Direktlänk till inlägg 26 december 2013
Väldigt ofta så är det så att man som sjuk får väldigt mycket att kämpa mot. I alla fall när man är psykisk sjuk så måste man ju kämpa för att få vård det är också vanligt att man måste kämpa mot till exempel försäkringskassan.
Man får ringa och tjata för att få tid hos läkaren och står man inte på sig får man inga tider.
Just nu skiter jag i vilket för en läkartid på psykiatrin innebär ändå bara fem minuter i ett fult illa upplyst rum och resulterar enbart i att få en ny medicin utskriven. Vet inte hur många gånger jag sagt att jag bara mår sämre av medicinerna. Ändå så ska nya mediciner skrivas ut. Många gånger till att hjälpa de redan existerande medicinerna.
Hade jag inte haft en familj runt mig som hjälpt mig att tjata på psykiatrin vet jag inte om jag fått hjälp än.
När jag flyttade hit där jag bor nu , och jag var riktigt sjuk så fick jag ju ingen hjälp alls. Min förra vårdcentral "vägrade" att skicka remissen hit under ett halvårs tid. Trots att flera familjemedlemmar ringde och tjatade. Svaret var alltid att de skulle skicka remissen. Efter att det gått ett halvår var jag så dålig att jag fick åka in akut till akutpsyk. Väl där så skickade de en remis efter fem minuter. Så så svårt var det! (var ett pyttelitet papper där de bra skrev mitt namn och hur länge jag gått hos psykiatrin som de skickade, så tog 2 minuter att fylla i och skicka iväg)
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se