En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under september 2013

Av Sara Modigh - 15 september 2013 23:11

Haha, Gjorde ett IQ test nyss, och vad trevliga resultat man får när det bara är den delen man är bra på som är med :P 

Det vill säga inga siffror.

Jag funderar faktiskt allvarligt på om jag har dyskalkyli, har försök lära mig mattematik så otroligt många gånger men det går bara inte. Det är som ett främmande Alien-skrift på ett utomjordiskt språk. Fattar verkligen INGENTING!

 

Jag har bara lyckats lära mig ett par telefon nummer och inget mer. 

 

Jag kan oftast inte ens skriva av ett tal utan att hålla ett finger på talet och ta en siffra i taget. 

Extremt handikappande.

 

Men som sagt, detta var bara en del av ett test där man testade sin förmåga att förstå vilken bild sm skulle höra in. 

 

Tyckte att de flesta var väldigt enkla. Men det var en som jag inte kunde och som jag svarade fel på.

Attans också :P 

Hade ju vart roligt med alla rätt. 

 

Testet kostar 50 kronor att göra och jag tyckte inte direkt att det var värt pengarna då jag tyckte detta IQ testet kändes ganska simpelt. 

 

Men men, en kul grej.

 

Fick ett certifikat med mitt namn och min IQ.

 

 


Ps. Jag tror ungefär lika mycket på resultatet på detta test som jag tror på Påskharen... 


Av Sara Modigh - 15 september 2013 14:00

 


Går du in och kollar på bloggarna som dom som kommentarerar har?

Ja, jag tittar på alla blogglänkar jag får. Även om jag inte alltid har tid att läsa så mycket så brukar jag försöka att läsa det senaste inlägget som skrivits på bloggen. 


Vad har du för färg på din tandborste?

Jag har en el-tandborste med ett rosa handtag.

Vem/vilka är dina favorit youtubers?

Just nu följer jag på Grav3yardGirl, Big Steve, The Ellenshow, Tahultsbarn och Badge of shame


Vad har du för mobil?

Jag har en Iphone som jag haft i nått år. 

Vilken är din favorit mat?

Oj, Svår fråga. Det ändrar sig ganska mycket. Men just nu skulle jag nog säga kebabgryta med ris.

 

 

 kan du beskriva en vanlig dag i ditt liv? Typ när går du upp på morgonen?vad äter du för frukost och annan mat. Vad gör du på dagara osså vidare


Jo visst kan jag göra det. Mina dagar är ganska händelselösa. En vanlig dag går jag upp runt klockan ett. 

Börjar med att borsta tänderna och sedan sätter jag mig vid datorn för att fixa med bloggen och svara på mail och liknande. Jag äter aldrig frukost. Inte lunch heller, Har väldigt svårt för det där med mat. 


Jag fördriver dagarna på olika forum och genom att leta efter inspiration till min blogg.

När min sambo kommer hem till eftermiddagen brukar vi spendera kvällen tillsammans och äta middag tillsammans. Just nu kämpar jag med att försöka följa med till affären nån gång i veckan och varje fredag åker vi till min pappa och hälsar på. Det är jobbigt men det har gått rätt bra. Är ute mer och mer, men det tar mycket av mina krafter. En dag uten kan många gånger betyda en veckas vila för att jag ska återhämta mig.

När vi ätit och tittat på tv brukar Jakob gå och lägga sig så efter 22-23 sådär så sitter jag ensam igen och det innebär mer tid framför datorn. 

Frammåt 2-3 tiden går jag och äter kvällsmat som brukar bestå av yoghurt med frukt och riskakor. Ibland om jag lyxar till det äter jag en smörgås med leverpastej och har lite havredryck med chokladsmak till. 

Sen vid 5 tiden någon gång brukar jag somna. 


Vad är det som får dig att fortsätta orka kämpa när du har haft det så otroligt tufft i så många år?
Det är nog att jag fortfarande har ett hopp om en framtid där allt kommer vara bättre. Jag försöker att hitta allt som är bra och positivt i mitt liv. När man verkligen tänker efter så har man fullt med saker som är värda att leva för.
Av Sara Modigh - 14 september 2013 19:37

När man kämpar mot ångest så får man ta ett steg i taget.

Jag har läge kämpat med att följa med och handla på Coop. 

Jag försöker verkligen att inte fly från ångesten utan stanna kvar trots att det är jobbigt.   

Men idag gick det inte alls.

