En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 17 augusti 2013

Kyrkogård

Av Sara Modigh - 17 augusti 2013 14:00

Läste ett inlägg på en blogg för några dagar sedan som hette "Kyrkogård - Nejtack" där meningar som skrevs var:


"vet jag inte riktigt om jag tycker att det här med kyrkogårdar är en sådan bra idé alltså."

"för mig blir det något egoistiskt över det här med att gräva ner så man “vet” var den är och har någon plats att gå till Flyg fritt är mer en handling av kärlek anser jag. Men det är ju jag det."

"Varför skall det egentligen finnas en plats där man gräver ner någons döda kropp eller askan efter någons döda kropp? Så, nu skall du ligga här där jag har kontroll och kan gå och sätta någon blomma, samtala med dig och minnas dig. Vårda dina grav så andra ser att jag minns dig ännu."

"Är det ett kontrollbehov som gör att man vill begrava sin anhöriga och liksom ha koll på vart den är?"

"Hon var inte kvar. Så att då bränna det tomma skalet och sedan begrava det och ha gravplatsen som en form av helgedom.. Jag får inte ihop det."

"Så vad skulle då alternativet vara? Jag tror hinduerna som bränner sina döda och sedan häller ner askan i Ganges är något på spåren, jag tror att det är en bra sak."

 


För mig är det otänkbart att slänga famnen som så många gånger kramat mig,  Händerna som smekte min kind, armarna som bar mig som barn, fötterna som skulle gått tusentals mil för mig, huden som så många gånger nuddat min, håret som jag borstat så många kvällar, ögonen som tittat kärleksfullt på mig, öronen som lyssnat på mig ,kroppen efter min mamma , - i ett av värdens mest förorenade vatten.

Det skulle för mig kännas som att jag slängde bort det som finns kvar som om det vore gamla sopor. 

Att hennes aska är något som hör hemma på en av värdens fem mest förorenade floder, är för mig lika illa som att strö askan över en soptipp.


Även om jag inte känner någon koppling till mammas gravplats så vet jag många som tycker att det är terapeutiskt att ha en plats att gå till, att ta hand om och pyssla med. En plats där man tillåts vara ledsen utan undrande blickar, en plats där ingen ifrågasätter din sorg. En stilla och lugn plats där man kan hedra den som gått bort, graven blir som ett litet altare där man kan minnas och sörja. 

Det blir ett ställe där man kan känna att man är inte ensam om att gå igenom det man går igenom.

För mig är en kyrkogård egentligen som en stor och fin kompost. Ett ställe där kropparna av de vi älskar under lång tid blir ett med jorden. De luckras upp och blir till jord som alla djur som dör i skogen. För mig känns det mest naturligt. 

Det känns som att det är så det "ska" vara. 

Men det beror väl helt på vad man är uppvuxen med.


Jag kanske känner annorlunda när det gått lite längre tid. Nu har det bara gått ett år sedan min mamma gick bort och för mig har det känts viktigt att "spara" så mycket mamma som möjligt. Vill inte slänga hennes saker, vill inte glömma henne och vill inte heller slänga bort hennes kropp.

Jag tycker att mammas gravplats är fin, den är ett mellanting mellan en minneslund och en grav. Jag vet på ett ungefär var hon ligger och hon har en egen liten sten i en stenhög med sitt namn på. 


Så jag måste nog säga att jag tycker  kyrkogårdar - Ja tack.

 
 
Ingen bild

Jakob

21 augusti 2013 12:29

Väldigt fint skrivet <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - 27 april 2021 20:34

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Av Sara Modigh - 21 april 2021 14:30



Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

Av Sara Modigh - 17 februari 2020 20:15

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Av Sara Modigh - 13 februari 2020 12:36

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Av Sara Modigh - 20 december 2019 04:47

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards