En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under juli 2013

Av Sara Modigh - 20 juli 2013 01:06

 

TANKEFÄLLOR OCH HUR MAN BRYTER DEM
MANOWA 2005


Tankefälla


1. Svart-vitt tänkande
Att se saker onyanserat, antingen - eller,
allt eller intet, ”Ingen tycker om mig”.
2. Övergeneralisering
Du ser en negativ händelse som ett tecken
på att allt är fel, t.ex du misslyckas på en
tenta och tänker ”Jag kan ingenting”.
3. Etikettering
Du tillskriver dig själv och andra allmänna,
negativa egenskaper, ”jag är en bluff”,
”hon är en skvallerbytta”.
4. Borden/ måsten
Du säger till dig själv att saker och ting bör
eller måste vara på ett visst sätt. Du sätter
orealistiska krav på sig själv.
5. Tankeläsning
Du tror att du vet vad andra tänker utan
att du har belägg för det, ”Hon tycker inte
om mig”..
6. Känslotänkande
Du låter dina känslor styra din uppfattning
om verkligheten. ”Jag känner mig
värdelös, ingen vill vara med mig”.
7. Katastrofiering/ tänk om …..
Du tror att allt kommer att gå åt skogen
och du kommer inte att fixa det, ”Det blir
hemskt om jag misslyckas”. ”tänk om jag
går i konkurs”.
8. Personifiering och
självanklagelser
Du tänker att allt handlar om dig eller att
allt är ditt ansvar och ditt fel.
9. Selektiv perception
Du ser bara vissa delar av helheten, de
negativa, och ignorerar det positiva eller
du jämför dig med de som är mer
framgångsrika, och inte med de som har
det sämre, etc.
10. Förstoring/förminskning
Du gör en höna av en fjäder när du
misslyckas och förringar dina framgångar.
Du har svårt att ge beröm till dig eller
andra


Hur man bryter tankefällan

1. Försök att se gråskalan. Var mindre kategorisk. Använd 
hela spektrat, 0-100. 


2. Undersök konkreta belägg för det som 
övergeneraliseras. Undersök hur ofta det hade hänt i 
det förflutna. Hur ofta har du tänkt så och vad blev det 
faktiska utfallet?
3. Undersök faktabevis. Nyansera.
4. Sätt saker och ting i perspektiv. Hur viktigt kommer 
det att vara om 10 år? Vilka krav är realistiska? Hur 
viktigt är det i jämförelse med andra saker som händer 
i världen. Ersätt ”måsten/borden” med ”jag skulle 
vilja/det vore bra/jag skulle föredra”. Sänk kraven till 
70%. Fokusera på nuet.
5. Undersök faktabevis. Sök alternativa förklaringar till 
varför andra beter sig som de gör. Använd andra som 
referenspunkt, bl.a genom rollspel – omvända roller).
Fråga andra. 
6. Skilj känsla från fakta. Känslor duger inte som bevis i 
en domstol. Gör ett rollspel mellan det rationella och 
det emotionella.
7. Undersök faktabevis. Testa hypoteser. Vad är det 
värsta som kan hända? Vad är det bästa som kan 
hända? Det mest sannolika? Bli statistiker. Skilj på 
möjligt och troligt. Ta fram och följ upp bilden av den 
yttersta katastrofen.
8. Lyft blicken, använd andra som referenspunkt , inta 
andras perspektiv, fråga andra. Undersök fakta. Sluta 
anklaga dig själv. Hur mycket ansvar har just du? Vad i 
situationen har kunnat bidra att det har blivit som det 
blev.
9. Uppmärksamma fler aspekter av situationen. Gör en
lista på det som är positivt. Jämför dig med de mindre 
lyckligt lottade. Schemalägg positiva aktiviteter. 
10. Undersök faktabevis. Se saker i rätt perspektiv. Vad är 
realistiskt att tänka? Ge dig erkännande för 
framgångar och se motgångarna i ett större
perspektiv.

Av Sara Modigh - 19 juli 2013 17:50

När jag fick mina diagnoser så pratade jag mycket om mina sociala svårigheter. Jag är livrädd för allt socialt.

Gjorde ett test för att beskriva in ångest i sociala situationer.

