Fick ett skype meddelande som löd "jag ska ta mitt liv"
Jag frågade lite varför och hur det skulle lösa personens problem. Problem som jag redan känner till då det är det enda han pratar om. Det är så synd om honom för ingen vill ha sex med honom. Dessutom, till råga på det så vill ingen vara hans kompis för att han är oskuld.
Visst jag vet inte mycket om killar och deras vänskapsband. Men är det verkligen DET man fokuserar på när man blir vän med någon?
I alla fall. Har flera gånger försök få människan att inse att det bästa han kan göra är att sluta sitta på internet och klaga. Han kommer inte få en tjej genom att skriva massa "buhubuhu det är så synd om mig inlägg till dem"
Nu skrev han igen. "På lördag ska jag ta livet av mig" och "men är skit samma nu ska en då hänga mig på lördag"
Varför skriver man så till en främmande människa?
Varför lägger han det på mig? Varför ska jag vara den som ska behöva stå för hans liv?
Detta är jobbigt för mig, så jobbigt.
Jag har gått igenom otroligt mycket i mitt liv, och jag skulle kunna välja att hänga upp mig på varje liten detalj. Men det gör jag inte. Jag väljer att kämpa allt jag kan, jag kämpar för att se positiva saker och uppskatta alla stunder utan extrem ångest.
För mig känns ett "problem" med att vara oskuld som rätt litet problem att ta sitt liv över. Varför kämpar man inte, varför gör man inget åt sina tankar? Varför läggar man sina problem på andra istället för att ta ansvar för sitt liv och sitt eget beteende.
Kan tillägga att denna människa verkligen retat gallfeber på mig med sin negativa attityd och sitt sätt att tycka synd om sig själv. Allt är alla ytliga dumma tjejers fel. Ingenting beror på honom själv.
Och nu är det mitt fel att han tar livet av sig. Om han gör det.
Allt för att han vägrar inse att han måste göra förändringar i sitt liv. Lite omprioriteringar skulle kanske vara bra. Att bli av med oskulden behöver inte vara det viktigaste i världen.
Elin
16 juli 2013 08:55
Tyvärr är det omöjligt att förändra en människa som vägrar kämpa för det och framför allt en människa som vägrar inse att felet kanske ligger hos honom/henne. Jag känner två 50-åriga personer som fortfarande skyller alla deras problem på andra, fast felet mycket tydligt ligger hos dem och de kommer aldrig förändras. Det är tragiskt men sant.
Jag förstår att det är en sjukt jobbig situation du sitter i, säger någon att de ska ta livet av sig till en så känner man ju att om man skulle göra något dumt och de sedan faktiskt skulle ta livet av sig så skulle man ju ta på sig skulden, men jag skulle ändå råda dig att skälla ut honom och sedan blockera honom från skype (och ditt liv) om det nu är så att ni knappt känner varandra.
När jag var typ 14 så gnällde jag HELA tiden, precis som han, och sade att jag ville ta livet av mig o.s.v tillslut var det en som fick nog, han skällde ut mig totalt och det gjorde att jag förstod vad fan jag höll på med och började förändra mig själv (efter jag hade varit arg på honom såklart). Så det kan faktiskt hjälpa folk att vakna upp, det kan ju självklart ha motsatt effekt men det kanske är värt att prova?
Sara Modigh
16 juli 2013 14:55
Tack så mycket för dina råd :)
Sara Modigh
16 juli 2013 14:55
Ja, väldigt obehaglig människa är han i alla fall.
Ida
16 juli 2013 18:05
Han kommer inte att göra det...
Mattis
16 juli 2013 23:59
Haha... Fan va galet. Ibland tror man inte folk är sanna. Fråga vad han vill att du ska göra med informationen? Vad tror han det innebär när han säger så till någon??
Visst får man må dåligt, men man kan inte säga vad som helst för det. Jag är uppvuxen med frasen : det kommer en dag imorgon med. Man fick alltså tänka på vad man sa... Eller säger ;)
Sara Modigh
17 juli 2013 00:27
Jag antar att han var ute efter sex. Trodde väl att jag skulle "rädda" honom från att ta livet av sig.
