En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 29 juli 2013

För ett år sedan

Av Sara Modigh - 29 juli 2013 03:57

För ett år sedan levde jag i min värsta mardröm. När min mamma helt utan förvarning kunde lämna oss. Jag var så rädd. Jag vet att jag verken åt eller sov de första dagarna. Jag låg och tittade att Jakob andades. Gick upp flera gånger varje natt för att kolla att alla djuren levde. Jag bara väntade på att nästa person skulle försvinna. Jag är fortfarande rädd, kollar med jämna mellanrum att alla andas och varje gång telefonen ringer hoppar mitt hjärta över ett slag. Magen knyter sig av oro och jag blir helt iskall, "Vem är det som är död?" Är det första jag tänker. Varje gång jag hör en ambulans händer samma sak. Vilket egentligen är ganska konstigt då jag verken fick dödsbeskedet via telefon eller hörde nån ambulans den dagen. Men av någon anledning så är just de två sakerna som gör mig rädd.

Sorgen är väldigt annorlunda nu mot var den var för ett år sedan. Förra året skrek och grät jag när jag var ensam. Många gånger grät jag så mycket att jag nästan spydde. Jag hade ont i huvudet och halsen av allt gråtande.

Jag kände mig så otrygg. Jag satt många kvällar inlåst på badrummet och skrev, Eller försökte i alla fall. Det har varit svårt för mig att skriva om mamma.

Nu önskar jag att jag hade skrivit mer. Både för att minnas allt som hände, vad jag tänkte just när allt var som värst, men också för att jag tror att jag hade mått bra av att skriva mer.

Jag minns vissa saker väldigt tydligt , men det mesta är en dimma.

Det jag minns just nu är den fruktansvärda desperationen jag kände när min mammas kropp kördes iväg. Paniken och sorgen var så stor när hon lyftes in i en bil för att föras bort från oss. Jag var så chockad.

Chocken att förlora min mamma sådär kommer nog aldrig att försvinna helt.

 
 
AW-Fotograf

AW-Fotograf

29 juli 2013 14:40

Hihi ja, han är klockren :D

http://megapixeln.se

 
Ingen bild

Matilda

29 juli 2013 22:35

Ibland när jag läser dina inlägg om mamma, så får jag påminna mig om att det hänt mig också. Det är som om min hjärna stänger av och trycker ned sanningen någonstans långt bort.

Sara Modigh

29 juli 2013 23:25

Så känner jag rätt ofta också. Kommer fortfarande på mig själv med att tänka. De måste jag fråga mamma eller vad länge sedan vi var hos mamma och så vidare. Känns som man försöker glömma de hemska som hänt för att orka kämpa på.

 
Ingen bild

Jakob

2 augusti 2013 13:54

Så kommer det nog kännas länge, och fortfarande overkligt när man kommer på sej med det. tyvärr så kommer man också med tiden att lära sej. Man får umgås, påminna varandra och framförallt hjälpa varandra som ett stöd i svåra stunder.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Torsdag 6 sept 03:01

Vem är jag ens? Är detta mitt liv? Är det såhär det ska vara?    Jag vill bara fly från allt, försvinna... Men hur mycket jag än flyr kan jag inte springa ifrån livet. Livet som jag så innerligt hatar, jag avskyr allt med det. Den ständiga ån...

Av Sara Modigh - Söndag 19 aug 07:45

Varför försätter jag mig själv i destruktiva situationer? Varför söker jag mig till förövare för att återuppleva mina trauman? Vad vinner jag på att låta mig utnyttjas om och om igen?  Varför söker jag tröst i situationer som inte alls ger tröst. V...

Av Sara Modigh - Torsdag 19 juli 13:45

  Hon var en tillsynes vanlig tjej, alltid med ett leende på läpparna. Hon var nog lycklig en liten stund. Men med åren blev allt bara mörkare och tyngre.  Hon var deprimerad, men ville inte erkänna det, hon sa jämnt attt hon var okej. Men d...

Av Sara Modigh - Fredag 6 juli 04:02

           

Av Sara Modigh - Onsdag 27 juni 05:05

Trots att det gått över tio år påverkas jag fortfarande av det du gjorde mot mig.  Jag kan känna din tyngd över min kropp, känna dina tunga flåsande andetag mot mitt ansikte, känna den fasansfulla och lamslående skräcken du utsatte mig för. Den skr...

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se