag vill verkligen inte göra en gastrik bypass operation. I dagsläget så har jag inte tillräckligt högt bmi för att ens platsa hos personer som kan/får göra operationen men skulle jag gå upp och inte kunna gå ner i vikt på egen hand så vet jag faktiskt inte om jag skulle göra operationen. Det skulle väl vara om jag får ett ultimatum "gör operationen eller dö inom någon månad". 

Jag känner lite att, visst jag behöver gå ner i vikt, Men viktnedgången behöver inte gå fort. Genom att göra små ändringar i livsstilen kan man gå ner i vikt på lång skit. Jag har gjort vissa förändringar och har gått ner 20 kilo på 3 år. Det är långsamt, men kommer för hoppnings vis att ge ett mer varaktigt resultat då det handlar om en livsstils ändring och inte en snabb diet där man hårdbantar bort massa kilon för att sen gå tillbaka till sin normala rutin. Som väldigt ofta resulterar i att man går upp allt och lite till. 

Jag är lite orolig över hur min kropp kommer reagera nu när jag försöker höja mitt kalori intag. Mitt mål just nu är 1500-1600 kalorier om dagen. Det bör jag inte gå upp av , men eftersom jag levt på mycket mindre kalorier än så under lång tid så vet man ju inte riktigt säkert. Men ja vill just nu satsa på att äta på ett hälsosammare sätt. Det vill säga mer än en gång om dagen och mer än 1000 kalorier om dagen. 

Det jag egentligen ville säga med detta inlägg är att,

Alla ni som gjort denna operation. Ni är otroligt starka och duktiga! 

Jag beundrar ert mod att ta ett så stort steg och förändra era liv så mycket!

Dag 17

Känner du någon annan som självskadar?

Ja, jag vet ett par personer som har självskadat. 

Jag vill absolut inte hänga ut dessa människor eller berätta om våran relation , hur vi känner varandra eller hur hen självskadar så väljer helt enkelt att inte skriva mer på denna frågan. 

Jaha, fick nyss en kommentar om att ingen går på det när jag Photoshopar mig själv smalare. 

Visst jag använder mig mycket av Photoshop och tycker att det är roligt. Men jag brukar inte redigera bilder för att se smalare ut. Det roliga är ju dock att bilden ifråga inte är Photoshopad alls. 

Ja, jag är tjock och har en någorlunda markerad midja. Det betyder inte att det är Photoshop som skapat den midjan. Speciellt inte när jag bär en bustier med plast skenor i sidan för att ge en liten extra markering.

Så lär er se vad som är gjort i Photoshop och inte, innan ni klagar!

Sen, va spelar det för roll om jag i bilder då och då förbättrar färger, ökar kontrast, gör mitt hår rödare, mina tänder vitare och mina ögon grönare? Mina vänner och min familj vet hur jag ser ut och resten av alla människor behöver väl inte bry sig. Det är ju inte som om ni kommer träffa mig IRL och få en chock över att mitt hår inte är lika rött i verkligheten. Ingen skadas ju av att jag Photoshopar mitt hår rött istället för att färga det en gång i veckan.

Jag erkänner att håret är något jag Photoshopar ofta. 

Jag tjänar pengar på att inte färga ofta och framför allt mår mitt hår bättre om jag inte färgar det allt för ofta. 

Men jag trivs bäst i rött hår. 

Jag har hört killar klaga på Photoshop för att de aldrig vet hur tjejen ser ut på riktigt, för de får en falskbild när tjejen visar sin förbättrade Photoshop-bild.

Men då vill jag gärna fråga, tjejer som sminkar sig, färgar hår, använder lösögonfransar, lösnaglar, hår-förlängningar och så vidare, lurar inte de killar att "falla" för ett falskt yttre?

Jag färgar mitt hår, men det är det enda! Jag är helt naturlig. 

Detta är jag, och bara jag

Inget Photoshop, inget smink, ingen bustier och inte ens klippt bort onödig bakgrund från bilden 

Och så här ser bildern ut efter phopstoshop.

  Enligt mig inte så himmla mycket att gapa om. Eller?

Dag 16

Vilka råd skulle du ge någon som är påväg att självskada. 

Jag skulle be dem att tänka över sitt beslut en extre gång. Jag skulle berätta om att självskadandet inte löser några problem, utan snarare skapar dem. 

Att självskada är farligt på så många vis och det leder aldrig till något bra i slut endan. 

Något man kan tänka på är att varje gång innan man skär sig ställa dessa frågor till sig själv:

1. Vad känner jag just nu? 
2. Varför känner jag som jag gör? 
3. Varför vill jag skada mig själv? 
4. Har jag varit med om detta tidigare? Vad gjorde jag då för att lösa situationen? Om jag inte kunde lösa den då, hur skulle jag kunna göra för att det ska bli bättre denna gången? 
5. Om jag skadade mig själv nu, hur skulle det kännas? 
6. Om jag skadar mig själv nu, hur kommer det då att kännas om en timme eller i morgon? 
7. Finns det någonting kvar som jag kan prova innan jag skadar mig själv? 
8. Vill / behöver jag verkligen skada mig själv?

