En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 12 september 2013

Sandra

Av Sara Modigh - 12 september 2013 12:00

Mitt namn är Sandra, 23 år och fått diagnosen Emotionell Personlighets störning.

Jag minns min barndom som om det var igår. Med både glädje och sorg.
Min mamma och pappa flyttade isär när jag var 4-5 år gammal, jag antar att det egentligen var för allas bästa att han flyttade ut och lämnade över allt ansvar på mamma. Men jag minns alla deras bråk, vi barn var alltid livrädda på kvällarna och gömde oss i ett av rummen och försökte att inte ta åt oss av deras gapande och skrikande och mammas raseriutbrott. Hon kastade ofta sönder saker och slog i dörrar, skåpsdörrar och slog till saker. 

Allt vände när hon började träffa nya killar, dock var det aldrig någon som stannade tillräckligt länge för att man skulle kunna njuta av att hon var lycklig och vi var lyckliga. Hon fann oftast fel slags män, män med en redig alkoholvana. Och där började hennes alkohol problem öka. 

När jag var 11 år så var min mamma lycklig med denna man, dom såg så lyckliga ut tillsammans. De hade bestämt sig för att bjuda ner hans son och dom drack en del, vi skrattade och hade en mysig kväll. Min syster var ute med kompisar på fest, min bror satt mestadels vid datorn i källaren och spelade CS. Den kvällen visste jag inte vad som väntade mig och som skulle förändra en del av mig. 

Hans son kom in i mitt rum runt midnatt och hade dragit ner mina trosor, han smekte mig och jag visste inte vad som väntade när jag vaknade till och förstod vad som höll på att ske. Jag låtsasgnylde lite som om att jag höll på och vakna, för jag hoppades på att det skulle skrämma iväg honom så att han inte skulle kunna göra någonting mer. Han reagerade och försökte snabbt dra upp mina trosor försiktigt och slängde på täcket för att sedan springa ut ur rummet. Jag hann se hans byxor, hans beiga byxor och hans bruna skärp. Jag kan fortfarande idag minnas exakt hur allt såg ut, i mitt rum, hans kläder, händelsen.

Sedan när jag väntat en stund sprang jag iväg till min systers rum för att se om hon var hemma, vilket hon inte var.. så jag väntade uppe, med gråten i halsen och paniken. Plötsligt ser jag hur en bil stannar och jag springer ut och gråter redan när jag kommer utanför ytterdörren, av lättnad och rädsla. Berättar allt för min syster och hennes kompis vilket leder till att hon berättar för mamma och hennes nya vad som skett. Dock trodde inte min mamma på mig först, men sedan tyckte hon att allt som behövdes var ett "förlåt" från hans son. Han var 21 år och "visste inte bättre" tydligen. 

Än idag kan jag känna ilska över min mammas beteende. Men egentligen inget som jag bryr mig om längre.
Då, efter det som skedde insåg jag hur det sexuella gav mig någonting. Jag insåg då hur man började ta på 
sig själv och kände hur skönt det var. Det blev nästan som ett slags beroende. 

När jag var 12 år skadade jag mig själv för första gången. Jag rispade på huden rejält tills det började blöda. Sedan visade jag för en tjejkompis och hon berättade för sin mamma vilket ledde till att min mamma fick reda på det. Dock verkade hon mest besviken på mig och sa att jag inte fick göra det igen. Vilket jag inte gjorde, förrän jag var ca. 13 år.

Efter det hade jag en bra period, tills mamma ville flytta från huset och vi flyttade till en stad som låg granne med där vi bodde förut. Alltså inte så långt att flytta. Men det innebar ny skola, nya anpassningar genom att bo i lägenhet, nya klasskamrater.
Jag var positiv från början. Tills jag började skolan och hamnade utanför. Självklart gjorde jag det, dom hade ju gått i samma klass sedan dom började skolan från första början i 1:an. Jag var inte förvådnad. Men jag trodde aldrig att det skulle leda till ren och skär mobbing. Psykisk misshandel från mina klasskamrater. Jag rökte mer och mer vid 13-14års ålder, började skippa lektioner, kom försent, tog omvägar för att inte träffa på vissa personer förrän lektionen börjat.

Mitt självskadande eskalerade rejält under den första perioden i skolan, och desto mer märkte klasskamraterna att jag hade långärmat och armband för att dölja alla sår och ärr. Men på idrotten lyckades dem se vad jag gjort och efter det hade dom ännumera att reta mig för. Jag blev mer och mer utanför och fick en del meddelande på msn om hur ful jag var och att jag var ett missfoster.

Skolkade oftare, ibland i två veckor. Min mamma märkte ingenting eftersom hon åkte till jobbet före jag åkte till skolan och min bror skolkade ibland också men vi höll för varandra, ingen avslöjade den andre. Tillslut fick min mamma veta att jag hade skolkat i två veckor och då tog hon upp det med rektorn ang. mina problem. Det hon inte visste var att jag var den flickan som tänkte på döden, varje kväll. Som skar sig så blodet forsa, varje kväll. 

När det var skolstart efter ett sommarlov, vilket var exakt på min födelsedag dessutom (17:e augusti) så kom en kille fram som gick i min klass. Vi hade varit vänner men blivit osams under sommarlovet för att jag dumpade hans kompis. Och han kommer fram till mig, utanför klassrummet, i en samlingssal och tar fram en kniv och hotar mig till livet med kniven mot halsen. Alla mina klasskamrater satt där, men alla tittade bort. Tillslut kom rektorn förbi och hindrade honom. 

