En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 13 september 2013

Marica

Av Sara Modigh - 13 september 2013 12:00

Allt började 2001 när jag började mitt första år på gymnasiet. Jag hamnade i en relativt bra klass med många olikheter och individer. Uppdelat på både tjejer och killar - esteter med teater och konstnärsådror. 
Det var bara en tjej som lyste upp allt, det var en tjej som jag såg. Denna tjej kom att bli min allra bästa vän - då! På gymnasiet. Första året. Aldrig mer.
Hon satte igång tanker inom mig som jag trodde aldrig jag skulle tänka, känslor jag aldrig skulle uppleva. Hon gjorde att jag vill utforska mig och mina funderingar. Jag blev kär.
I en tjej! Det kändes annorlunda, mer äkta. Jag ville vara med henne jämt och dem gångerna hon var sjuk kändes som hemskaste på jorden. Då fick jag inte vara nära henne.
Jag berättade inte först hur jag kände för henne, jag visste inte hur hon tänkte eller kände och jag ville inte förstöra våran vänskap. Det var någonting vackert över vår vänskap.

Men snart började jag ana att någonting inte stod helt rätt till med henne. Hon ville aldrig vara med på gymnastiken och hade papper på att hon slapp. Hon dolde nånting för oss alla. Vi andra spekulerade kring anledningar till att hon inte ville vara med och varför hon slapp. Det var prat om att någon i hennes närhet gjorde henne illa och hon pratade ganska illa om sin far så vi förmodade att nånting stod fel till med far och dotter-relationen. Men mer fick vi inte reda på, spekulationerna håller kvar än idag och ingen ärlig fakta har framskridits så jag vet inte vad som hände.

Men, det gjorde iallafall henne ledsen, henne deprimerad. Hon blev konstigare och konstigare men samtidigt mer intressant. Jag valde nog att inte se vad som höll på att hända, men till slut förstod hon att jag var mer intresserad av henne än som vän och hon började tycka om mig också - trodde jag! Hon lekte bara med mina känslor och jag ville hata henne för det men än idag kan jag inte det. 
Var det för allt som hade hänt?

Hon visade mig rakblad hon hade i sin väska, hon berättade vad hon gjorde med dem och hon visade mig sår hon hade på sina armar. Kuratorn och skolsköterskan kom och hämtade henne på lektionerna ibland och hon vägrade först att gå med dem. Hon skrek och betedde sig hotfullt. 
Jag var ledsen för hennes skull, ville hjälpa. Jag försökte prata med henne, försökte få henne att öppna sig men hon sa bara att jag inte hade med det att göra men ändå ville hon visa allt - var det ett rop på hjälp? Men varför tog hon inte emot hjälpen då?!
 
Hon hamnade på ett ungdomshem tillsammans med tre andra ungdomar, där fick jag träffa henne ofta. Där hände mycket. Där mådde jag bra trots att jag visste hur hon mådde, egentligen. Var jag ego?
Hon började bete sig ännu mer märkligt och en dag när vi var i skolan drog hon in mig på toaletten och tog fram en liten ask med bomull i. Däri låg en vit tablett med något mönster på, har för mig det var ett E eller något. Hon gav den till mig!
Hon förväntade sig att jag skulle dela den med henne, den dagen förstod jag att hon gick på droger och jag ville ta avstånd. Jag öppnade dörren och gick ut. Pratade aldrig mer om det. Men jag visste, hon rökte på, hon tog tabletter och hon söp. Varför?

Det hemskaste jag vart med om i denna vevan var en dag när jag var hos henne på det här ungdomshemmet. Vi tog en promenad för att få vara ensamma och hon fann en glasflaska som hon slog sönder. Hon drog en skärva mot huden och jag skrek till. Jag slängde bort flaskan och bad henne lägga av. Men hon var stark och manipulativ och gjorde om det en gång och en gång till - jag stod där bredvid och var maktlös, jag visste inte hur jag skulle göra, vad jag skulle göra, jag ville inte se på men jag ville finnas för henne. Sista gången blev det så djupt att blodet rann från armen på henne och man såg rätt in i huden. Det var fruktansvärt. Hela vägen där hon gick färgades av röda droppar, man såg precis vart hon hade gått. Hon fick sy! Många stygn.

Hon hamnade på något annat hem, i en annan stad. Hon flyttade ifrån oss, ifrån mig! Och jag vet än idag inte hur hon mår, vad hon gör eller hur allt har gått. Jag vet bara att det finns ärr på hennes armar som bevittnar något hemskt hon har vart med om."
 
 
 
Det var min berättelse, om att stå bredvid någon som råkat illa ut och som man för allt i världen vill hjälpa men inte kan. När ens bästa vän inte vill ta emot den utsträckta handen. Man står och se på hur någons liv går i spillror och man kan ingenting göra.

Om du publicerar min historia som nära "anhörig" skulle jag bli glad, men du väljer självklart vad du vill ha med. Du kanske vill ha enbart tjejer och killar som själv upplevt ohälsa och deras berättelser, men jag gör en chansning.

Många kramar, Marica!

www.mizca.se
 
 

 
 
Mizca

Mizca

13 september 2013 15:56

Tack Sara!

http://www.mizca.se

Sara Modigh

13 september 2013 20:02

Tack själv :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Onsdag 14 nov 06:55

Jag förstår inte vad det är som händer med mina mina känslor.  Samtidigt som jag känner mig så tom och likgiltig inför allt så har jag så mycket känslor inom mig.  Jag pendlar så fort mellan alla dessa känslor så jag inte hänger med.  Gråter, s...

Av Sara Modigh - Torsdag 6 sept 03:01

Vem är jag ens? Är detta mitt liv? Är det såhär det ska vara?    Jag vill bara fly från allt, försvinna... Men hur mycket jag än flyr kan jag inte springa ifrån livet. Livet som jag så innerligt hatar, jag avskyr allt med det. Den ständiga ån...

Av Sara Modigh - Söndag 19 aug 07:45

Varför försätter jag mig själv i destruktiva situationer? Varför söker jag mig till förövare för att återuppleva mina trauman? Vad vinner jag på att låta mig utnyttjas om och om igen?  Varför söker jag tröst i situationer som inte alls ger tröst. V...

Av Sara Modigh - Torsdag 19 juli 13:45

  Hon var en tillsynes vanlig tjej, alltid med ett leende på läpparna. Hon var nog lycklig en liten stund. Men med åren blev allt bara mörkare och tyngre.  Hon var deprimerad, men ville inte erkänna det, hon sa jämnt attt hon var okej. Men d...

Av Sara Modigh - Fredag 6 juli 04:02

           

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se