Ja det kan man fråga sig.  Vad har jag åstadkommit i mitt liv? 

Jag anser att jag har åstadkommit en del. Nej jag har inte något jobb, men jag är övertygad om att jag genom min blogg och de nätverk jag skapat för att främja samtal om psykisk ohälsa gjort mycket mer nytta än om jag haft något skitjobb på McDonalds.

Jag tror att jag lyckats inspirera många och jag tror även att jag är en förebild för många unga som tror att de inte kan ta sig ur sitt självskadebeteende. Jag är det levande beviset för att det går. Idag är det ett år och en månad sedan jag sist hade ett återfall. 

Jag tror att risken för återfall alltid kommer finnas där, men att den blir mindre och mindre med åren.

Jag har inte alls samma mängd självskadetankar idag som jag haft tidigare och jag tycker inte ens att det är svårt att stå emot tankarna när de kommer. 

Jag kanske inte har åstadkommit det jag "ska" med hus, bil och jobb. Men jag har övervunnit så otroligt mycket annat.

Jag lever och det är en seger i sig. Jag lever trots de motgångar jag har i mitt liv. Jag kämpar för att fortsätta leva trots slag efter slag. 

Jag känner ibland att jag inte åstadkommit någonting när jag tittar på hur samhället vill att man "ska leva".

Men vet ni va? Idag känner jag att jag faktiskt bidragit om än lite, till att hjälpa till att få ett öppnare samtalsklimat kring psykisk ohälsa. Jag har hjälpt människor att finna inspiration, jag har hjälpt personer att våga söka hjälp och jag har inspirerat människor att prata öppet om psykisk ohälsa. 

Jag tror att det även är många som känt igen sig i mina texter och som funnit tröst i att de inte är ensamma. 

Då måste jag väl ändå ha åstadkommit något?

Har varit hos läkaren idag och fått veta vilken den nya medicinen blir. Det blir inte den vi trodde först utan en annan som heter Tysabri. Den kommer jag få via dropp en gång i månaden.
Kommer ju bli lite omständigt och jag kommer få spendera många långa timmar på sjukhus varje månad.

Har även fått en medicin som ska hjälpa mig mot mina nervsmärtor. Saroten heter den och är från början en medicin mot psykiska problem. Ser inte fram emot den medicinen, för psykmediciner har ju alltid vart ett helvete med biverkningar.
Men men, vi får hoppad att dessa två mediciner kan underlätta och förbättra mitt liv. Kommer dock ta ett par veckor innan jag får tid för att bli inlagd så jag kan börja med Tysabrin. Men hoppas verkligen att denna medicinen fungerar. För förra året hade jag 4 skov vilket lett till att jag har flera förändringar i både hjärna och ryggmärg. För varje skov ökar ju risken för kroniska funktionsnedsättningar, så vill verkligen att min sjukdomsaktivitet bromsas.
Läkaren sa något om att man hittat inflammationer i en del av min hjärna (hjärnstamen tror jag han sa) där det " är obehagligt" att det finns.
Har ingen aning om vad det innebär, men det låter ju inte allt för bra när läkaren tycker att det är obehagligt med förändringar där. 

 
Tydligen fanns det också en viss risk att man kunde drabbas av ett väldigt farligt virus när man medicinerar med Tysabri och i värsta fall kunde det leda till döden. Tydligen har typ hälften av befolkningen detta virus liggandes latent i kroppen, men jag har inte det vilket gör att risken att jag får den där virusinfektionen i hjärnan väldigt liten.

Jag ser döda människor! Inte sjättedinnet style, utan mer som synvillor i ögonvrån. Eller är det kanske mer av en känsla? Jag vet inte. Men jag "ser" och känner ofta att det ligger lik i mitt hem. Jag kanske går in i badrummet och så ser jag i ögonvrån att det ligger en död människa i badkaret och jag vågar knappt vända mig om av rädslan över vad jag kommer få se.

Kanske beror det på att jag börjat tänka mycket på döden. Jag tänker på mamma och jag tänker på morfar. Jag tänker på hur jag kommer dö och jag är rädd att andra i familjen ska dö.