  

Enligt testet så har jag "väldigt allvarlig social fobi" http://www.socialanxietysupport.com/disorder/liebowitz/

När jag fick mina diagnoser togs inte riktigt denna rädslan på allvar. Man sa " Det är nog så att människor missförstått dig i sociala situationer , vilket gjort dig rädd för att vara social."

Vadå missförstått mig, jag har aldrig känt att människor missförstått mig och att jag blivit rädd för det. Jag anser inte att jag är socialt inkompetent och oförmögen att vara social. Jag är bara extremt rädd!


Min ångest är ju det som är klart jobbigast för mig, och jag får ångest av allt och inget. 

Ibland känner jag mig feldiagnosticerad.


Aspergers syndrom definieras i avsnitt 299.80 av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-IV) med sex huvudsakliga kriterier:

1. Kvalitativt nedsatt förmåga till social interaktion, - Ja, för att jag är LIVRÄDD i sociala situationer!


2. Begränsade, repetitiva och stereotypa mönster i beteende, intressen och aktiviteter, - Jaa, för att jag har bara ett fåtal saker som inte ger mig ångest, och jag håller mig till de sakerna som är trygga och som jag mår bra av.


3. Betydande nedsättning av funktionsförmåga i viktiga avseenden, - Jaha, vad betyder det då?


4. Ingen betydande försening av den allmänna språkutvecklingen, Nej, det hade jag inte. 


5. Ingen betydande försening av den kognitiva utvecklingen såsom nyfikenhet på omgivningen, eller i utvecklingen av för åldern adekvata vardagliga färdigheter eller adaptivt beteende (utöver social interaktion) under de tre första levnadsåren. - Nepp inget sådant heller, Men det ger ju inte diagnosen Asperger. Det visar ju bara att jag utvecklats normalt som barn.


6. Symptomen kan inte bättre förklaras av en annan specifik genomgripande störning i utvecklingen, eller av schizofreni. Ingen aning, de har inte utrett några andra alternativ. 


SÅ, det de har satt min Asperger diagnos på är att jag är för rädd för att klara av normala sociala situationer och att jag utvecklades normalt som barn? och just ja, det faktum att jag är rädd för att få klabb på mina fingrar var en stor del att jag fick min asperger diagnos. Men som sagt. Jag får ångest av i princip allt.

Men det kanske är det som är Asperger?

Det enda jag vet är att jag mår skit och inget hjälper.

Av Sara Modigh - 19 juli 2013 14:15

Bakom stängda dörrar är en hemsk och gripande självbiografi som handlar om en ung flicka som blir förgripen av sin egen far. Under flera år hålls hon i sin pappas makt och hon föder också två av hans barn.

 


Dessa hemska händelser utspelade sig i en svensk storstad. Ingen såg vad som pågick under fyra år. Kanske för att de inte vågade se? 
Kristina Hansen är vuxen nu, och beskriver själv, och med hjälp av dokument, hur det kunde ske. 

Detta är en berättelse om en mammas som inte ser vad som pågår, ett barns styrka, och myndigheters passivitet. Men också om överlevnad och kraft att mot alla odds skapa kärlek i sitt liv efter en barndom fylld av trauman. 

 

Detta är en av få böcker som följt mig under många år. Det är e extremt hemsk och gripande historia. Det är flera år sedan jag läste boken. Men den finns fortfarande i mitt minne.

Gillar man självbiografier om hemska livsöden så är detta en bok jag rekommenderar.

 

Jag ger boken 3 av 5 Fluffisar eftersom den är lite obehaglig och man kan bli nedstämd och upprörd av att läsa den. Men samtidigt är den läsvärd för exakt samma anledning.

 

 

Av Sara Modigh - 19 juli 2013 05:02

Jag vill somna, men jag kan inte. Jag är trött!
Jag känner mig frustrerad och jag vill bara skrika högt. Så jag tar ett djupt andetag och försöker tänka på något bra. Som att jag var på en teater idag ( igår) som min syster Skrivit och regisserat helt själv.

Hon är så duktig och jag är så stolt över henne och att hon kämpar så för det hon brinner för!
Jag ligger i min säng och föreställer mig en framtid på någon stor teater där min syster är den stora stjärnan :)

Av Sara Modigh - 18 juli 2013 04:25

Ångesten har sakta kommit krypande. Jag blir mer och mer ångestfylld för varje dag som går.

Jag mår verkligen inte bra.

