Direktlänk till inlägg 12 juli 2013
Stötte på ett inlägg på ett forum:
För att kunna "en hel del om psykisk ohälsa" verkar TS inte förstå att Hypokondri är en sjukdom och inte går över för att TS blir arg och säger åt personen att sluta oroa sig.
Hypokondrikern rår inte för att hon blir rädd och orolig. Tänk dig själv en situation där ditt barn är riktigt svårt sjuk och ingen hjälper dig. Kan du då kontrollera din ångest och sluta vara orolig? För alla hypokondrikerns känslor, instinkter och tankar skriker att hon eller hennes barn är verkligt sjuka. Det är inte sant för dig, mig eller läkare. Men för hypokondrikern är de det.
När du förringar hennes känslor kan det göra att hon blir mer och mer övertygad om att hon måste kämpa för att få rätt diagnos och att rädda sig själv alternativt sitt barn. Det är inte ditt jobb att ta hand om eller försäkra Hypokondrikern att hon och barnen är friska. Men det är viktigt att hon kan få hjälp med sin svåra ångest.
Det är viktigt att försöka hålla sig lugn och sansad, Svara ALDRIG på medicinska frågor när hypokondrikern frågar något , utan hänvisa till en terapeut. Påminn hypokondrikern om vad läkaren sa förra gången, eller hur det visade sig att "fläcken på barnets knä bara var ett vanligt blåmärke som försvann, Ingenting farligt hände" Då kan hon förhoppningsvis lugna sig och inse att det förmodligen kommer bli bra nu också.
Det är svårt att leva nära någon med psykisk ohälsa och man glömmer gärna bort att den sjukes känslor inte alltid stämmer överens med verkligheten. Så som sagt, Hypokondrikern känner sig lika oroad som en förälder till ett dödssjukt barn fast barnet är helt friskt. Glöm aldrig det!
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se