Det är obehagligt att tänka på att jag faktiskt ska dö, inte för att jag är rädd för att vara död. Utan för att jag är rädd för att tiden innan dödsögonblicket ska vara plågsam.

Jag är rädd för att det ska göra ont eller vara otäckt. Jag vill inte veta när döden kommer. Jag vill dö som mamma. I sömnen helt utan förvarning. 

Jag är också rädd för hur stora handikapp jag kommer ha innan jag dör. Jag är rädd för att min ms kommer göra mig så svårt handikappad att jag inte kommer kunna gå på toaletten själv.

Om den dagen kommer och jag blir så dålig/sjuk/skadad att jag blir liggandes i en säng som en grönsak så vill jag att alla livsuppehållande behandlingar avslutas. 

När man ändå pratar om döden så kan jag ju tala om att jag är organdonator sen snart sex år tillbaka. Jag har valt att donera mina organ både för transplantation men också till forskning. Jag tycker att alla borde överväga att bli organdonatorer för det finns så otroligt många sjuka människor vars liv hänger på att människor som du och jag gör ett aktivt val medans vi fortfarande lever.

Om något låter för bra för att vara sant så är det förmodligen det också! Jag tror inte ett skit på alla dessa "mirakelkurer" som alla pyramidförsäljare på Facebook försöker kränga på mig.
Orden "mirakel", "botar" och "köp av mig" får mig direkt att dra öronen till mig.
NÄÄÄ, Jag tänker inte köpa ett jävla skit av dig!
Du vet ingenting om vad detta medel verkligen innehåller eller hur det kommer påverka mig i min sjukdom!

Att ni inte skäms!

Går in på Facebooksidor för olika sjukdomar och mailar era jävla försäljningsmail till alla i gruppen!

Nu skulle jag tydligen betala tiotusen spänn för att dricka saltvatten med Klorin, och då skulle jag bli frisk från ALLA tänkbara problem som jag kan ha.

Jag anser detta bara vara en massa mumbojumbo, tror mer på medeltidens medicin i så fall ;)

Här kommet ännu ett av dessa inlägg som jag inte har en aning om i fall ni bryr er om eller ej. Men tänkte berätta vad jag gjorde "idag". Vet att klockan är över tolv så att det tekniskt sett var igår. Brukar ju nästan alltid blogga dessa inlägg från mobilen när jag ligger i sängen och ska sova, och då är klockan alltid över tolv. I alla fall! Jag var och provade min brudklänning igen idag och den hade blivit förstor, men den skulle gå att sy in som tur var. Vi valde även Jakobs klädsel idag och det läskigaste av allt, något som jag aldrig trodde att jag skulle våga. Jag gick in i en underklädesaffär och bad om hjälp att få en bh utmätt. Det gick jättebra och jag behövde verkligen hjälpen. Jag ligger tydligen mellan en 75D och en 80C vilket jag aldrig skulle gissat på. Men har testat den nya bh-n och den känns ovanligt skön. Det kan man dock inte säga om mina nya glasögon, fy vilken yrsel och huvudvärk de gav mig. Men det blir väl bättre med tiden. Kanske lägger upp en bild senare om någon är intresserad :p

Det känns verkligen som om jag gjort väldigt stora framsteg när det gäller allt psykiskt , idag har jag utan större problem provat brudkläder och underkläder och även bett om hjälp, det som jag haft så otroligt svårt med förut. Det finns fortfarande många saker som jag inte fixar just nu, men jag är övertygad om att det kommer bli bättre.
Vad det gäller det fysiska så är jag väldigt trött, känner mig febrig hela tiden och jag tål verkligen inte värme. Nu ligger jag med två fläckar och ett öppet fönster och tycker ändå det är för varmt. Dessutom är mina vanliga nervsmärtor värre än vanligt i dag. Det bränner och svider mer än vanligt. Kanske för att jag tröttat ut mig psykiskt genom min utmaning?
Börjar faktiskt bli rädd att jag inte ska orka med bröllopet då jag inte har så mycket kraft verken fysiskt eller psykiskt just nu, blir väldigt fort väldigt trött och utmattad. Fatigue heter det tydligen och är visst ett vanligt symptom på MS. Liknar väldigt mycket det utmattningen jag hade när jag hade anemi och ett hb på 75.
Känner mig helt spy och svimfärdig vid minsta ansträngning eller värme.