Julia
8 augusti 2013 13:54
Är han dum eller!? Vafan är killar så desperata efter att förlora sin oskuld? Jaja tyvärr så finns det idioter:(
http://liarose.blogg.se
Sara Modigh
8 augusti 2013 15:09
Ja, det gör ju tyvärr det.
jimbo
11 mars 2015 14:19
Hej imorgon ska jag ta mitt liv orkar inte leva. Har sökt hur många jobb som helst men får aldrig jobb
http://jimbo
Sara Modigh
11 mars 2015 15:45
Det var tråkigt att höra att du tänker ge upp.
Jobbmarknaden är tuff och arbetslösheten är hög tyvärr. Men till sommaren kommer det många sommar jobb och det är bättre än inget.
Nu går det inte att komma in på adressen du lämnade. Men jag hoppas verkligen att du tänker om och inser att trots att du inte har något jobb nu, så kanske det kommer inom en snar framtid.
Jag förstår din frustration, jag har själv tittat efter jobb och det är väldigt svårt om man inte har utbildning eller arbetserfarenhet.
Men det finns ju till exempel Samhall och det kanske skulle vara något för dig också om du mår så dåligt att du vill ta ditt liv?
H.A.P
13 oktober 2015 10:23
Mitt i finanskrisen förklarade en bekant till mig att marginalerna mellan relativ framgång i medelklassen och misär är liten. I verkligheten är självmordet alltid närvarande sade han. När du får det där första trevliga kontorsjobbet börjar livet och innan dess kommer du lida. Jag förstod inte vad han menade förrän jag själv lämnade universitet. Jag har sökt jobb i tre år till och från. Jag går från arbetslöshet till mer universitetsstudier till arbetslöshet. Arbetsförmedlingen menar att jag skall ge upp alla planer på ett riktigt jobb och nöja mig med att arbeta med något jag kunde ha fått genom att hoppa av gymnasiet. Jag är glad att jag inte har varit inskriven där någon längre period.
Jag tog min tredje universitetsexamen för något år sedan. Jag har ännu inte fyllt trettio år och känner att jag att livet rinner ifrån mig. I somras kom jag till sista intervjun som nationalekonom på en liten min myndighet i en stad långt borta. Det var absolut inget drömjobb men det var en fast tjänst och trygghet. Jag skulle få andas och gå vidare i livet. Jag hör av mig till mina allt äldre referenser. De har fina titlar. Det ser bra ut på mitt CV. De undrar varför jag inte får jobb. Jag har ju trots allt ett så fint CV.
De ringer mina referenser. Jag får inte jobbet. Motiveringen är att banal. Ja, motiveringen är alltid banal. De skulle föryngra organisationen men de anställer en femtioåring kvinna till en junior position. Det känns tryggt säger de. Jag vill ifrågasätta det. Jag är betydligt yngre och mycket billigare. Jag vill säga att jag jobbar för motsvarande ett studiemedel om så krävs. Jag behärskar mig. Jag vet att det uppfattas som asocialt att påpeka detta. Det är nämligen så att i Sverige får man bara säga så när det kommer till ”enkla jobb” för annars känner sig den privilegierade medelklassen hotad. För tänk om de måste konkurra på samma villkor som ”ungdomar”, ”lågutbildade” och ”invandrare”.
