Rent allmänt trivs jag med mitt utseende. Men vissa delar, de avskyr jag. Här om dagen såg jag en bild på mig själv som fick mig att gråta. Jag känner mig lika osäker som i högstadiet och all självkänsla är som bortblåst. Jag är både fysiskt och psykiskt utmattad efter allt julfirande och sen en jobbig förkylning efter det. Jag tror jag vill mer än jag kan och jag kör över min kropps varningar. Jag vill vara duktig, jag vill vara med. 

Av någon anledning har detta nu då resulterat  i en avsky för mitt eget utseende. Så pass att jag sitter hemma och gråter. Vad gör man?. För just detta kan jag inte acceptera och lära mig leva med. Jag vill inte ha det så!

Jag vill kunna känna mig fin och inte ha ångest över hur jag ser ut. 

Skriver inte så mycket om hur jag mår längre, mest för att jag inte har några akuta och extremt handikappande symptom längre. Men jag mår fortfarande inte bra. Jag har massor med problem som kommer och går, där Värmekänsligheten och tröttheten är värst. Jag är jätterädd för sommaren. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till för att klara värmen. Redan nu är det olidligt att åka bil för det är så varmt och jag mår dåligt av värmen i min lägenhet. Sover med både fläkt och öppet fönster och det är mitt i vintern. Sen har jag smärta som inland får mig att ligga vaken i timmar och bara skaka av smärta innan jag somnar. Det känns som om det sitter ett litet monster och drar i alla senor och ligament i varje led jag har. Vet inte hur jag ska förklara smärtan, men växtvärk och mensvärk i lederna känns det som. Fast mycket värre!
Har också blivit otroligt stel i nacken, känns som om jag håller på att få kramp i musklerna hela tiden.

Sedan har jag fått veta att jag förmodligen måste byta medicin, då Extavian inte gav tillräckligt med broms. Vad jag förstod kommer jag få bli inlagd och få medicinen intravenöst via ett dropp. Men ska få prata med min läkare om två veckor så får vi se vad som händer.

 

Jag har väldigt mycket ångest på nätterna när jag försöker sova, för då hinner all skit ifatt mig. Under dagarna kan jag distrahera alla tankar och känslor, men när jag ligger och precis håller på att somna sköljer allt över mig. Jag tycker att livet är så otroligt orättvist!

Har tagit en liten paus för att fundera på vem jag är utan mitt bloggande. Svaret på det är att jag inte vet. Att blogga kommer sig naturligt för mig, och när saker händer tänker jag direkt att "det får jag blogga om" 

Som att jag i december månad redan svimmar av värmeslag. Usch vad jag inte ser fram emot sommaren. 

Eller att jag haft trevliga spelkvällar eller vad som försiggår i bröllop planeringen. 

Det händer mycket runt omkring mig och jag har vart sjuk nu ett tag, vilket kanske påverkade mig till att ta bloggpausen. 

Jag kanske inte kommer skriva lika mycket som förut och jag kanske fokuserar på lite allt möjligt. Men skrivandet är en del som jag känner att jag vill ha kvar, för min skull. Så då gör det ju inte så mycket om ingen gillar min blogg. För jag gillar att skriva. 

Det har vart skönt att stanna upp en vecka och verkligen ta tiden att känna efter varför och om jag vill blogga. Jag vill blogga för mig själv och mitt mående, men också för er. Jag vill att ni ska se att man trotts många diagnoser kan fortsätta leva även när livet är skit. 

Jag bär i en svacka nu, och jag har mycket ångest och är väldigt trött på livet, så därför är inte bloggandet prio ett längre.

Men en ny bloggdesign kanske muntrar upp bloggandet lite?

Idag är det fem år sedan jag började blogga på min första blogg.

När man läser där kan man verkligen se bara av att läsa mina texter vilken förändring jag genomgått. 

Bloggen för mig har ju många gånger varit min ventil. En plats där man kan göra sig av med lite av allt som byggs upp som jag inte kan hantera i verkliga livet. Att skriva har varit min räddning och jag är så otroligt glad och tacksam för att det faktiskt finns de som vill läsa det jag skriver. Men samtidigt har jag börjat fundera på om bloggandet är något jag vill fortsätta med. 

För det känns som att jag anstränger mig mer och mer för att skapa en fin och bra blogg och jag får mindre och mindre respons. 

Jag lägger ner så oerhört mycket tid och energi på bloggen, men vet inte ens om det finns någon om uppskattar arbetet jag gör. Jag sitter minst tre-fyra timmar om dagen och skriver och utöver det så går det åt tid till att göra bilder, fixa med design och hitta nya saker att skriva om. Jag tycker att det blir svårare och svårare att hitta inspiration och samtidigt är det också svårt att hålla igång när man inte får någon uppskattning. Jag är inne i en väldigt jobbig period just nu och jag känner mig värdelös och ouppskattad trots att jag kämpar allt jag kan. 

Kanske är det bara en svacka? Jag vet inte. Men det känns i alla fall som min blogg är fullkomligt värdelös och att jag kanske borde radera den helt och hållet. Eller så är det känslorna för mig själv som jag avspeglar på min blogg, är det egentligen mig själv jag vill radera?