"Unga sökes till tvreportage! Är du 17-22 år och vill dela med dig av din vardag, dina drömmar, berätta vad som gör dig frustrerad eller passionerad? Då kanske du skulle vilja vara med i Utbildningsradions nya tvprojekt där de gör korta dokumentära filmer med unga över hela Europa. Vi söker speciellt dig som har hoppat av skolan, har svårt att få jobb eller känner dig utanför samhället av någon annan anledning. Sysslar du med musik, idrott eller har någon annan passion är det också intressant. Vill du vara med och berätta din historia? Hör av dig så snart du kan till dokumentärfilmare Anna Almgren på tfn 0709 - 52 99 18 eller daisyfilm@gmail.com (De ska göra en testfilm nästa vecka och det är extra akut att hitta medverkande till denna! Så hör gärna av dig snabbt om du är intresserad)

Jag var ju på sjukhuset igår och det var tyvärr inga goda nyheter.  .

Jag orkar inte skriva mer just nu. 

Något man ofta stöter på , speciellt om man på något sätt står ut är kommentaren "Du söker bara uppmärksamhet".

Då undrar jag.. Vad är det som är så fel med att söka lite uppmärksamhet?

Känner du någon människa som inte vill en endaste form av uppmärksamhet från någon?

Vet du vad som händer om man inte får uppmärksamhet?

"En amerikansk forskare vid namn Renée Spitz fick (1947) i uppgift att undersöka varför så många barn dog oförklarligt efter att ha omhändertagits på barnhem direkt efter födseln. Det var vanligt att de som blev kvar på barnhemmet dog trots att de fick alla sina fysiska behov tillgodosedda. De som blev bortadopterade överlevde dock, även när de blev slagna och illa behandlade.

Barnhemsbarnen låg i stora sovsalar med 50 sängar i varje sal och Spitz märkte då att det var de som låg närmast dörren som oftast överlevde och de som låg längst bort som oftast dog. Skillnaden var att de närmast dörren ofta blev upplockade av barnsköterskorna som kelade lite med dem. Bristen på uppmärksamhet dödade de andra. De bortadopterade barnen som överlevde trots misshandel visade på en sak: Man överlever lättare på negativ uppmärksamhet än utan uppmärksamhet.

I vuxen ålder och i en stad överlever man å andra sidan – i alla fall rent fysiskt – utan personlig uppmärksamhet, eftersom vi har så mycket ”uppmärksamhet på burk”: TV, Radio, kultur, konserter, tidningar, böcker m.m Det är t.ex inte ovanligt att singlar sätter på TVn direkt när de kommer hem – inte för att titta på, utan som et sällskap. Det räcker för att överleva på, men inte till att må bra på. Vi behöver även andra människor och deras reaktioner som bekräftar vår existens och betydelse"

"Människor kräver uppmärksamhet av olika skäl och under olika tidpunkter i livet. Nyfödda och spädbarn behöver uppmärksamhet för att trivas och utvecklas. Barn behöver uppmärksamhet för att utveckla sociala färdigheter och förhindra eventuella skador från att komma till dem. De äldre behöver uppmärksamhet för att förhindra tristess och ge sällskap eller personlig omvårdnad. Personer som lider av en sjukdom eller någon medicinsk eller mental åkomma, ofta kräver uppmärksamhet för att hjälpa dem att återhämta sig.

Vikten av uppmärksamhet är subjektiv. Människor behöver uppmärksamhet för att tillgodose ett brett spektrum av känslomässiga behov. Vissa människor behöver till exempel uppmärksamhet för att känna sig älskad."

Ps: Jag brukar inte kopierat text såhär rakt av men tyckte att den var väldigt läsvärd. Länkar till sidorna finns i första textraderna.

Att få uppmärksamhet och omsorg är en viktig del av livet och alla behöver det mer eller mindre. 

Men det är också viktigt att lära sig förstå vad som är ett uppmärksamhetssökande beteende och inte. Att råka drabbas av en sjukdom är inte uppmärksamhetssökande, att prata om sjukdomen är oftast inte ett uppmärksamhetssökande, att inte dölja sjukdomen dygnet runt innebär inte att man söker uppmärksamhet och att drabbas av ett missbruk är inte uppmärksamhetssökande och så vidare

Däremot om en man med inte den godaste ekonomin tar alla sina pengar för att köpa en häftig sportbil utan att alls tänka på hur han ska kunna betala sina räkningar eller ens ha mat för den kommande månaden så är det ett sätt att söka uppmärksamhet som gått alldeles för långt. När man gör saker som skadar sig själv eller andra för att få uppmärksamhet tyder det på att personen inte mår bra.

Tittar man omkring sig så ser man människor överallt som tigger om uppmärksamhet, vare sig det är med hjälp av de senaste modet, en ny häftig frisyr, en snygg bil eller om det är genom musik, eller andra kreativa talanger. Alla vill bli sedda.

 Alla vill bli bekräftade, det är en del av livet. För att må bra behöver man känna sig uppskattad, eller åtminstone sedd!

