"Jag stör mig på folk som inte kan stava" , Hur ofta läser man inte den meningen på internet?

eller den andra favoriten att kläcka ur sig. "Jag hatar folk som särskriver". 

och så har vi tredje "Jag är allergisk mot grammatiska fel"

Då säger jag så här. Försvinn i från internet och läs bara din egna perfekta skrift!

Alla människor kan inte stava och bygga upp meningar lika bra som du kan. Det betyder inte att de inte kämpar allt de kan för att försöka göra sitt bästa. 

Ni vet inget om personen bakom texten, kanske har han dyslexi, kanske har hon inte kunnat gå i skolan och lära sig grunderna på grund av sjukdom eller så kanske personen i fråga inte skriver på sitt modersmål.

Alla människor har sina fel och brister, jag tycker verkligen att vi borde visa mer acceptants och förståelse inför det. 

Alla har inte samma förutsättningar!

Tycker det är så tråkigt när folk klagar och stör sig på varandra. Även fast jag stör ju mig på människor, speciellt människor som stör sig mycket på andra utan att se sina egna fel.  Så försöker jag i alla fall att låta bli, jag försöker att tänka en extra gång, försöker att förstå personen.

En av de saker som jag har väldigt svårt för är människor som använder parfym i mängder.

Jag hatar det eftersom jag måste springa ut ur hissen, bussen affären och så vidare när en sådan människa kommer in, för jag blir sjuk annars. Jag tål inte starka parfymer. Men samtidigt förstår jag ju att personen vill lukta gott, känna sig fin och speciell. Dock skulle jag välja svettlukt tusen gånger om framför parfymen.

Enda gången jag egentligen blir arg eller irriterad över människor med stark parfym är på vårdcentraler och sjukhus. För där ska/borde man verkligen ha mer respekt för att det finns många sjuka människor och många som inte tål starka dofter.  

Jag är inte bättre själv än de andra som stör sig, men det jag stör mig på är saker som folk själva väljer att göra, mer än att jag stör mig på saker som folk inte kan rå för. 

Ibland när surfar man runt på olika bloggar stöter man på kommentarer i kommentarsfälten som är riktigt obehagliga.

Sådana kommentarer som gör att jag ryser och får en klump av obehag i halsen. 

Det är inte kommentarer som är rent elaka. Utan kommentarer som förtrycker och dumförklarar någon som mår dåligt. 

Jag stötte till exempel på den har kommentaren i en blogg:

Grejen är att detta är en kommentar på en blogg som skrivs av en ung tjej som har problem med psykisk ohälsa.

Det är inte bara att "skärpa till sig" , Det handlar inte om att skrika på uppmärksamhet. Man väljer inte att drabbas av psykiska sjukdomar, syndrom, störningar eller funktionsnedsättningar!

Det gör verkligen ont i mig när jag läser sådant här. För jag vet hur extremt hårt man måste kämpa för att hålla ihop. 

Jag vet också att det många gånger är en kamp för livet.

Att läsa sådant där är aldrig roligt, inte ens för mig som inte känner henne eller fick kommentaren riktad till mig. 

Denna skuldbeläggningen är fruktansvärd. 

Något som dessutom gör detta ännu värre är att personen som kommenterade skrev på sin egen blogg att hen var "intresserad av psykologi". 

Borde man då inte försöka ha lite förståelse för psykiska olikheter?

Att säga till någon med psykiska funktionsnedsättningar att skärpa sig och ta tag i sig själv lär ju ge lika mycket som att säga till någon med cancer att sluta upp med att ha det.

Nu måste jag försöka tänka på annat innan jag drar ner mig själv för mycket i detta. 

Människors fördomar och trångsynthet skrämmer mig mest av allt.

Idag blir det en bild eller två på min kära pojkvän :)

Typ dogde lite smått är jag såg dessa.

Haha Såååå töntigt <3

Haha, minns inte alls vilket år detta kan vara.. 2008 kanske? Det är innan vi flyttade ihop i alla fall.

Så senast slutet av 2008 :)

Alltså jag älskar denna människa så otroligt mycket. Han är min alldeles egna lilla tönt. 

Puss på dig Jakob

Nu är jag hemma från sjukhuset igen. Det gick ganska bra, men det var fruktansvärt obehagligt.

När de skulle sticka mig för lumbal punktionen så fick de sticka flera gånger och kom åt både ben och nerver.

Nu har jag jätteont i ryggslutet och lite ont i huvudet. Jag hoppas verkligen att det inte blir värre.
Fick rådet att dricka coca cola idag. Det skulle tydligen vara bra. Så i dag spenderar jag min dag liggandes i sängen med en cola.

Idag är det ett år sedan mammas urnsättning och Igår skulle hon fyllt 45 år. 

Vi tog ett allra sista farväl i ett litet kapell på Huskvarna kyrkas kyrkogård.

