En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 10 september 2013

Malin

Av Sara Modigh - 10 september 2013 18:30

Jag började må dåligt redan som ett väldigt litet barn, min uppväxt var inte den idealiska då jag fick stå ut med hugg och slag, bli släpad i mitt långa hår uppför trappan och inslängd i mitt snedtak och skriken åt på samma gång. Blev kallad så mycket förnedrande och hemska ord att jag inte ens tänker att skriva dom, men jag misstänker att du som läser kan gissa dig till en del av dom orden..

Redan här hade jag svårt med maten och det skulle visa sig genom årens gång att det skulle bli ett stort problem för mig. Jag fick inte längre uttrycka mina känslor, jag fick excitera men vara tyst, inga utbrott eller känslor alls var tillåtna för då åkte man på stryk, och det lärde jag mig fort att det ville jag undvika, jag hade det hemskt nog som det var ändå.

 

Blev gammal nog att börja skolan och då började mobbningen. Jag blev den utstötta och ständigt hackade på. Även här fick jag inte uttrycka mina känslor och jag kände mig så otrygg och ensam, jag hade ingen att lita på och inte direkt några vänner heller. Genomled småskolan, lågstadiet och mellanstadiet. Började på högstadiet och nu drog mina problem igång mera på allvar. Jag började få mera problem med maten, skippade frukosten men annars så fortsatt jag med en relativt normalvikt. Det var även nu jag bestämde mig för att okej, alla ser mig som det svarta fåret, då ska jag banne mig se till att jag verkligen är det. För nu hade jag fått nog. Började tjuvröka, sparka sönder skolskåpen vi  hade, och dricka hembränt på rasterna, håltimmarna och ofta även på lektionstid. Kunde sitta full på en lektion och ingen brydde sig, vilket jag nu i efterhand kan tycka är väldigt konstigt..

Men mitt dåliga mående gick inte förbi skolsköterskan, hon blev orolig och skickade mig till BUP i stan. Jag gick dit, men det blev tyvärr inte som det var tänkt. Mina föräldrar vägrade att delta och vägrade ännu mera att jag skulle få medicin för att få mitt mående att bli bättre. Jag kände mig helt förstörd, jag fick inte någon hjälp, var jag en sån hemsk människa och dotter som förtjänade det här ? Det hela blev tyvärr inte bättre av att jag sen sista året ungefär av högstadiet blev tillsammans med en kille som sedan visade sig vara en sån person som våldtar en gång på gång tills han ledsnar på sin ”leksak” och dumpar henne för en annan. Detta pågick i över 1 år och jag var så trasig så det kändes som om att det bara fanns en utväg, att ta livet av sig.

 

Sen började gymnasiet, jag började hoppa över frukost och lunch och det kändes så ”rätt”, jag var inte värdig maten. Även här blev jag mobbad, och jag minns speciellt vid ett tillfälle då jag blev så förstörd att jag rymde från lektionen, gömde mig i källaren från alla lärare och ringde min pappa. Det blev möte med rektorn, hon som hade fått utbrott på mig, kuratorn och lite andra personer. Efter det så accepterade min klasskamrater mig bättre, men jag blev aldrig en av dom. Skolan tog slut och jag började jobba. Tyvärr så var inte allt så idealiskt som man skulle kunna tro, min dåvarande pojkvän fick jag talat om för mig av min egen far -att om han visar sig en gång till hemma hos oss så skulle ha skjuta ihjäl honom..

Trots det så vägrade jag göra slut med honom. Men hemma så blev det bara värre och värre, tills jag till slut fick nog och ”rymde” hemifrån till den pojkvännen jag hade då. Nu fick jag för första gången komma i kontakt med psykiatrin och fick medicin. Dock ingen bra medicin, jag gick upp extremt mycket i vikt, slutade röra på mig och satt bara hemma hos honom och gjorde inget. Pendlade till jobbet ett tag men till slut så orkade jag inte med jobbet längre. Jag sa upp mig och efter ett tag flyttade jag hem. Fick ett nytt jobb där jag var tvungen att flytta då det inte fungerade att pendla. Ännu mera nattjobb, inga mediciner och en ständig ångest och dödslängtan. Även detta jobb sa jag upp mig ifrån då jag inte klarade av det psykiskt sett. Men jag hade tur, fick ett jobb i en annan stad, flyttade dit och allt såg ut som om det skulle ljusna i horisonten. Kom i kontakt med vuxenpsykiatrin efter nått år i den nya staden.

Första året så gick jag hos en privatläkaren, och fick sådana mediciner som gjorde mig helt psykotiskt. Min mormor sa efteråt när jag hade kommit ur den bubblan att det var som om ingen var hemma hos mig. Det fanns ingen livsgnista i ögonen och jag var med i rummen men inte närvarande. Och det stämmer till fullo. Minns inget från den perioden alls. Det flöt på bra på det nya jobbet , men jag träffade fel människor, började självmedicinera och gå ner kraftigt i vikt. Jag slutade att äta mat och gick ner så mycket i vikt att jag kunde ha kläder från barnavdelningen på klädaffärerna. Jag tyckte att livet var underbart samtidigt som jag mådde väldigt dåligt. Självskadebeteendet drog igång och jag sjönk längre och längre ner i det mörka hålet. Vet inte hur många gånger jag sökte till psykakuten men fick ett nej då dom ansåg att jag inte var tillräckligt ”sjuk” Det helade slutade med flertal självmordsförsök som nu i efterhand inte var tillräckligt allvarliga. Men jag mådde för dåligt för att kunna arbeta, åt aldrig, kom i tid men orkade inte utföra arbetet korrekt och till slut fick jag sparken via ett sms från min chef.