Jag läser Akademikern på internet. De sjunger alltid lovsånger över den låga arbetslösheten. Arbeten finns det i överflöde för akademiker och om du inte får jobb skall du vara lycklig ändå för du har lärt dig något skriver de. Jag är akademiker. Jag är nationalekonom. De ljuger för mig. Det gör de alltid. Jag avskyr dem. Jag har fått nog. Jag talar alltid om för mig själv att jag skall ta mitt liv om jag inte fått jobb till hösten. Det är senhöst eller kanske mitt i den. Jag har inte sökt jobb på fler veckor. Ja, antagligen två månader. Jag trodde aldrig jag skulle säga det. Jag orkar inte. Jag vill hur som helst inte leva längre så vad spelar det för roll. Om jag inte hade varit så feg hade jag gjort det för länge sedan. Jag gjorde det mesta rätt i livet och sedan bad jag om en chans. Jag bad inte om mer. Arbetsgivarna vände mig ryggen för jag hade för lite erfarenhet och jag var visst lite nervös på intervjun. Sedan vände sig samhället mig ryggen. Jag var ingen prioriterad grupp. För jag var svensk, vit, heterosexuell, man och uppvuxen i akademikerhem. Jag måste lämna företräde för andra. Till sist vände sig vänner och familj mig ryggen.
Jag vill inte försvinna. Jag vill leva och göra rätt för mig. Betala tillbaka all den utbildning jag har fått och ge tillbaka till andra. Jag antar att andra inte vill att jag skall leva. Det är i alla fall så jag måste rationalisera det om jag skall avsluta det här. Hur jag skall göra vet jag inte. Det är så kallt i vattnet. Jag gillar inte knivar och blod. Jag gillar inte snören och inte heller gillar jag höjder. Jag kan dock inte leva på det här sättet längre. Jag ber inte om mycket. Jag ber om en chans.
Sara Modigh
14 oktober 2015 11:59
Jag fick en kommentar igår och den skrämmer mig, det känns alltid lite jobbigt när man får den sortens kommentarer från personer som hotar med att ta sitt liv, för då känner jag mig alltid personligt ansvarig för vad som sen händer. Ni kanske inte tänker på det, men ni lägger ert liv i mina händer och jag är absolut inte kapabel att rädda någon från sig själv.
Men jag vill ändå säga några ord till dig som skrev den här kommentaren och jag väljer att göra det öppet i bloggen i förhoppningen om att du och kanske andra i samma situation kan se det här innan det är försent.
Du lämnade ingen kontaktinformation alls så jag vet inte hur jag ska kunna nå fram till dig annars.
Det är en väldigt gripande text du skrivit och jag känner verkligen din frustration och känsla av maktlöshet. Du har gjort allting rätt men det går ändå inte som du vill, och anledningen är så tråkig som att det är en hård arbetsmarknad.
Så trots att du har alla rätt så finns det femtio andra med samma rätt som också söker det där jobbet du vill ha, och den allra största delen av alla dessa sökande kommer bli precis lika besvikna som du över att de inte fick det där jobbet.
Men jag förstår absolut din besvikelse, nu när du kämpat dig igenom dessa utbildningar för att kunna få jobb och det känns som om det hela var förgäves. Jag kan verkligen förstå hur onödigt allt måste kännas och hur frustrerande det är.
Men om du, som du säger i texten är knappt trettio år så har ju livet knappt ens hunnit börjat för din del.
Jag vet många i din ålder som fortfarande pluggar och söker jobb. Det är faktiskt inte alls många har hela livet färdigt innan de är trettio. Så det betyder ju inte att du måste ge upp allt bara för att du inte fått ditt drömjobb än.
Du har satt upp ett mål för dig själv som har visat sig väldigt svårt att uppnå, men det innebär ju inte att man måste ge upp om hela livet för det.
Jag förstår att du vill ha ett jobb inom det du har utbildning för, men tyvärr är det så att allt fler får jobba med annat än det dem utbildade sig till.
Livet är orättvist, tro mig, jag vet!
Men ibland får man släppa vissa drömmar och acceptera livet för vad det är.
Ett jobb är ju trots allt bara ett jobb och det finns saker som är betydligt mycket viktigare än att ha "just det där jobbet".
Du beskriver ju att du vill göra rätt för dig, betala tillbaka den utbildning du fått och ge tillbaks till andra.
Men det finns fler sätt att ge tillbaka till samhället än att betala av sina studieskulder. Du kan ju till exempel engagera dig ideellt i något som hjälper utsatta människor. Att hjälpa människor i nöd tycker i alla fall jag är väldigt viktigt.