Prästen pratade, men jag hörde inte mycket av vad han sa. Jag var så djupt försjunken i mina egna tankar som var helt kaosartade vid det här laget. Jag kände mig så förvirrad, så ledsen, så chockad och jag ville inte att det skulle vara sant. 

Jag vet att han pratade om ett löv, för han hade plockat med sig ett löv in i kapellet som han viftade med ett tag. 

Vi lyssnade också på nån låt som prästen hade rekommenderat, Carola var det som sjöng. Tycker inte särskilt mycket om Carola eller hennes sätt att sjunga. Men det var fint ändå, det var en låt som hon skrivit till sin mamma när hon gick bort. Var kanske därför prästen rekommenderade den låten. 

När den lilla "ceremonin" var klar fick jag bära mammas urna ner till stället där hon skulle få sin sista vila. Under tiden vi gick slog kyrkklockorna.  Jag mins att urnan var tung, tyngre än jag väntat mig. 

Jag höll så hårt jag kunde för att inte tappa urnan, tappa mamma.

Jag fick tvinga fram varje steg jag tog. Varje steg betydde ett steg närmre slutet.

Att släppa taget om mammas aska och fira ner den i ett djupt hål i marken var både svårt och befriande på en och samma gång. För mig blev den handlingen ett slags sätt att inse och släppa taget om hoppet om att mamma skulle komma tillbaka. Samtidigt ville jag klamra mig fast vid det sista mamma som fanns kvar och aldrig släppa taget.

Nu, när jag tittar på bilder från urnsättningen är det svårt att inse att min mamma ligger i den där lilla lilla urnan. 

Det känns jättekonstigt att tänka så. 

När jag ser bilderna känns det som fragment från en fruktansvärd mardröm som inte kan ha hänt. Min mamma kan ju inte vara död.

Något jag aldrig förväntade mig när jag varit rädd att förlora någon jag älskar, är hur lång tid man har overklighets känslor och hur svårt det är att förstå att personen är borta. 

Jag har nog inte förstått det än.  Jag är rädd att vakna upp en dag och slås sönder av verklighetsinsikten av att mamma inte längre finns. 

Nu är vi hemma efter att ha varit ute en sväng.

Vi var i Grimstorp och kollade på ett hus. Huset låg ungefär 40-45 minuter från Jönköping. Tyvärr tyckte jag att det var alldeles för mycket jobb på det där huset för att det ska vara värt att bo så långt bort. Samtidigt så måste vi väl flytta långt ut i skogen för att få råd med ett hus eftersom vi inte får ta lån då vi bara har en inkomst. 

Men det är kul att titta runt lite grann även om vi inte riktigt har ekonomin än.

Har hittat ett hus som jag tycker är jättefint. Men då behöver jag 700 000 till. 

Vi hälsade på en sväng hos pappa och sedan var vi vid mammas grav och satte blommor och tände ljus. 

Dagen har varit både bra och jobbig. 

Idag är det mammas födelsedag. Hon skulle ha fyllt 45 år idag.

45 ynka år, det är så otroligt orättvist! Saknar mamma mer än någonsin just nu.

Jag hittade denna gamla bilden som jag gjorde till mamma när hon skulle fira att hon fyllt 40 år. 

Ju längre tiden går desto större blir saknaden. 

Jag känner verkligen att mamma saknas mig nu när det är bröllopsplaner på gång, Nu när vi överväger att flytta till hus och allt annat som händer.

Jag vill så gärna höra vad mamma skulle säga. Jag vill veta hennes tankar och åsikter. Jag behöver hennes hjälp. 

Jag önskar dagligen att detta ska visa sig vara en mardröm som jag vaknar upp ifrån.

Något jag märkt när jag blir kontaktad av personer som vill ha hjälp är att de är väldigt ovilliga att beskriva på vilket sätt de mår dåligt eller vad de är de vill ha råd för.

Det är väldigt svårt att försöka skriva trevliga och bra råd och tips när man inte vet om personen ifråga mår dåligt över att föräldrar bråkar, att de har självskadetankar, har ångest eller är deprimerade. 

Jag är jätteglad och smickrad över att så många ofta vänder sig till mig för hjälp och stöd. Men samtidigt är det så svårt i bland. Jag är rädd för hur personen tar det jag skriver. Jag är rädd för att säga fel. 

Jag försöker att vara tydlig med att jag inte har någon utbildning utan bara pratar utifrån egna erfarenheter. Men ibland har jag märkt att det inte riktigt uppfattats och det är då det är som värst. 

Jag blir väldigt rädd när folk läser vad jag skriver både här och på andra sidor och tar det som om det vore professionella råd. Jag kan aldrig garantera att det som fungerat för mig kommer fungera för någon annan. Jag förespråkar ALLTID att man ska söka professionell hjälp om man mår dåligt. 

Jag delar mer än gärna med mig av mina erfarenheter. Jag berättar gärna om hur jag gjort och gör för att må bättre. Men snälla låt inte det bli en ersättning eller ett alternativ istället för riktig vård och behandling.