Jag är märkt att det är fler än jag som inte blivit tagna på allvar då det sökt sig till den somatiska vården. Har man en psykisk ohälsa händer det ofta att allt det man söker hjälp för genast skylls på det psykiska måendet. Förra året blev jag sjuk och jag hade tur att jag "bara" behövde söka hjälp fyra-fem gånger innan jag fick remis för utredning. För andra kan det gå flera år innan man får hjälp. 

Jag tycker att detta är fruktansvärt! Man ska inte skickas hem med orden "Det är bara psykiskt, Det går nog över snart" utan en ordentlig utredning. 

Jag tror att det finns ett stort mörkertal av människor som inte blir trodda i vården. Är du en av dem? Var med och dela din historia här i bloggen så att vi kan öppna ögonen på människor om vad som faktiskt pågår i den här sjuka vården. 

Om du vill berätta om dina erfarenheter om att inte bli trodd eller hemskickad utan hjälp hör av er till mig på mailadressen Polyhymnia__@hotmail.com och märk mailet med "Den sjuka vården"

Tillsammans är vi starka och genom att fler människor talar om detta kan vi skapa en medvetenhet om detta stora problem!

//http://sjukvarden.bloggplatsen.se/

Vi lever i ett samhälle som aktivt förtrycker sjuka människor. Så har det varit sedan urminnes tider.

Tittar man tillbaks ett par hundra år så förtrycktes sjuka genom religion. Var man sjuk så var det ett straff för de synder man begått. Man stöttes ut ur samhällsgemenskapen.

Idag skuldbeläggs sjuka för att inte vara tillräckligt positiva, starka eller sunda i sitt leverne. 

Men det är inte sant, Titta bara på till exempel Winston Churchill. En tjock, ciggar kedjerökande och stor Whisky drickande man som ändå blev över 90år gammal. Sen föds ett barn och dör 3 år gammalt i sjukdom. 

Nej, jag tror inte på att vi blir sjuka för att vi inte är tillräckligt glada eller hoppar på alla trender i dieter som för stunden anses vara de hälsosammaste.

Det händer rätt mycket nu då bröllopsplaneringen är i full gång. Det tär ju så klart på både kropp och psyke och jag är rädd att jag kanske tagit mig vatten över huvudet. Kommer jag klara allt detta?
Jag har nått rätt bra både psykiskt och fysiskt ändå de senaste dagarna.
Det är den där eländiga huvudvärken som stör mig mest. Min hjärna känns helt kokt, ungefär som när man har feber och samtidigt känns alla blodkärl i huvudet sprängfyllda. Ungefär samma känsla som jag brukar få av migrän. Det går liksom inte att böja sig fram för då känns det som om hjärnan inte får plats i skallen. Ytterst irriterande.
Jag tror att min Värmekänslighet har blivit något bättre. Har till och med kunnat ha värme på i bilen nu i veckan. Det har jag inte kunnat innan.
Jag är fortfarande väldigt lätt uttröttad, det räcker många gånger med att bara stå upp för att det ska kännas som om jag försöker springa ett maraton. Men jag håller mig uppe om dagarna nu i alla fall.
Denna helgen har vi träffat bröllopsfotografen och provfotat och vi har även suttit med berörda personer och skrivit bröllopsmenyn.
Fullt upp vid varje ledigt tillfälle nu ett tag fram över. Får försöka lyssna på min kropp riktigt ordentligt så jag inte tar ut mig själv för mycket innan bröllopet. Får försöka göra färdigt så mycket som möjligt så sista veckorna innan bröllopet är så lugna som möjligt.

SYMPTOM

Trötthet på morgonen 6
Trög mage 5
Lätt utmattad 4
Brännande känsla i huden 2 (har börjat med Saroten)
Huvudvärk 6

Man ju inte ta i från någon rätten att ha känslor BARA för att du anser dem vara privilegierade. Eller skulle du se din son bli mobbad, slagen och våldtagen och säga till honom. "Men du är pojke och vit så du får inte känna dig kränkt, För du är ju så privilegierad"
Om man inte får känna sig kränkt för att någon har det värre eller inte får känna sig ledsen för att någon annan har det sämre, ska man då inte heller få känna sig glad om någon annan har det bättre?
Ska vi stänga av alla känslor om vi inte antingen har det bäst eller värst? För känslor betyder ju uppenbarligen INGENTING om man inte har det värst i världen?

Om man ser till din teori att alla som är privilegierade inte får känna sig kränkta så kan ju inte homosexuella i Sverige få känna sig särskilt kränkta, för de är ju privilegierade på det sättet att Sverige verkligen inte är som exempelvis Ryssland när det gäller homosexualitet.

