För ett år sedan levde jag i min värsta mardröm. När min mamma helt utan förvarning kunde lämna oss. Jag var så rädd. Jag vet att jag verken åt eller sov de första dagarna. Jag låg och tittade att Jakob andades. Gick upp flera gånger varje natt för att kolla att alla djuren levde. Jag bara väntade på att nästa person skulle försvinna. Jag är fortfarande rädd, kollar med jämna mellanrum att alla andas och varje gång telefonen ringer hoppar mitt hjärta över ett slag. Magen knyter sig av oro och jag blir helt iskall, "Vem är det som är död?" Är det första jag tänker. Varje gång jag hör en ambulans händer samma sak. Vilket egentligen är ganska konstigt då jag verken fick dödsbeskedet via telefon eller hörde nån ambulans den dagen. Men av någon anledning så är just de två sakerna som gör mig rädd.

Sorgen är väldigt annorlunda nu mot var den var för ett år sedan. Förra året skrek och grät jag när jag var ensam. Många gånger grät jag så mycket att jag nästan spydde. Jag hade ont i huvudet och halsen av allt gråtande.

Jag kände mig så otrygg. Jag satt många kvällar inlåst på badrummet och skrev, Eller försökte i alla fall. Det har varit svårt för mig att skriva om mamma.

Nu önskar jag att jag hade skrivit mer. Både för att minnas allt som hände, vad jag tänkte just när allt var som värst, men också för att jag tror att jag hade mått bra av att skriva mer.

Jag minns vissa saker väldigt tydligt , men det mesta är en dimma.

Det jag minns just nu är den fruktansvärda desperationen jag kände när min mammas kropp kördes iväg. Paniken och sorgen var så stor när hon lyftes in i en bil för att föras bort från oss. Jag var så chockad.

Chocken att förlora min mamma sådär kommer nog aldrig att försvinna helt.

 

AW-Fotograf

29 juli 2013 14:40

Hihi ja, han är klockren :D

http://megapixeln.se

 

Matilda

29 juli 2013 22:35

Ibland när jag läser dina inlägg om mamma, så får jag påminna mig om att det hänt mig också. Det är som om min hjärna stänger av och trycker ned sanningen någonstans långt bort.

Sara Modigh

29 juli 2013 23:25

Så känner jag rätt ofta också. Kommer fortfarande på mig själv med att tänka. De måste jag fråga mamma eller vad länge sedan vi var hos mamma och så vidare. Känns som man försöker glömma de hemska som hänt för att orka kämpa på.

 

Jakob

2 augusti 2013 13:54

Så kommer det nog kännas länge, och fortfarande overkligt när man kommer på sej med det. tyvärr så kommer man också med tiden att lära sej. Man får umgås, påminna varandra och framförallt hjälpa varandra som ett stöd i svåra stunder.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...