Idag är det ett år sedan mammas urnsättning och Igår skulle hon fyllt 45 år. 

Vi tog ett allra sista farväl i ett litet kapell på Huskvarna kyrkas kyrkogård.

Prästen pratade, men jag hörde inte mycket av vad han sa. Jag var så djupt försjunken i mina egna tankar som var helt kaosartade vid det här laget. Jag kände mig så förvirrad, så ledsen, så chockad och jag ville inte att det skulle vara sant. 

Jag vet att han pratade om ett löv, för han hade plockat med sig ett löv in i kapellet som han viftade med ett tag. 

Vi lyssnade också på nån låt som prästen hade rekommenderat, Carola var det som sjöng. Tycker inte särskilt mycket om Carola eller hennes sätt att sjunga. Men det var fint ändå, det var en låt som hon skrivit till sin mamma när hon gick bort. Var kanske därför prästen rekommenderade den låten. 

När den lilla "ceremonin" var klar fick jag bära mammas urna ner till stället där hon skulle få sin sista vila. Under tiden vi gick slog kyrkklockorna.  Jag mins att urnan var tung, tyngre än jag väntat mig. 

Jag höll så hårt jag kunde för att inte tappa urnan, tappa mamma.

Jag fick tvinga fram varje steg jag tog. Varje steg betydde ett steg närmre slutet.

Att släppa taget om mammas aska och fira ner den i ett djupt hål i marken var både svårt och befriande på en och samma gång. För mig blev den handlingen ett slags sätt att inse och släppa taget om hoppet om att mamma skulle komma tillbaka. Samtidigt ville jag klamra mig fast vid det sista mamma som fanns kvar och aldrig släppa taget.

Nu, när jag tittar på bilder från urnsättningen är det svårt att inse att min mamma ligger i den där lilla lilla urnan. 

Det känns jättekonstigt att tänka så. 

När jag ser bilderna känns det som fragment från en fruktansvärd mardröm som inte kan ha hänt. Min mamma kan ju inte vara död.

Något jag aldrig förväntade mig när jag varit rädd att förlora någon jag älskar, är hur lång tid man har overklighets känslor och hur svårt det är att förstå att personen är borta. 

Jag har nog inte förstått det än.  Jag är rädd att vakna upp en dag och slås sönder av verklighetsinsikten av att mamma inte längre finns. 

 

Jakob

18 september 2013 13:30

Väldigt fint skrivet, man blir tårögd. Håller verkligen med om det med overklighetskänslorna. Även nu när man sitter och läser om det, ja till och med på din blogg, så tänker man "stackars människa, förlora nån så nära så plötsligt och tidigt" en millisekund innan man kommer på. Det är ju faktiskt sant, och det är oss det handlar om. Blir längre mellan gångerna man kommer på sej med att tänka "det måste vi berätta för/fråga Malin" men det händer fortfarande ibland, även, "vad längesen det var vi var och hälsade på på frejagatan.."

Sara Modigh

18 september 2013 13:46

Precis. Det har blivit mer och mer nu för mig i och med allt som händer med bröllop- och husplaner.

 

Matilda

18 september 2013 22:26

Känner precis samma sak. Tycker det är extremt svårt att förstå vad som har hänt oss. Det känns verkligen som en lång mardröm man haft.

Har så svårt att greppa att det är mamma som ligger i den där urnan. Det var det enda jag kunde tänka på under hela urnsättningen. Det var så konstigt.

Sara Modigh

19 september 2013 00:27

Jaa, jag tycker fortfarande att det känns jättekonstigt. Man förstår inte riktigt att hon är borta.

 

fag

25 november 2013 11:20

fan vad kul hahahahha

http://k

Sara Modigh

25 november 2013 14:42

moget

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...