Direktlänk till inlägg 1 september 2013
Jag blev "avstängd" eller snarare ovälkommen i skolan när jag gick i åttan eller nian.
Efter att vi hade haft praktik ville de inte ha tillbaks mig direkt utan jag fick stanna kvar på praktiken i 3 veckor till.
Vi hade praktiserat i två veckor, och någon dag efter att vi återvände till skolan så stod min lärare och väntade på mig i uppehållsrummet och sade. "Vi har bestämt att det vore bäst om du stannade på din praktik ett tag till".
Läraren tog mig till skolans syokonsulent, som var en gammal gubbe. Jag tyckte han var jätteobehaglig.
Mannen vars namn jag inte minns körde tillbaka mig till platsen där jag hade praktiserat och lämnade mig där..
Jag hatade praktiken, nästan lika mycket som jag hatade skolan. På praktiken slapp jag i alla fall mobbning och kunde jobba någorlunda självständigt. Jag praktiserade på JYSK. Där fick jag fick krossa kartonger på lagret, jag fick packa upp nya varor , jag fick vika filtar och tyger som kunder dragit fram, jag fick bära tillbaka saker som kunder flyttat och jag fick även dammsuga, Väldigt ofta.
Men jag är blyg och rädd för människor, så att jobba i en butik var inte det bästa för en ängslig och folkrädd tonåring. Människor har verken respekt eller förståelse för att praktikanter inte vet precis allt om stället de varit på i bara ett par dagar.
Jag fick skäll otroligt många gånger när jag sa, "Nej, Tyvärr vet inte jag det, Jag är bara praktikant. Men om du följer med mig så ska jag ta dig till någon som kan hjälpa dig"
I slutet av praktikperioden var jag så nedbruten och så rädd att jag darrade som ett asplöv, gömde mig på lagret och försökte fly från alla kunder så mycket som möjligt.
Tror inte jag har återhämtat mig än faktiskt. Får ångest känslor varje gång jag åker förbi JYSK.
Egentligen tycker jag att det är lustigt att jag inte fick komma tillbaka efter som det är skolplikt under åren 1-9 i Sverige. Det är olagligt att förvägra en elev tillgång till skola. Men det brydde sig inte min skola om. De tjatade på mig varje gång jag var borta från skolan om den där skolplikten och att man måste gå till skolan "bla bla bla", Men den skolplikten gällde tydligen inte skolan, Bara mig. Jag fick inte vara frånvarande från skolan, Men skolan fick vara frånvarande från mig.
Jag fick inte heller följa med på vår skolresa till Stockholm, också någon gång under högstadiet.
Lärarna sa att de var rädda att jag skulle rymma, Vadå rymma? Jag har väl aldrig rymt på en skolresa i hela mitt liv?
Varför skulle jag ha velat stanna kvar helt ensam i Stockholm?
Jag vet inte vad idén kom ifrån. Jag tror att det var för att "straffa" mig för att jag inte klarade av skolan.
Men så värst stort straff tycker jag inte att det blev. Att sitta instängd i en trång äcklig buss i 4 timmar tillsammans med människor jag hatade mest av allt på jorden. Nej, det är jag rätt glad att jag slapp.
Men känslan av utanförskap, att bli oförstådd och straffad för min psykiska ohälsa kommer aldrig att försvinna.
För jag blev ju avstängd på grund av min psykiska ohälsa i båda fallen.
Idag vet jag att skolan jag gick på inte alls skötte sig bra, eller kunde hantera ett barn med psykiska problem.
Men deras felageranden har satt djupa spår i mig.
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se