Jag blir så illa berörd av det jag läser att jag slutade läsa efter första kapitlet.
Det ger verkligen en inblick i hur vår statsminister ser på oss "sovhjärnor" som han kallar det. Med andra ord människor som av någon anledning får bidrag från staten.
Detta är bland den första text som man möts av i Reinfeldts bok:
Reinfeldt fortsätter med att beskriva hur dessa sovhjärnor sitter i en stol dag in och dag ut med en fjärrkontroll som en del av armen för att slutligen dö av inaktivitet.
Detta är alltså hur dagens statsminister ser på bidragstagare.
Jag lever varje dag i skräck över att bli utförsäkrad, Jag lever under ett styre som klassar mig som skräp. I detta styret känner jag mig alltid osäker på om jag kommer få fortsätta få behandling och tid att läka eller om jag helt plötsligt kommer kastas ut och bli helt utsatt.
Jag har inte förmågan att kunna sköta ett jobb. Jag kan knappt sköta mig själv.
Men jag känner en sådan otroligt stor press och stress på att bli "arbetsduglig"... Inte frisk utan arbetsduglig. För det är det enda som räknas.
Reinfeldt vision är ju att inga bidrag utöver "svältgränsen" ska komma från staten.
Det spelar ingen roll om jag är frisk eller sjuk så länge jag kan jobba.
Tror Herr statsminister verkligen att alla bidragstagare hellre sitter hemma och glor på tv än att ha ett jobb med en bra lön?
Jag kan bara tala för mig själv. Men jag skulle gärna byta liv.. Vara frisk och klara av att jobba.
Självklart vill man väl det? Det är inte kul att vara en "sovhjärna", Det är inte trevligt att sitta hemma i sitt hem och må dåligt och känna sig som en börda.
Jag skäms över min oförmåga att jobba, jag skäms över att behöva bidrag för att kunna leva. Framför allt så känner jag mig så lite värd. Jag lever i ett samhälle som ser mig som en parasit "som lever på andra". För alla ser ju hur deras pengar går till ovärdiga människor som bara sitter hemma och zappar på tv:n. Ingen ser ju att det som de betalar i skatt är sin egen skolgång där ni fått äta er mätta, det är vård till alla barn och ungdomar som även var du en gång i tiden. Det är är även din framtid du betalar för. Så att du kan få vård när du blir gammal och sjuk.
Jag känner det som att jag lever i ett samhälle där jag ska bli straffad för att jag är sjuk eller snarare för att jag på grund av sjukdom kostar pengar.
Det är psykisk tortyr att inte ha någon trygghet av att veta att man får vara sjuk och få behandling och rehabilitering som får ta den tid den tar så att man blir frisk.
Jag skulle vilja se Fredrik och alla andra överbetalda politiker leva under existensminimum under ett par månader ..bara så de får en inblick i hur det är.
Tänk sen också att vara sjuk och ständigt leva under hotet att inte få ett öre om man inte "är frisk" inom en viss tidsgräns.
Hur kan man ge sig själv löneökning efter löneökning när det inte finns pengar att anställa tillräckligt med personal på vårdcentraler, hur kan man försvara en månadslön som är nästan det dubbla av vad jag får i bidrag på ett helt år och sedan klaga på att bidragstagare kostar samhället för mycket pengar.
Regeringen idag påminner mig om ett företag på väg in i konkurs, där chefer och VD:ar tar ut mångmiljonsbonusar och sedan lämnar arbetarna utan lön.
Msz
27 januari 2014 19:34
Åh vilket toppen inlägg, bra att du tar upp det och skriver om det. Är så sjukt hur systemet fungerar..och jag är orolig över att inte "hinna" bli frisk inom en speciell tidsram, jag menar vad händer dåå? :/
http://Msz.bloggplatsen.se
Sara Modigh
27 januari 2014 21:32
Tack :)
Jag tycker det är jättejobbigt att ständigt gå och oroa mig över framtiden. Jag känner mig så osäker.
Matilda
28 januari 2014 22:42
Verkligen sjukt!!! usch bort med alliansen i årets val. fy fan säger jag bara
Sara Modigh
28 januari 2014 23:11
Ja, Man blir har ju blivit mörkrädd för mindre.