Ja, det blev en ny bil idag. En Ford Mondeo från 2002

Så nu är frågan vad man ska göra med den andra. Får väl sälja den som reservdels bil eller hemma bygge

Någon som vill ha en Volvo V40 från 99 :P 

Dag 13

Vad är den största insikten du fått om självskadebeteende?

Något som jag insett såhär i efterhand är hur sjuk man fatiskt blir av att ha ett självskadebeteende. 

Det är ett missbruk, ett flyktbeteende. Man mår inte bra av det, även om man lurar sig själv att man mår bättre av att självskada så är det inte sant. Det var jättejobbigt i början när jag slutade. Men att klara av sin ånget utan att självskada ger så mycket styrka och självförtroende att det är ett mycket bättre anti ångest medel än självskador, som ger lite "frihet" och sedan dubbelt med ångest. 

Imorgon åker vi till Gislaved för att eventuellt köpa en bil. 

Våran bil som vi har nu skulle kosta 12000 att laga och det utan garantier för att det skulle hålla eller ens fungera. 

Så ja, då lägger jag hellre lite mer på att köpa en "ny" bil. 

Trist att detta händer när man försöker spara ihop så mycket pengar som möjligt för bröllopet.

Men , men. Måste ha en bil. 

Det jobbiga är att jag inte har en aning om vad man ska titta efter eller vad som är bra och inte. 

Volvon vi har nu gav vi typ 17000 för och den höll i 2 år och man vill ju gärna att en bil ska hålla längre än så. 

Känns som om vi blev ganska lurade förra gången. För det skulle ju finnas så många bra funktioner på bilen. Det de inte nämnde var att hälften av dem inte fungerade.

Aja. Sådant är livet. Speciellt när man inte har råd med en NY ny bli.

Jag var ju hos tandläkaren igår. och det gick bra.

Det var riktigt riktigt jobbigt. Men de var snälla och de tyckte att om jag ska dit någon mer gång så kan jag få lustgas. Vet inte hur jag ställer mig till det. Har aldrig provat och är rädd att jag ska må illa eller få migrän av det så kanske inte hjälper mig så mycket ändå. 

Lagade mina två hål , det tog typ en timma. Låg och skakade under hela besöket. 

När vi var klara var jag så utmattad att jag knappt orkade stå.

Sov på soffan hela kvällen när vi kom hem.

Men jag klarade det.

Dag 12

Var gömmer du dina "verktyg"?

Jag har slängt alla rakblad för länge sedan. Men hittar ibland än idag faktiskt rakblad i små sminklådor eller smyckesskrin, små askar och burkar.

Så jag har varit en flitig "gömmare" förut. Dock hade jag för det mesta "verktygen" liggandes löst på en hylla i badrummet. Skalpeller har jag haft i mina pyssel-lådor och rakhyvlar har jag haft liggandes i badrummet. 

När jag var yngre gömde mamma alla rakhyvlar , men jag köpte egna eller letade igenom huset efter saker att skära mig med. Dessa saker brukade jag gömma bakom alla mina böcker på översta hyllplanet i min ena bokhylla. 

Fy fy fy, Snart ska jag till tandläkaren igen. Är så nervös. Har ångest och är rädd.

Men det måste gå. Måste laga mina tänder innan de börjar trilla ur käften på mig. 

Blir inget långt inlägg ju. Mår för dåligt för att skriva.

Något som jag märker av mer och mer är hur lättvindigt människor använder ordet "deprimerad" för att beskriva hur de känner sig. 

läste nyss "Faaan oxå, vilken djävla skitdag. Tappade mitt freaking djälvla busskort och kan inte hitta det. Är så fuckingdjävla deprimerad just nu"

Vem drabbas av en psykisk sjukdom för att den tappat ett busskort?

Dessutom måste man ha varit djupt nedstämd dagligen i minst två veckor för att det  överhuvudtaget ska klassas som en depression. 

Att vara "deppig" och att vara "deprimerad" är två helt skilda saker. Som många verkar blanda ihop. Du är inte deprimerad för att du är deppig (nedstämd) över att du tappat något!

Att ens jämföra att tappa sitt busskort med att ha en depression är så fruktansvärt kränkande för alla oss som verkligen lider av denna hemska psykiska ohälsan. 

Jag gissar att den som skrev detta inte ens i sin vildaste fantasi kan föreställa sig hur det känns att vara deprimerad på riktigt. 

Detta är min erfarenhet av depression.

Jag har i perioder inte kunnat ta hand om mig själv alls på grund av depression. Jag klarar inte ens av att gå upp ur sängen. Att vara helt håglös av att man är så ledsen, man kan inte ens ta sig för att gå upp och borsta tänderna. Man har ingen ork, ingen livsstyrka och inget hopp. 

Kroppen känns som om det är gjord av bly, varje liten rörelse känns så övermäktig och tröttheten är så stor. 

Det värker i varenda muskel och led i hela kroppen. Man drömmer om att få dö bara för att få slut på eländet. Men man är för trött för att göra slut på det själv.

Dagar, till och med månader går förbi medans man ligger och stirrar in i en vägg , helt fängslad av depressionens hårda grepp. 

Det finns inget att göra, jag kommer aldrig bli glad, jag kan inte ens minnas hur det är att vara glad. 

Värden runt om mig blir svart. Depressionens mörka dimma döljer allt som är bra. Man vill bara gråta och skrika. Men man kan inte. Man är för ledsen för tårar. Sorgen sitter för djupt.

Man får ingen ro, sorg och skräck inkräktar i sömnen. Mardrömmarna följer mig dygnet runt.

Det finns inget man kan bli glad av för allt man kan känna är sin djupa förtvivlan.

Låter detta likt känslan man får av att tappa sitt busskort?

Jag är glad som inte har denna formen av depressioner längre. Idag har jag en så kallad Atypisk depression. Jag blir deprimerad när jag är ensam länge, eller på kvällarna när jag ligger och försöker sova. Men jag har ändå förmågan att känna glädje av saker som är roliga. 

Dag 11

Konstigaste plats (tex skola, park etc.) som du har självskadat på?

Jaa, som nämt i ett tidigare inlägg så har jag suttit på en toalett i skolan och självskadat vid flera tillfällen.

Sedan har jag också suttit under en lektion och rispat mig. Vet inte om folk tittade. Det minns jag inte. Allt jag minns är hur hemska de där tyskalektionerna var när jag gick i högstadiet och hur mycket ångest jag hade under dem. 

Vet att jag någon gång skurit mig när jag åkt buss också. Suttit med ena handen under jackan och skurit mig själv i midjan och på magen för att klara av bussresan.

Annars har jag väl hållt mig hemma när ja självskadat. Eller snarare, jag har för det mesta hållit mig hemma, punkt.