Direktlänk till inlägg 6 februari 2014
Före och Efter
Det hela började med att jag en dag förra året upptäckte att jag nästan hade gått ner 20 kilo.
Den viktnedgången berodde på lite olika anledningar. Jag slutade dricka cola, jag slutade med de flesta av mina mediciner och var även helt medicinfri i många perioder. Men det som påverkade mig mest var nog mammas död. När mamma dog försattes jag i chock. Min ångest och de symptom jag fick förändrades mycket. Jag mådde väldigt illa och kände mig spyfärdig och åt därför inte mycket alls.
Några månader efter mammas död började folk fråga om jag hade gått ner i vikt..
Tiden gick och jag var helt medicin fri. Men i början av 2013 ville de att jag skulle börja med en ny medicin.
Jag var extremt rädd att ännu en gång gå upp sådär mycket i vikt som jag gjort av många andra mediciner.
Då köpte vi en våg för att kunna hålla koll på vikten.Det var först då jag upptäckte att jag gått ner nästan 20 kilo sen den gången tre år tidigare då jag vägde mig senast.
Jag ville då försöka gå ner så jag nådde minus 20 kilo. Vi åkte till apoteket och köpte "Måltidsmått".
Men måltidsmåttet gjorde ingen större skillnad på mina portioner visade bara att jag skulle äta mer grönsaker. Så då gick jag över till att räkna kalorier. Det jag då upptäckte var att jag behövde äta mer kalorier. Jag satte som mål att äta mer än 1000 kalorier om dagen men också mindre än 1500.
Bild från 2010
När jag vägde som mest (vad jag vet) vägde jag 106 kilo. Jag blev vägd när jag var på vårdcentralen och satte in en ny p-stav. Jag mådde väldigt dåligt över min vikt och kunde verkligen inte se mig själv gå ner 45-50 kilo för att nå min idealvikt. Jag trodde att jag skulle sluta som de där jättetjocka människorna som är helt fast i sina sängar för att de inte längre kunde gå. För mig verkade det scenariot verkligare än att jag skulle orka banta bort halva min kropp.
När jag tänkte på att 50 kilo måste bort blev jag helt handlingsförlamad. Det var ett så stort och svårt projekt och lät i mina öron helt omöjligt. Min psykiska ohälsa har ju ställt till med mycket. Jag har ju fortfarande svår social fobi och har därför varit isolerad i min lägenhet. Jag trodde aldrig att man kunde gå ner 40 kilo utan att röra sig. Bara tanken på att träna får mig att få ångest. Det är nästa jätteprojekt för min del.
Jag har länge haft problem med maten och har sedan tonåren levt på att bara äta en gång om dagen. Men då förra året när jag började gå ner i vikt satte jag upp ett mål..Jag ska äta mer än en gång om dagen. Jag började med att äta en frukt innan jag gick och lade mig. Valde frukt eftersom det är lätt att äta och det finns frukter som innehåller Folat som jag hade brist på. Så istället för att äta vitaminer på burk åt jag dem genom att äta mer frukt och grönt.
Jag äter i dag minst två gånger om dagen. Tyvärr är det inte ofta det blir fler gånger för jag orkar inte det just nu.
Men och andra sidan är det en stor framgång att jag äter två gånger om dagen :)
(365 dagar kan göra stor skillnad)
Jag startade egentligen allt för att jag var rädd för att gå upp mer i vikt. Men när jag väl började räkna, mäta och väga så blev det till en rutin. Jag har med hjälp av en mobil-app gått ner 22 kilo sedan mars 2013.
Det känns rätt overkligt att jag faktiskt gått ner 40 kilo sen jag vägde som mest 2010. Det har tagit lång tid för mig att kunna se skillnad. Men nu ser jag det.
När jag tänker efter så har jag åstadkommit mycket de senaste 3-4 åren. Jag har slutat självskada, slutat dricka cola, slutat röka och gått ner 40 kilo..Detta trots psykisk ohälsa, mammas död och MS-diagnosen. Visst är det rätt av mig att känna mig lite som en superwoman ;)
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se