Efter det bytte jag tillbaka till min gamla skola, men det innebar att jag fick pendla varje morgon.

Men trots skolbytet slutade inte smshot, mailhot att komma. Dom skulle komma och våldta mig sedan strypa mig och dumpa mig någonstans så jag inte skulle kunna hitta hem. Så många hot, vilket gjorde mig livrädd för att gå ut. Kunde vara i bostadsområdet vi bodde i, men gå någon annan stans vågade jag inte. 

Min mammas alkoholproblem hade eskalerat enormt och nu drack hon i princip varje dag, efter jobbet. 

Det är en del av min ungdom. Men nu på senaste åren har allt blivit enormt komplicerat.

Jag fann en kille för några år sedan, vi blev kära - på en fest! Klyscha, jag vet!
Men han kunde ge mig allt det ingen innan kunnat, trygghet. Det visade sig dock
att jag efter nån månad var gravid. Vi väntade barn. Och många gånger funderade
jag på om jag verkligen var en lämplig mamma till mitt barn. Min mamma ville att
jag skulle göra abort, även min systrar tyckte att jag inte var en lämplig mamma.
Men jag ville bevisa att den kärlek jag hade för detta lilla liv, är starkare än deras
tro om mig. Dom visste ju inte ett skit om mig! Vi valde att behålla, trots noll positiv 
respons från min familj. December 2009 föddes en söt liten flicka. Min ögonsten!

Ett tag hade jag glömt bort mitt förflutna. Ett tag mådde jag bra i den lilla föräldrabubblan.
Men när verkligheten gjorde sig påmind så föll allt hopp. 

4 December 2011 gjorde jag mitt första självmordsförsök, dock blev jag stoppad innan allt tog slut.
Jag ville bara dö. Och dagen efter pratade jag med dem på skolan om detta, och dem ringde psyk
och mobila teamet som kom till skolan hos kurratorn, och sedan fick jag åka in till psyket för att
få prata med läkare och bli inlagd. Det var det värsta jag varit med om, men samtidigt min räddning.
För tillfället.

Jag låg inne sammalagt 4 dagar, sedan gav jag upp. Blev utskriven för att jag bad om det.
Det må varit mitt första försök, men inte mitt sista. 

Alla inläggningar satte sitt spår, mer vågade försök att begå självmord.
Sommaren 2012 fick jag diagnosen Emotionell Personlighets Störning.
Egentligen inte så förvådnad, mest lättad över att nu kunna få rätt hjälp.

Jag har legat inne 5 gånger sedan december 2011, ibland längre och ibland kortare visiter.
Med alla mediciner jag testat har jag ännu ej funnit någon som gjort mig såpass bättre att
jag kunnat funktionera ute i verkligheten. Lider av svår ångest emellanåt, socialfobi (inte diagnos)
men jag själv märker hur ofta jag isolerar mig och hellre är ensam för att jag inte klarar

av att låtsas, orkar inte le, orkar inte kämpa.

Än idag kämpar jag mot höga suicidtankar, planer, ångest, självskadebeteende.

Men i dagens läge har mitt självskadebeteende minskat såpass att jag kan vara 
utan det i flera veckor, ibland månader utan att känna att jag MÅSTE skada mig.

Men allt är en evig kamp, som ibland lättar och får dig att hoppas, ibland tuffare och
gör att du skulle göra vad som helst för att inte få vakna igen. Men hoppet är den
starkaste tillgång vi har här i livet, utan hoppet kommer man ingenstans.

Tack för att du ville ta del av min histora som jag kämpar mig genom, dag efter dag.
/ - Sandra.

BLOGGAR PÅ : http://downinhell.blogg.se/
 
 
 
 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Torsdag 6 sept 03:01

Vem är jag ens? Är detta mitt liv? Är det såhär det ska vara?    Jag vill bara fly från allt, försvinna... Men hur mycket jag än flyr kan jag inte springa ifrån livet. Livet som jag så innerligt hatar, jag avskyr allt med det. Den ständiga ån...

Av Sara Modigh - Söndag 19 aug 07:45

Varför försätter jag mig själv i destruktiva situationer? Varför söker jag mig till förövare för att återuppleva mina trauman? Vad vinner jag på att låta mig utnyttjas om och om igen?  Varför söker jag tröst i situationer som inte alls ger tröst. V...

Av Sara Modigh - Torsdag 19 juli 13:45

  Hon var en tillsynes vanlig tjej, alltid med ett leende på läpparna. Hon var nog lycklig en liten stund. Men med åren blev allt bara mörkare och tyngre.  Hon var deprimerad, men ville inte erkänna det, hon sa jämnt attt hon var okej. Men d...

Av Sara Modigh - Fredag 6 juli 04:02

           

Av Sara Modigh - Onsdag 27 juni 05:05

Trots att det gått över tio år påverkas jag fortfarande av det du gjorde mot mig.  Jag kan känna din tyngd över min kropp, känna dina tunga flåsande andetag mot mitt ansikte, känna den fasansfulla och lamslående skräcken du utsatte mig för. Den skr...

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se