Jag har kämpat mot min ångest i många år och jag har varit på bättringsvägen. Men nu , nu är jag nästan tillbaka på startpunkten. Jag får spontana panikattacker när jag ligger och tittar på tv, blir ledsen för allt och inget, tar illa vid mig och tar åt mig precis allt. Gråter stora delar av dagarna , för jag orkar inte låssas att allt är bra. För just nu är det verkligen allt annat än bra.

Jag försöker att skriva av mig på bloggen, jag försöker att ta det lugnt. Men inte ens i mitt trygghetsbo är jag säker från ångest och skuldkänslor över mina känslor.

Jag kämpar och kämpar. Min högsta önskan i världen är att inte behöva kämpa mer. Att bara få komma hem efter en vanlig dag på jobbet och bara lägga mig och slappna av. Att kunna andas ut och känna ett inre lugn skölja över mig.

Jag är aldrig lugn, för det pågår alltid ett stressande krig i min kropp. Jag har aldrig i mitt liv varit helt avslappnad. Jag har aldrig varit bekymmerslös och jag har alltid en viss nivå av stress i min kropp.
Jag är så trött!

Nu är dessutom min ångest värre än vanligt. Hur ska man orka fortsätta kämpa om det bara blir värre fast man kämpar med allt man har?

Jag tvingar mig själv att gå upp ur sängen varje dag, jag kämpar med att klä på mig själv kläder och borsta tänderna när jag går upp. Varje vaken minut kämpar jag för att förmå mig själv att fortsätta kämpa. Jag kämpar mot alla självskadetankar som ständigt plågar mig. Jag vill skära mig, nej det får jag inte! Jag måste skära, jag måste få ur mig min ångest innan jag exploderar. Du får inte skära! Bara dra den vassa metallen mot din hud, fokusera på den varma, pulserande smärtan. Nej, nej, nej! Jag ska inte göra det. Jo gör det! GÖR DET! Nej snälla nej, jag vill inte falla tillbaka. GÖR DET NU! nej, jag jag vill inte. Det är klart du vill, du vet att detta är det ända som hjälper. Det jag vet är att det blir värre efteråt. Men då är det ju bara att skära igen! Nej, jag kan inte skjuta upp mitt dåliga mående med självskador hela mitt liv. SJÄLVSKADA NU!!!

 

Vet inte hur länge jag orkar stå emot. Mitt försvar börjar vackla och jag tror självskadetankarna övervinner mig snart. Jag är trött på att kämpa.

Av Sara Modigh - 18 juli 2013 00:15

Jag har fått många frågor om hur jag gick till väga för att få ersättning för mina ärr. 

För mig var det inga konstiga krusiduller utan vi ringde bara till mitt försäkringsbolag och frågade om det fanns möjlighet att få ersättning för självskadeärr. Det de då bad mig att göra var att skicka bilder på mina ärr för en bedömning. 


Jag fotade mina armar och skickade bilderna till den mail-adressen de hade uppgett. Cirka tre - 5 veckor senare fick jag min ersättning. Det hade bedömt mina är som klart framträdande och klart vanprydande


Jag har sedan tidigare fått ersättning för mina diagnoser så de har ju sett alla mina journaler, så kan hända att i just ditt fall kanske vill ha nån form av "bevis" på att du mått dåligt. Det vet inte jag. 

De frågade i alla fall inte mig om något mer än bilder. 


Så det bästa man kan göra är att ringa och fråga. Allt beror ju på vilken slags försäkring du har och via vilket försäkringsbolag. Att jag fick ut en viss summa från mitt försäkringsbolag ger tyvärr ingen garanti att du ska få det från ett annat. Jag har ingen koll på försäkringar så jag kan inte svara på om du kommer kunna få någon ersättning. 


Av Sara Modigh - 17 juli 2013 16:24

Det är extremt sällan mina katter ligger och sover tillsamans. Både fluffis och beauty föredrar att ligga själva. Men idag ligger de och sver ihop bredvid mig i soffa. Så sött. Stackers Ghost som jättegärna vill ligga och sova tillsammans, speciellt med Fluffis. Han får aldrig gosas med Nuffe eller Beauty.


Men åh så sött det är när som sover tillsammans.


     

Dåliga mobilbilder. Men detta är e av de ljusglimtar som finns i mitt liv. Katterna är så underbara :)

Av Sara Modigh - 17 juli 2013 00:15
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards