Jag har ett problem som har präglat mig i många många år. Ett problem som jag trodde hade försvunnit men som nu ännu en gång gör sig påmint. 

Det är så att jag är så grymt äcklad av mat. Jag mår illa bara jag tänker på mat.

Det är inte så att jag inte vill äta för att jag känner mig tjock så tror inte det handlar om någon ätstörning. Men jag har ju börjat fundera på om det kanske ändå är något undermedvetet självhat över min vikt som gör mig så illamående när jag tänker på mat?

Jag vet inte riktigt när allt började, men för ett par år sedan var det värre än värst. Jag mådde illa av allt och klarade inte av lukten av mat överhuvudtaget. Jag kunde inte vara i samma rum som maten mer än en minut mer än det tog för mig att äta.
Samtidigt tycker jag inte att det någonsin vart fel på min aptit.
Jag har velat äta men mått illa av allt.
Men det senaste året har jag inte haft dessa problem. Inte förrän nu! 
Det har kommit tillbaka igen. Jag äcklas av tanken på mat samtidigt som jag vill äta. Det är så svårt att hitta något som jag kan äta utan att må illa.

Jag verkligen avskyr att må illa eftersom det då innebär en risk att jag kommer spy.

Att spy är en stor skräck för mig. Det är bland det värsta jag vet. Jag är förmodligen onormalt rädd för det.

Just nu känns det väldigt jobbigt och jag är rädd att de ska bli lika illa som förut. Jag förstår mig inte på hur jag kan äcklas och må så illa bara av att tänka på mat, mat som jag många gånger tyckt om innan kan också förvandlas till nått som får mig att känna mig så illa mående så det känns som jag ska spy. 

Jag vill inte se bilder på mat, jag vill inte känna lukten av mat och jag vill inte tänka på mat för jag blir så äcklad.

Samtidigt kan jag få sådant sug efter nått speciellt att äta, för att sekunden senare känna mig helt äcklad av de jag nyss var sugen på. 

Det känns som om alla mina känslor krockar med varandra.

Glad och ledsen, trött och pigg, hungrig och äcklad av mat.. Hur reder man ut en härva av känslor som inte går ihop?

 

Zara

16 mars 2014 12:51

Jag kan också känna sådär.
Inte så ofta längre tack och lov.
Jag tror att det för min del blir värre
när jag är stressad och pressad.

Det är väldigt svårt hur man ska hantera det.
Jag har några säkra kort och som sista utväg
kanelbullar och pepsi.
Jag brukar försöka att bara vara snäll mot mig själv
och göra det som känns minst jobbigt.

Hoppas det blir bättre för dig <3

http://onkens.blogspot.com

Sara Modigh

16 mars 2014 13:01

Tack

 

Anna O

13 juli 2014 03:54

Hej Sara. Jag lider av ätstörning tillsammans med personlighetsstörningar (det senare har jag nyss fått veta genom tester hos psykolog) Jag gjorde GBP 2011 jippi tänkte jag nu ÄNTLIGEN ska jag få en normal kropp och slippa alla blickar på mig, så bittert besviken jag blev då ätstörningen blev förvärrad. Jag spyr inte och är precis som du skrev, livrädd för att spy, alltid varit så. Men jag äcklas av mat. Jag lagar mat åt min son men äter väldigt väldigt sällan av den själv. Min räddning är fullkornssmörgås och ost, och några nutrilett soppor, eller liknande av o till så jag vet att jag får i mig någon som helst näring. Brödet är nästan slut, måste köpa imorgon, då kom jag på att jag kan koka ett par ägg,det var så längesen jag åt ägg. Så blev det dags att äta, fick kanske ner en tesked, sen växte ägget i munnen o jag spotta ut det och kastade bort det. Gjorde en smörgås istället, finns en kvar till sonen till frukost. Det så jobbigt när ingen i sin närhet förstår sig på detta, så jag blev så glad att hitta någon mer där ute i världen som hade det likadant. Jag har ätstörningar men inte bulemi eller anorexi eller nåt sånt, aldrig haft det men däremot lidit hela livet av sockerberoende. Men nu förtiden får jag en jävla (förlåt jag svor) ångest, stor o stark ångest, att jag ätit, eller att jag inte ätit, så när det blir som värst blir det lugnande tabletter så man kan försöka tänka på nåt roligare.... Tack för att du hade den här sidan, den gjorde så jag slapp känna mig ensam.
Kram och godnatt
Med vänliga hälsningar Anna O i Värmland

Sara Modigh

13 juli 2014 12:40

Tack själv för att du delade med dig. Jag hoppas att du kommer ur den där ångesten så du slipper må dåligt och inte får näringsbrist. Vet att det är lätt att få det efter en sådan operation.

Kram Sara

 

Cornelia

7 november 2018 18:56

Hej Sara, min kompis är precis som du är/va hon äter aldrig maten i skolan och äter typ inte hemma.jag och hennes vänner är oroliga över hur hon mår och vi mår jävligt dåligt över att hon är sån. Hon får ont i huvudet är alltid trött, honkänner sig svimfärdig, vill typ spy 24/7. Har du något tips hur vi kan hjälpa henne?

http://Sara Modigh

Sara Modigh

14 november 2018 06:50

Det bästa är nog att ni försöker prata med henne om det och kanske försöka stötta henne till att våga ta emot hjälp för sin problematik.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...