Sen vet man ju aldrig, ett av de där "jobben du kunde fått av att hoppa av gymnasiet" kanske blir det bästa som hänt dig? Så varför inte prova på några av de där jobben och se vad som händer innan du ger upp.
Jag vet att jag sa strax innan jag fick min MS-diagnos att jag skulle ta mitt liv om det var Multipel skleros jag hade.
Men när jag fick allt svart på vitt så bestämde jag mig för att ändå kämpa.
Jag föreställde mig att bli drabbad av MS utöver allt jag redan kämpade med skulle ta kol på mig och jag trodde verkligen inte att jag skulle klara av det. Men nu har det gått två år sedan jag fick diagnosen och jag mår så mycket bättre nu när jag har fått rätt behandling och mitt liv överlag har blivit bättre än någonsin tidigare.
Men visst mitt liv ser inte alls ut som jag hade tänkt mig, likväl lever jag och gör det bästa möjliga av situationen.
Ibland måste man anpassa sig och tänka om när livet inte går i den riktningen som man önskar.
Jag tror att vi alla har drömmar som aldrig går i uppfyllelse och vi har alla våra egna svårigheter som vi måste tampas med.
Livet handlar om kompromisser, vi kan inte få allt.
Men för dig är det ju ändå inte försent. Du är bara i början av dina år som arbetsför och har fortfarande många år framför dig där du kan jobba. Även om du i några år framöver kanske behöver jobba med något du inte hade tänkt dig från början så innebär ju inte det att du om tio-femton år kanske har det där jobbet du verkligen vill ha.
Enbart tiden kan utvisa vad som kommer hända i framtiden, men ger du upp livet nu kommer du aldrig få veta vad som skulle bli av ditt liv.
Du skriver också att du antar att andra inte vill att du ska leva, men tror du verkligen att hela samhället är i maskopi mot just dig för att få dig att ta ditt liv? Vad skulle vara syftet till det? Vad skulle "andra" vinna på det?
Jag vet att du har det tufft just nu och att dina känslor tagit överhanden, men jag lovar dig att dina motgångar inte är en del av en stor ond plan för att förstöra ditt liv.
Du måste försöka hitta de delarna i ditt liv som du vill leva för, du måste ha fler mål och drömmar, försöka göra saker som du blir glad av och som får dig att må bra.
Du måste försöka hitta livsglädjen igen. Snälla du, lova mig att du försöker!
Du har gett mig en liten liten inblick i ditt liv och jag vet ju egentligen inte mycket om dig. Men jag vill tro att detta meddelandet var ett rop på hjälp för att du innerst inne inte vill ha det så här. Jag tycker verkligen att du borde söka hjälp. Ta kontakt med en kurator eller psykolog i ditt landsting som kan hjälpa dig. Någon som är utbildad och som vet hur de kan gå till väga för att hjälpa dig. För du förtjänar verkligen att få hjälp.
Livet behöver inte kännas så som du upplever det nu, det kan alltid bli bättre om man ger det tid och gör det bästa man kan av situationen.
Jag har varit där du är nu, en tid då det kändes som att avsluta sitt liv är enda utvägen. Men det finns alltid lösningar på problemen även om det kanske inte känns som det just nu.
När jag gjorde mitt självmordsförsök så kunde jag inte se något ljus alls. Men trots att jag fortfarande har samma psykiska ohälsa som då och dessutom även behövt genomgå att förlora en förälder och få en allvarlig diagnos som Multipel skleros så är jag otroligt glad att jag inte lyckades. För då hade jag ju aldrig fått uppleva det fina och bra med att leva.
Kan du tänka ut tre saker som är värt att leva för?
Mina tre är familj och vänner, skratt och tv-serier, men man kan ju välja precis vad man vill. Vad tycker du är roligt?
Jag hoppas verkligen att du finner den hjälp du behöver och att du lyckas ta dig ur dessa mörka tankar och känslor.
Polyhymnia__@hotmail.com