Att känna sig kränkt är en känsla som alla människor har oavsett vilken hudfärg, sexuelläggning eller status man har i samhället. Genom att ta ifrån någon rätten till känslor utövar man ett form av förtryck.
Att inte tillåta, eller säga att någon annans känslor är felaktiga eller "löjliga" som du påstår, förminskar du den personens mänskliga värde. Du gör personens lidande värre genom att få personen att tvivla på sig själv. Du dubbelbestraffar någon som redan lider.

Något att tänka på är att förminska sin partners känslor räknas som verbal misshandel. Så varför vill man göra sådant mot andra människor?

Varför ska du som utomstående människa säga till mig, eller någon annan att de inte får känna sig kränkta? Varför anser du det okej att förminska mitt eller någon annans mänskliga värde? Varför tycker du det är okej att kalla någon annan löjlig när den mår dåligt och känner sig kränkt?

Skulle du vilja svara på vem som FÅR vara kränkt och VAD man får vara kränkt för? Efter som det är ju uppenbarligen DU som ska bestämma reglerna för vem som får och inte får vara kränkt.

Ja, visst är det skönt att leva efter filosofin att andra får skylla sig själva om de blir ledsna, upprörda eller kränkta över något vi gör eller säger. Då behöver man ju inte själv ta ansvar över hur man behandlar andra. 

Att slå ifrån sig alla andras reaktioner som överkänslighet och att de är lättkränkta och därför får skylla sig själva är bara ett egoistiskt sätt att tänka för att slippa ta hänsyn till andra människors känslor. 

Det är aldrig så lätt att man bara är "överkänslig" och blir kränkt för "småsaker" Många gånger handlar det om att man varit med om situationer där man blivit kränkt och det har medfört att personen reagerar instinktivt på kritik. Gamla känslor blandas med nya.

Så har man varit med om något kränkande, och sedan är med om något som påminner om det kränkande man var med om förut reagerar man genom att uppleva dubbel kränkning då man känner av både det gamla och det nya.

Till exempel ett barn med en viss övervikt blir mobbat under hela sin uppväxt mår dåligt och känner sig kränkt. När detta barn sedan växer upp, kanske går ner i vikt och lever ett tillsynes normalt liv. Sen kommer den ödesdigra kommentaren "Vad tjock du har blivit"  I samma stund som denna kommentaren uppfattas av hjärnan kommer minnena och tankarna från år av mobbning. Man blir ledsen, upprörd och känner sig kränkt. 

Det beror inte på att man är överkänslig, Det beror på att hjärnan ständigt jobbar med att bekräfta de värderingar och föreställningar som vi tagit till oss tidigare.

Att kalla någon som berättar om sina känslor för "lättkränkt" eller "överkänslig" är att förminska den personens känslor och genom att förminska en människas känslor förminskar man också dennes känsla av värde som människa. 

Genom att kalla någon lättkränkt osynliggör man en människas lidande och sätter även själv upp regler för vad man får ta illa upp över och inte.

Hur skulle sådana regler se ut? Vad får man bli kränkt, ledsen eller upprörd över?

Får man bli ledsen för en elak kommentar?

Får man bli kränkt om man blir utesluten ur en grupp?

Får man bli upprörd över en våldtäkt?

Och kanske viktigast av allt? VEM är det som ska sätta upp dessa regler? Vem ska bestämma vad man får bli kränkt över?

Hur skulle ett sådant samhälle se ut? "Du ska inte känna dig kränkt, men du.. du måste göra det!"

Vem är det som ska sitta som en diktator och bestämma över andra människors känslor? 

Att känna sig kränkt är ett komplext samspel över en människas tidigare erfarenheter, personens egna självbild och även dem miljö personen befinner sig i spelar roll. 

Ni som kallar människor för överkänsliga, har ni någon gång tänkt på att det är ni som är underkänsliga?

Att ni saknar förmågan att sätta er in i och förstå hur den "överkänslige och lättkränkta" känner? Att det är ni som saknar empati. 

Har ni någon gång gråtit för någon annans skull? Har ni någonsin känt hur medlidandet kramar om hjärtat när ni sätter er in i en annan människas situation? Kan ni förstå att alla människor upplever saker olika. Kan ni sätta er in i och förstå att "den småsaken" ni tyckte man var lättkränkt över är precis lika kränkande för den personen som något som du anser "godkänt att vara kränkt över".

Kan du inte förstå det, så sluta bry dig om vad jag blir kränkt över!

Säg aldrig till något att sluta vara så kränkt!

Säg aldrig till någon att sluta känna de den känner någonsin, för vi lever redan i en så känslokall värld med ett så otrolig hårt klimat. 

Att säga att det är den kränktes ansvar att inte bli kränkt är som att säga att det är ett våldtäktsoffers fel att den blivit våldtagen.