Vi lever allt mer isolerade liv och allt fler människor blir svältfödda på att få uppmärksamhet. Då är även negativ uppmärksamhet bättre än ingen uppmärksamhet alls.

Ligger i sängen och försöker somna, men det är så svårt när tankarna skenar iväg. Jag är rädd. Imorgon ska jag åter igen till sjukhuset eftersom jag fått ännu fler oförklarliga symptom.

Allt började strax innan påsk med att jag fick myrkrypningar som höll i sig i någon vecka. Sedan fick jag en synnedsättning på ena ögat och jag fick även väldigt svårt att fokusera blicken. Kände mig spänd i ögonen. Även detta gick över efter några veckor. Sen kom helvetesperioden där jag hade myrkrypningar som bara blev värre och värre och satt i under hela sommaren. Jag kunde inte gå knappt. Nu har myrkrypningarna gett med sig men från och till får jag som en brännande smärta i huden på benen och nedre delen av ryggen. Detta har hållt på i flera månader.

Nu för en vecka sedan började det tjuta/susa i mitt ena öra helt plötsligt och har inte slutat sen dess. Jag har blivit väldigt ljuskänslig för det blir som ett tryck över örat när det är ljud runt omkring mig. Även i samband med detta så har jag också blivit jätteyr. Speciellt när jag rör på huvudet så känns det som att hela världen snurrar.
Det är så otroligt jobbigt!

Jag är rädd för vad allt detta innebär och jag är väldigt rädd för att det ska betyda mer smärta, lidande och kamp. För jag kämpar redan allt jag kan. Hur ska jag orka med detta?

Jaja en sak i taget imorgon träffa doktorn och så ska MRn på ryggraden göras nästa månad och provsvaren från lumbalpunktionen ska komma om ett par veckor.

Jag har just nu väldigt mycket ångest och känner mig så ensam. Jag känner också att det verkar som om all skit jämt måste drabba mig. När ska jag få chansen att må bra när ena saken efter den andra händer?

Nu finns det en offeciell Facebooksida för bloggen. Jag har fått en hel del mail och vännerförfrågningar från personer som läser bloggen och nu kan man istället gilla den offeciella sidan så min privata Facebook blir lite mer privat :P

Klicka på bilden för att komma direkt till sidan

Denna veckans tips är ett avsnitt ur den engelska versionen av "Who Do You Think You Are".

Det är en dokumentär serie där man får följa kändisar genom en resa i deras släkthistoria.

Jag rekommenderar just detta avsnittet för att det handlar om min idol.... J.K Rowling. 

Jag tyckte faktiskt att det var intressant och man ville hela tiden veta mer och de var imponerande att de hittade så mycket information och dokument.

Tror dock inte att de skulle vara så kul att titta på om det inte var så att man från början gillade kändisen. Men vem vet. Har bara sett detta avsnittet.

Jag ger detta avsnittet 3 av 5 Fluffisar

Hjärnkoll publicerade i torsdags en studie som gjorts som visar på att det fanns tydliga samband mellan psykisk ohälsa och brister i sociala relationer och fysisk hälsa.

Vad artikeln inte nämner är hur vida personerna är psykiskt sjuka för att de inte är sociala eller tränar eller om det är så att de på grund av den psykiska problematik inte längre klarar av sådant. 

"Alla kan göra något för att förebygga, upptäcka och agera vid psykisk ohälsa. Att motverka stress samt främja sociala kontakter och fysisk aktivitet är sådant som kan få stor betydelse för att minska risken att människor utvecklar psykisk ohälsa helt i onödan"

Detta tolkar jag som att "om du inte tränar blir du psykiskt sjuk", Men det måste lyftas upp att man kan träna flera dagar i veckan och ändå bli sjuk. När jag var yngre och strax innan min psykiska ohälsa blev som värst tränade jag Livräddning två dagar i veckan , Vattengympa en dag i veckan och Capoeira två dagar i veckan. Så det kan ju knappast kallas fysisk inaktivitet. Men ju sämre jag mådde desto värre gjorde träningen att jag mådde.. Min ångest blev svårare och svårare och min kropp kunde inte längre se skillnad på vad som var motion och vad som var ångest attacker. Så varje gång jag tränade och pulsen höjdes eller jag började svettas fick jag extremt kraftiga panikattacker. Så är det än idag. 

Sen kan man också läsa det som att "Har du inga vänner kommer du må psykiskt dåligt", och ja visst är det väl så många gånger. Vill man jättegärna ha en vän, men inte lyckas skaffa en så är det ju klart att man blir ledsen och självförtroendet sänks. Jag har hört åtskilliga berättelser om människor som berättat om sin psykiska ohälsa för sina vänner och att det har slutat med att vännerna lämnar. Så även här kan man "gjort allting rätt" innan och ändå blivit sjuk. 

Så frågan är ju blir man sjuk av för få vänner eller är man sjuk och blir lämnad av sina vänner?