 

Fick väldigt mycket ångest , kanske för att det är så mycket just nu. Jag pressar mig själv till bristningsgränsen. 

Så idag blev det att jag gick ut ur affären utan att vi handlat något. 

Ett steg tillbaka i den långa kampen.

 

Jag vet att det är dumt, men det blev för jobbigt. 

 

Får försöka ta det lite lugnt nu och återhämta lite krafter. 

 

Av Sara Modigh - 14 september 2013 14:00

Är sugen på att göra nått pyssel. Men jag har inga idéer och det slutar oftast i frustration över att jag inte kan.

Jag vill kunna vara skapande och duktig precis som mamma alltid var. Men jag kan inte. Har noll kreativ ådra och artistisk talang och extremt höga krav på mig själv. Sedan vill jag ju också att det jag pysslar ska vara bra till något. 


Förut filtade jag ju lite. Men nu ligger alla dessa filtade "djur" i en låda och skräpar och tar plats.

   


Så är det någon som har tips på ett lätt och roligt pyssel som det faktiskt blir något bra och användbart av..


Får gärna kosta nästintill gratis också eftersom vi sparar pengar till bröllop, bil, hus och liv just nu vilket inte är helt lätt på bara en lön :P


Av Sara Modigh - 13 september 2013 20:03

Idag var vi och provade brudklänningar igen och nu har jag bestämt mig för vilken kläning jag ska ha. Känns skönt att ha ännu ett steg avklarat. Nu är klänningen köpt, kyrkan bokad och festlokalen är bokad. 


Jag fick även tillbaka min ring igen, så otroligt skönt. Jag är hel igen 

Såhär såg den ut inna jag lämnade in den

 

Så det var verkligen på tiden att jag förminskade den.


På tisdag ska vi åka och kolla på ett hus. Det ska bli intressant :) 



Av Sara Modigh - 13 september 2013 14:30

    

Idag är det fredagen den trettonde, otursdagen. 

Tror ni på sådant? Brukar ni ha otur när det är fredagen den trettonde?


Jag kan inte minnas att det skulle vara så att fredagen den trettonde någonsin varit otursam för mig. Men det återstår väl att se vad som händer här under dagen :P


Jag tror att när det är en sådan här "otursdag" så tänker man mer på alla små saker runt omkring som man kanske annars inte tänker på. Man lägger allt som händer på minnet och lägger ihop det underdagen som går och jag tror att det är därför man känner sig mer otursam under en sådan här dag. 


Nu ska jag iväg för att prova brudklänningar igen. Så får vi se hur det går den här gången :)

Av Sara Modigh - 13 september 2013 12:00

Allt började 2001 när jag började mitt första år på gymnasiet. Jag hamnade i en relativt bra klass med många olikheter och individer. Uppdelat på både tjejer och killar - esteter med teater och konstnärsådror. 
Det var bara en tjej som lyste upp allt, det var en tjej som jag såg. Denna tjej kom att bli min allra bästa vän - då! På gymnasiet. Första året. Aldrig mer.
Hon satte igång tanker inom mig som jag trodde aldrig jag skulle tänka, känslor jag aldrig skulle uppleva. Hon gjorde att jag vill utforska mig och mina funderingar. Jag blev kär.
I en tjej! Det kändes annorlunda, mer äkta. Jag ville vara med henne jämt och dem gångerna hon var sjuk kändes som hemskaste på jorden. Då fick jag inte vara nära henne.
Jag berättade inte först hur jag kände för henne, jag visste inte hur hon tänkte eller kände och jag ville inte förstöra våran vänskap. Det var någonting vackert över vår vänskap.

Men snart började jag ana att någonting inte stod helt rätt till med henne. Hon ville aldrig vara med på gymnastiken och hade papper på att hon slapp. Hon dolde nånting för oss alla. Vi andra spekulerade kring anledningar till att hon inte ville vara med och varför hon slapp. Det var prat om att någon i hennes närhet gjorde henne illa och hon pratade ganska illa om sin far så vi förmodade att nånting stod fel till med far och dotter-relationen. Men mer fick vi inte reda på, spekulationerna håller kvar än idag och ingen ärlig fakta har framskridits så jag vet inte vad som hände.

