Sitter hemma ock känner mig ovanligt bitter på livet. Hur skulle mitt liv sett ut idag om vårdcentralen tagit mig på allvar? Inte bara nu i år utan också förra våren när jag sökte hjälp för smärtan i mina knän som väldigt säkert beror på min MS. Jag fick inte ens komma till vårdcentralen trots att jag ringde och förklarade att jag hade haft ont i knäna i två års tid "Det är bara lite ångest, det går nog över snart" blev svaret i telefonen. Idag kan jag knappt gå, Tack så jävla mycket liksom. 

Efter ett par timmar ute så ligger jag och skakar av smärta i flera timmar innan jag kan somna och jag är extremt utmattad. Den trötthet jag känner kan inte beskrivas med ord. Det känns som om jag går in i en vägg. Det tar bara stopp och jag känner mig nästan döende. Eller snarare så önskar jag att jag kunde få dö så att jag får vila.

Visst detta kanske hade kommit förr eller senare ändå. Men om vården lyssnat på mig kanske jag hade fått diagnosen tidigare och då också medicin tidigare och då hade förmodligen sjukdomen bromsats en aning och jag skulle ha varit mycket friskare just nu. 

Har ju tänkt att jag ska anmäla Råslätts vårdcentral just på grund av det bemötande jag fått där ifrån.

Inte bara för min skull utan för alla andra med psykisk ohälsa som inte blir tagna på allvar.

Om jag gör en anmälan kanske de bättrar sig lite så att jag vågar söka hjälp där för mina blåmärken. (får ju i perioder väldigt mycket blåmärken helt utan anledning)

 Den där vårdcentralen ger mig kalla kårar. Fy vad jag hatar den.  Har så många gånger blivit avfärdad där ifrån "för att det bara är psykiskt", noll gånger har det varit psykisk i slutändan. 

Jag är så arg på detta! 

Dessutom känner jag mig så otroligt otrygg när jag vet att om jag blir sjuk så får jag inte hjälp, jag har ingenstans att vända mig. För vårdcentralen skyller allt på psyket. Även ont i knäna!

 

Anna

22 december 2013 14:11

De är sorgligt när vårdcentralen inte tar en på allvar. Vad jag har lärt mig efter x antal rundor på både vårdcentral och myndigheter är att man själv måste kolla upp vad man har rätt till och därefter kräva att få den hjälpen som man faktiskt har rätt till. Och man får absolut inte ge sig.

Men de är inte alltid lätt att kämpa för sig själv när det enda man vill är att dra täcket över sig. Men jag brukar säga till mig själv: Om jag inte kämpar för mig själv, vem ska då göra det ?

De är trevligt att se att du skriver så öppet om psykisk ohälsa för tyvärr finns det för många fördomar om just detta. Önskar dig all lycka framöver , kämpa på !

Vill bara tipsa om att jag har en tävling på min blogg där man idag fram till 24.00 har chans att vinna en hudvårdsprodukt värd 200 kr. Det enda du behöver göra är att skriva en kommentar till inlägget att du är med.

http://www.annasrum.se

Sara Modigh

22 december 2013 14:14

Ja, det är så tråkigt att man ska behöva ha så svårt att få den vård man behöver. Jag är så otroligt glad att jag stod upp för mig själv och fortsatte söka hjälp så att jag kunde få min MS-diagnos tillslut, innan jag tog ännu mer skada.

 

Matilda

22 december 2013 23:24

Jag tycker definitivt att du ska anmäla dem!! Det är fruktansvärt så de har behandlat dig, jag tycker att även om det nu hade varit nått psykiskt så skulle du fått komma in på undersökning.

Sara Modigh

23 december 2013 11:32

Jaa, just det att redan i telefonen säga att det är psykiskt utan att ha träffat mig och åtminstone kollat på mina knän.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...