Var det något mer jag hade att säga? Jag tror inte det. Blev kanske lite osammanhängande när jag bara skrivet det som faller mig in såhär mitt i natten. Jag hoppas att ni har det bra och att ni gillar mitt svammel.
Gonatt <3

Varje dag du inte söker hjälp gör du ett aktivt val att fortsätta må dåligt. Sluta se det som att du skyddar dig från obehagliga frågor eller handlingar och se det för vad det verkligen är! Ett sätt att fortsätta må dåligt! Sanningen är att du vill inte söka hjälp för att det innebär att det måste ske en förändring! Det är bekvämare att sitta hemma och må dåligt för sig själv, än att ta tag i de problemen man har på påbörja en tuff resa för att må bättre!

Men om du inte ens tänker försöka ta tag i problemen, sluta så klaga. Du har gjort ditt val!

Hade du brutit ditt ben och vägrat söka medicinsk hjälp så skulle ingen tolerera att du klagade på att det gör ont i benet. Samma sak borde gälla alla sjukdomar!

Söker du inte hjälp så kommer du inte heller att få någon hjälp, och visst du kanske lyckas ta dig ur skiten själv. Men det är också högst troligt att du bara gör saken värre!

Jag är sur och irriterad på livet och förstår inte hur vissa människor har mage att sitta och klaga samtidigt som de inte gör ett skit för att försöka göra något åt problemen. 

Visst det är skönt att klaga ibland. Men år in och år ut och alltid samma sak "jag vill inte söka hjälp"

Jag har så många av dessa personerna i min omgivning och jag försöker stötta och vara snäll och trevlig. Men det går inte längre! 

Jag står inte ut!

Men ja, de inser väl förr eller senare att de måste ta ansvar för sitt liv. Bara för att jag insett detta och kämpar och kämpar så innebär ju inte det att alla andra också har kapaciteten att inse detta. 

Men jag vill bara säga det igen. Mår du dåligt, Gör allt du kan för att må bättre, ta den hjälp som finns erbjuden och gör det bästa av situationen istället för att bara sitta och klaga på att ni mår dåligt hela tiden. 

SÖK DEN HJÄLPEN SOM FINNS!

Nu efter årsskiftet subventioneras inte längre min medicin. Förut fick jag Extavian gratis, då den betalades av sjukhuset. Men nu ska den inte längre subventioneras på det sättet utan den kommer istället ingå i högkostnadsskyddet (tack gode gud för det)

och detta ska då vara positivt för att det innebär att medicinen ska kunna hämtas ut på alla apotek.. Men riktigt så blev det ju inte.

Idag gick vi till apoteket på min "favorit" vårdcentral (ironi), och väl där hade de inte medicinen inne, och när de insåg vilken dyr medicin det handlade om hänvisades jag till att åka till sjukhusapoteket istället för att de skulle beställa hem min medicin till mig. Så får inte ens hämta ut min medicin på mitt eget apotek.

Det känns som denna vårdcentral har alla möjliga olika taktiker för att få mig att känna mig ovälkommen och till besvär.

Så nu måste jag i alla fall åka till sjukhusapoteket för att hämta medicinen, och betala 2200 kronor för den, trots att jag borde få hämta den på mitt apotek. 

Längtar tills jag slipper denna skitmedicin, fast samtidigt är jag rädd för hur nästa medicin kommer påverka mig. Jag har ju alltid lätt för att få biverkningar och Extavian har ju gjort att jag känner mig febrig varje dag och så har jag haft huvudvärk nästintill varje dag sedan jag började. Jag hoppas i alla fall att det är biverkningar så att det försvinner. Men det får vi väl se om nån månad eller två när det blir dags för bytet.