Sedan skulle jag önska att personen valde att inte självskada. Att personen gjorde allt i sin makt för att försöka hantera sina känslor på ett bättre sätt. 

Dag 15

Besöker du några hemsidor om självskador, och isåfall vilka?

Inga direkta som jag kan komma på. Har vart inne på zebraforum någon gång, (vet inte om det finns kvar längre)

och så driver jag en egen hemsida om självskador. Men det är väl det enda. 

Men man stöter på självskador lite då och då i bloggar , forum och grupper på facebook och dayviews.

Jag söker inte aktivt för att hitta sidor om självskadebeteende och är inte så intresserad av att hitta dem heller. 

När jag var yngre brukade jag kolla på en lustig sida som gick ut på att alla skulle ladda upp bilder på sina självskador. Men den tänker jag inte länka här. 

När jag gick i högstadiet så var jag en av alla som blev mobbade. 

Det flög hårda ord mot mig varje dag. Jag var tjock, jag var en kossa, jag var fattig, jag var en "bonne".

Min kläder var fula , jag var ful. Jag var dålig och värdelös. Man kastade pennor, suddgummin och till och med saxar på mig under lektionstid.

På mitt skåp klottrades ordet hora och lämnade man en bok eller ett skrivblock utan uppsikt i några minuter var det helt förstört. 

Dag in och dag ut kränktes jag av klass"kamrater". 

Jag som redan innan mådde dålig tog åt mig väldigt mycket. Jag var livrädd för att gå till skolan. 

Jag var den blyga tjejen som satt i ett hörn och som verkligen tog åt mig och blev ledsen för vad de sa till mig. 

Jag var ett tacksamt offer. 

Det var kul att tävla om vem som kunde få mig till tårar eller till att gå hem med "huvudvärk". 

Jag blev djupt deprimerad när jag var 13 år och spenderade 3 månader i min säng bara för att gå upp för att gå på toa eller äta någon smörgås.

Jag blev inlagd på BUP och träffade ungdomar med liknande problematik som jag. 

På BUP träffade jag "coola" tjejer med anorexia som rökte och matvägrade.

Så någon gång under åttan så bestämde jag mig för att gå min egen väg. Jag började sminka mig, klä mig lite mer som ja ville. Mobbningen fortsatte , men den kändes inte lika hård. För jag visste själv hur jag ville se ut. Tyvärr va mitt självförtroende helt förstört, jag blev ätstörd. Under många, många månader åt jag inget mer än morötter. Jag levde i princip på morötter, coca cola och cigaretter. Jag gick ner i vikt. Var väldigt deprimerad och jag började klä mig i svart, nitar och extremt mycket smink. 

Jag försvann in i mig själv och mitt dåliga mående. Jag skar mig själv dagligen. Mobbningen avtog lite. Jag mådde fortfarande väldigt dåligt och det var nu mitt sex självskadebeteende började. 

Det gav mig ett fejkat självförtroende. Det fanns visst folk som tyckte att jag dög, så tji fick dem som mobbade mig. Jag slutade att titta mer i backen och gå undan varje gång mobbarna kom i närheten. Jag stirrade dem i ögonen och konfronterade dem, Det gjorde att de tyckte det var lite extra kul att se vem som kunde provocera fram ett bråk. Så efter ett tag slutade jag med det och började med att bara rycka på axlarna och sket totalt i vad dem sa. Efter det så minskade mobbningen ganska mycket.

Så här i efterhand inser jag ju att de tröttnade eftersom jag slutade bry mig. Det var helt enkelt inte kul att mobba mig längre.  

Jag fick fortfarande kommentarer som " jävla spöke/häxa" eller kommentarer som "Det är inte halloween än"

Men jag lärde mig leva med det. Var väl ganska tacksam att de valde min stil att klaga på. Som jag själv valt och inte något fysiskt som jag inte kunde ändra på.  

Jag slutade lyssna. Jag levde mitt eget liv. Med större problem än mobbning att tänka på. När jag slutade bry mig slutade jag bli mobbad. Jag är övertygad om att det är det som fick mobbningen att sluta. 

Jag tror faktiskt inte att mobbning särskilt ofta handlar om att mobbarna faktiskt tycker att den de mobbar är extremt ful. Jag tror mer det handlar om ungdomar som inte kommit tillrätta i livet. Som väljer ut en person som de mobbar för att bygga upp självförtroende, skydda sig själv från att bli mobbad eller för att få ut sina aggressioner på. 

Någon som ger en respons som tillfredsställer mobbarens behov att känna makt. 

Dag 14

Finns det någon du anser vara en inspiration för ditt tillfrisknande från självskademissbruk? 

Nej, jag har ingen som jag inspirerats av. Utan jag ville bli fri för min sambos skull. Och sedan har jag funnit inspiration hos mig själv och de val jag gjort. Jag har inspirerat mig själv genom att hitta lösningar och göra upp planer. Jag har funnit inspiration i både mina misslyckade och lyckade försök att hålla mig från att självskada. 

Jag tror att det är bra att låta sig inspireras av sig själv och att lära sig av sina egna misstag och lyckanden i livet.