Direktlänk till inlägg 8 mars 2014
Jag förstår inte hur jag kan ha sämre självbild och tycka att jag är så otroligt tjock, ful och äcklig nu, när jag ändå har lyckats gå ner så mycket i vikt.
Jag vet inte vad det är som har slagit slint i huvudet på mig som gör att jag ännu en gång börjat hata min kropp så otroligt mycket.
Rent logiskt så vet jag ju att jag gått ner 40 kilo, men bilden i huvudet säger nått annat. Många gånger kan jag inte riktigt förstå att jag har gått ner, och andra dagar mår jag dåligt för att jag har gått ner för den viktnedgången har i sin tur lämnat spår som jag ogillar starkt.
Jag har svårt att acceptera all lös fettfylld degig hud som hänger och dallrar över hela min kropp.
Jag tror att det handlar om nått konstigt ideal jag målat upp för mig själv som är omöjligt att nå.
Jag känner mig inte tillräckligt snygg. Men varför i helvete måste man vara snygg?
Vad spelar det egentligen för roll om jag har sneda missfärgade tänder, platt rumpa, degig mage, små bröst, hår på "fel" ställen och lös hud hängandes över allt?
Varför är jag så feg och osäker på mig själv? Varför tänker jag att jag måste uppnå nått orimligt mål för att känna att jag duger.
Jag tror att jag måste bita i det sura äpplet och försöka acceptera mig själv som jag är.
Det är så fruktansvärt svårt, speciellt nu när jag fallit tillbaka mycket när det gäller att må bra i min kropp. Jag vill fortsätta att gå framåt och må bra i mig själv. Men för att göra det måste jag acceptera "det som är fel" med mig.
Jag måste sluta gömma mig bakom smickrande kläder, stängd mun och Photoshopförbättringar. Jag måste lära mig att acceptera den kropp jag har. Jag måste åter igen lära mig att det är okej att se ut som jag gör.
Min kropp har ändrats rätt mycket den senaste tiden och det krävs en del arbete för att jag ska lära mig att tycka att min nya kropp duger.
Jag tror att första steget är att erkänna att jag har mina fel och brister men jag duger ändå.
Därför ska jag göra något som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag ska visa några av de delar av min kropp som jag har mest komplex över. Detta är jättesvårt för mig. Men jag vill kunna må bättre i mig själv, men också visa andra som mår dåligt att man kan jobba på det för att må bättre i sin kropp. För jag SKA må bättre! Jag ska acceptera min kropp, sluta jämföra mig med andra, sluta sätta upp orimliga mål på hur jag "ska" se ut och jag ska lära mig leva med den kroppen jag har utan självhat!
Detta är på allvar riktigt riktigt obehagligt och jag är allvarligt rädd för vilka kommentarer dessa bilder kan tänkas generera. För om ni ser på mina kroppsliga"brister" på samma sätt som jag ser dem så är det bara negativa och hemska saker som ni kan tänkas säga.
Jag hoppas att jag är stark nog att ta det, för jag vill ju lära mig leva och tycka att jag har ett värde trots att jag inte har den snyggaste kroppen. Jag jobbar allt jag kan på att acceptera hur jag ser ut.
Vissa dagar känner jag att jag duger medans andra dagar känner jag att jag aldrig någonsin kommer duga. Jag hoppas att jag genom att lämna ut mig själv såhär kan känna mer acceptans inför mig kropp.
Jag liksom "outar" några av de delar jag skäms mest för på min kropp och hoppas att det kommer ge mig mer frihet och styrka att sluta gömma mig.
För jag vet ju av erfarenhet att så länge jag gömde mina ärr skämdes jag mycket mer över dem. Jag hoppas på att det kommer fungera likadant med detta. Nu är det ingen hemlighet längre!
Nu tänker jag acceptera mina fel och brister och jag ska lära mig älska mig själv som jag är!
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se