Då raserade min värld ännu en gång och jag gick upp alla kilona som jag hade förlorat i min anorexia tid och övergick istället till att bli bulimiker  Jag slutade väga mig när jag vägde över 140kg. Åkte in på psykakuten ett par gånger och sista gången låg jag inne i över 40 dagar. När jag kom hem efter den vistelsen hade jag vaknat upp lite, kommit upp över ytan och insåg att det livet jag levde just nu inte var något för mig. Gjorde en drastisk hårklippning, avslutade min relation med min dåvarande pojkvän som jag hade varit tillsammans med i 8 år.

 

Idag några månader efter att jag har blivit av med exet, så ser livet lite ljusare ut. Jag kämpar varje dag för att hitta något meningsfullt med livet. Det är svårt och jag faller ofta, men tack vare DBTn som jag har gått nu i 1 år ca så lär jag mig att handskas med min borderline som är en av mina diagnoser. Jag har börjat lära mig att det ÄR okej med känslor, det är BRA med känslor. Går på terapi varje vecka, har en bra medicinering av vuxenpsykiatrin, och försöker att låta bli att självmedicinera. Men min mörka sida går hand i hand med mig och jag får kämpa mot alla mina destruktiva beteenden, men jag ger inte upp. Den här gången SKA det bli bra !! Jag har blivit kär, och jag har gått ner en hel del i vikt. Idag väger jag 124kg och jag börjar acceptera att det kommer ta tid att komma tillbaka till en sund vikt. Men jag ger inte upp. Jag har något att kämpa för, jag har mina djur som fyller mig med glädje och jag har äntligen börjat få bra kontakt med min familj. Jag har fått nya vänner och livet känns inte så tomt längre. Och vet ni vad, jag tänker ta det här chansen och göra något riktigt bra av det ! Det får ta den tiden det krävs. Men jag är villig att satsa på mig själv. För nu är det JAG som går i första hand, jag ska ta hand om mig och resa på mig med stolt blick även när jag faller. För det är okej. Vi faller alla, knepet är bara att kunna resa på sig igen.

 

Och till Dig som läser och känner igen dig i något utav det jag skriver vill jag bara säga, Du är en stark människa ! Du förtjänar det allra bästa, det gör Ni alla som läser detta. Låt inte andra styra era liv, försök att kämpa och bevisa för alla som tror att dom vet bättre, Ni är starkare än dom ! Ta all hjälp ni kan få för att kunna gå mot ett bättre mående, det kommer vara tuff men det blir bättre. Jag vet det för jag har kommit långt på min resa trots allt jag har varit med om, det jag har skrivit är ett axplock ur mitt liv. Tro på er själva, var stolt !    //Malin

 

 

 

 
 
Lovisa

Lovisa

12 september 2013 00:14

Hej!

Jag ville bara berätta hur mycket din text berörde mig. Du verkar verkligen vara en smart tjej så jag tycker så synd om dig för att ha haft det såhär tufft. Kan inte annat än beundra dig för att du är här idag och skriver och berättar på ett så starkt sätt. Att du aldrig ger upp utan alltid verkar tro på att saker och ting kan bli bra igen även om du upplevt helvetet. Ser verkligen verkligen upp till sånna som dig, fortsätt med bloggen. Du gör ett superbra jobb!

Kram och ta hand om dig!

http://lovisabarkman.se

 
Mali

Mali

16 september 2013 23:32

Tack fina du ! Det är ett axplock ur mitt liv som jag ville dela med mig av med förhoppning om att det finns folk som känner igen sig och kan känna nån slags tröst i.
Kramar tillbaka !! <3

http://mydarkdailystruggle.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Torsdag 6 sept 03:01

Vem är jag ens? Är detta mitt liv? Är det såhär det ska vara?    Jag vill bara fly från allt, försvinna... Men hur mycket jag än flyr kan jag inte springa ifrån livet. Livet som jag så innerligt hatar, jag avskyr allt med det. Den ständiga ån...

Av Sara Modigh - Söndag 19 aug 07:45

Varför försätter jag mig själv i destruktiva situationer? Varför söker jag mig till förövare för att återuppleva mina trauman? Vad vinner jag på att låta mig utnyttjas om och om igen?  Varför söker jag tröst i situationer som inte alls ger tröst. V...

Av Sara Modigh - Torsdag 19 juli 13:45

  Hon var en tillsynes vanlig tjej, alltid med ett leende på läpparna. Hon var nog lycklig en liten stund. Men med åren blev allt bara mörkare och tyngre.  Hon var deprimerad, men ville inte erkänna det, hon sa jämnt attt hon var okej. Men d...

Av Sara Modigh - Fredag 6 juli 04:02

           

Av Sara Modigh - Onsdag 27 juni 05:05

Trots att det gått över tio år påverkas jag fortfarande av det du gjorde mot mig.  Jag kan känna din tyngd över min kropp, känna dina tunga flåsande andetag mot mitt ansikte, känna den fasansfulla och lamslående skräcken du utsatte mig för. Den skr...

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se