Men, det gjorde iallafall henne ledsen, henne deprimerad. Hon blev konstigare och konstigare men samtidigt mer intressant. Jag valde nog att inte se vad som höll på att hända, men till slut förstod hon att jag var mer intresserad av henne än som vän och hon började tycka om mig också - trodde jag! Hon lekte bara med mina känslor och jag ville hata henne för det men än idag kan jag inte det. 
Var det för allt som hade hänt?

Hon visade mig rakblad hon hade i sin väska, hon berättade vad hon gjorde med dem och hon visade mig sår hon hade på sina armar. Kuratorn och skolsköterskan kom och hämtade henne på lektionerna ibland och hon vägrade först att gå med dem. Hon skrek och betedde sig hotfullt. 
Jag var ledsen för hennes skull, ville hjälpa. Jag försökte prata med henne, försökte få henne att öppna sig men hon sa bara att jag inte hade med det att göra men ändå ville hon visa allt - var det ett rop på hjälp? Men varför tog hon inte emot hjälpen då?!
 
Hon hamnade på ett ungdomshem tillsammans med tre andra ungdomar, där fick jag träffa henne ofta. Där hände mycket. Där mådde jag bra trots att jag visste hur hon mådde, egentligen. Var jag ego?
Hon började bete sig ännu mer märkligt och en dag när vi var i skolan drog hon in mig på toaletten och tog fram en liten ask med bomull i. Däri låg en vit tablett med något mönster på, har för mig det var ett E eller något. Hon gav den till mig!
Hon förväntade sig att jag skulle dela den med henne, den dagen förstod jag att hon gick på droger och jag ville ta avstånd. Jag öppnade dörren och gick ut. Pratade aldrig mer om det. Men jag visste, hon rökte på, hon tog tabletter och hon söp. Varför?

Det hemskaste jag vart med om i denna vevan var en dag när jag var hos henne på det här ungdomshemmet. Vi tog en promenad för att få vara ensamma och hon fann en glasflaska som hon slog sönder. Hon drog en skärva mot huden och jag skrek till. Jag slängde bort flaskan och bad henne lägga av. Men hon var stark och manipulativ och gjorde om det en gång och en gång till - jag stod där bredvid och var maktlös, jag visste inte hur jag skulle göra, vad jag skulle göra, jag ville inte se på men jag ville finnas för henne. Sista gången blev det så djupt att blodet rann från armen på henne och man såg rätt in i huden. Det var fruktansvärt. Hela vägen där hon gick färgades av röda droppar, man såg precis vart hon hade gått. Hon fick sy! Många stygn.

Hon hamnade på något annat hem, i en annan stad. Hon flyttade ifrån oss, ifrån mig! Och jag vet än idag inte hur hon mår, vad hon gör eller hur allt har gått. Jag vet bara att det finns ärr på hennes armar som bevittnar något hemskt hon har vart med om."
 
 
 
Det var min berättelse, om att stå bredvid någon som råkat illa ut och som man för allt i världen vill hjälpa men inte kan. När ens bästa vän inte vill ta emot den utsträckta handen. Man står och se på hur någons liv går i spillror och man kan ingenting göra.

Om du publicerar min historia som nära "anhörig" skulle jag bli glad, men du väljer självklart vad du vill ha med. Du kanske vill ha enbart tjejer och killar som själv upplevt ohälsa och deras berättelser, men jag gör en chansning.

Många kramar, Marica!

www.mizca.se
 
 

Av Sara Modigh - 12 september 2013 14:00

 


Sommaren år 2000, När jag var tio år gammal så var jag med min mormor och morfar i Grekland. Det är enda gången jag varit utomlands om man inte räknar med Danmark och den gången jag var i London när jag var så liten att jag inte kan minnas det. 


Vi åkte från Axamo flygplats ett par dagar innan jag fyllde tio år. 

 


I Grekland badade vi väldigt mycket. Eller i alla fall jag :P 

Men vi var även ute på lite saker, som att gå på marknad, vi var på Knossos och vi åt på många olika resuranger. 


         



     



Eftersom detta är så länge sedan mins jag faktiskt inte jättemycket. Det jag mins mest av allt är att vi på kvällarna brukade ha högläsning ur "Godnatt mr Tom" och att vi varje morgon gick till den lilla affären som låg i närheten av hotellet och köpte nybakat bröd.


   


Jo, något jag minns mer är den extrema värmen och det öronbedövande ljudet av syrsor :P 

Vi hade 40 grader i skuggan när vi var där. 


Att åka utomlands är en upplevelse som jag är glad att jag fått uppleva. 



Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Ovido - Quiz & Flashcards