Jag känner ofta att jag måste bevisa att jag har en giltig anledning att må dåligt. Det är ett försvar på något vis, för att bevisa att jag inte bara är en lat och bortskämd liten skit.

Jag känner ett behov av att förklara mig, bevisa att det är okej att jag mår dålig. 

Kanske är det så för att jag i många år levde utan "bevis" (diagnos) och då blev väldigt illa behandlad. 

Jag fick höra att jag var lat, Att jag skulle skärpa mig och att jag var en bortskämd skitunge som aldrig skulle komma någon vart i livet. Jag kan inte ens räkna gångerna som någon sagt att jag överdriver för att slippa jobba/gå i skolan. 

Så när någon frågar vad jag jobbar med, eller tittar snett på mina ärr känner jag att jag måste förklara..Jag har ju en anledning till att jag mår/har mått så dåligt i mitt liv.

För när man har Asperger, ADD, Generaliserat ångestsyndrom med panikångest, Atypisk depression, Perniciös anemi, Multipel skleros, flera år av mobbning, har förlorat en förälder och haft ett generellt tufft liv måste det väl ändå vara okej att må dåligt?

Eller?

Jag känner ofta att ja spelar en roll som en glad och trevlig tjej, och jag trivs med den rollen för jag vill ju vara glad och trevlig.. Men jag är inte så glad som många tror. 

Det är också rätt jobbigt när man känner att ma inte kan släppa sitt skådespel knapt ens inför sig själv. 

Kan inte ens räkna gångerna som jag suttit och pratat och skrattat med människor när jag på insidan skriker av psykisk smärta. Många gånger har jag umgåtts med familj och vänner och sedan gått raka vägen hem och självskadat för att jag stängt inne all panik och ångest och sedan inte kunnat hantera den ångesten när den väl byggts upp och förtryckts inom mig. 

Idag är det inte lika illa som det har varit. Jag är gladare nu och mår bättre över lag.

Men just den lilla detaljen att jag hela tiden känner att jag måste ha en förklaring till varför jag mår dåligt, att jag behöver försvara min rätt att må dåligt och att inte klara av allt som alla andra klarar. 

Jag tror att mycket kommer från tiden i skolan då jag aldrig blev trodd. 

När jag levde med svår psykisk ohälsa utan att kunna bevisa det för någon och där med inte heller fick någon hjälp eller förståelse från någon. 

Som när min gamla rektor träffade min mamma på stan för ett par år sedan och sa "Har Sara skärpt till sig än?" 

Hur kunde de inte inse att jag var sjuk? Varför kunde de inte inse att det inte handlade om att "skärpa till sig"? Jag har en psykisk funktionsnedsättning! Det är inget jag kan "skärpa mig" ifrån!

Jag önskar att jag hade haft mina diagnoser när jag gick i skolan, för då kanske jag inte hade blivit lika illa behandlad eftersom jag då hade haft en giltig anledning till att må dåligt.

 

Nina

19 mars 2014 21:14

Du behöver inte leta reda på en anledning till varför du mår som du gör. Ibland mår man helt enkelt inte så bra utan att veta varför. :) det är okej att må dåligt, alla mår dåligt ibland. Visa mår oftare dåligt än andra för alla reagerar olika :) du är stark

Sara Modigh

19 mars 2014 22:51

Tja, Brukar inte direkt behöva leta med så många diagnoser i bagaget :P
Men jag vet också hur man blir behandlad både vid psykisk och fysisk ohälsa när man inte har diagnos. Folk ser verkligen ner på en och ser på en som om man bara är lat eller överdriver. Känns som man måste ha ett bevis på att det ska vara okej att må dåligt.

 

Cecilia

22 mars 2014 19:49

Åh fan vad jag känner igen det där..

Speciellt när det handlar om psykisk ohälsa är det svårt att bli betrodd. Jag har haft självskadebeteenden i flera år och håller ibland ännu också på. I slutet av förra året bestämde jag mig för att söka hjälp (gick hos en psykolog för typ fem år sen också men bestämde mig för att jag inte behövde det) och fick diagnoserna depression och GAD men även starka misstankar om att jag har Borderline personlighetsstörning, men de la inte den diagnosen för att jag är så ung. Men jag uppfyller alla krav mer eller mindre och det är verkligen så jag är. Det hade känts bra på ett sätt om jag fick en diagnos för folk kanske hade mer förståelse då, men samtidigt känns det skönt att inte ha fått diagnosen eftersom det finns så mycket fördomar om psykisk ohälsa.

Ibland kan jag tänka att jag önskar att något hemskt hade hänt mig så att jag har anledning till att må dåligt, så att folk förstår. Men på riktigt vill jag såklart inte vara med om något hemskt. Men är less på alla "men du som har det så bra har inget att må dåligt över" eller typ "det är bara att rycka upp sig". Nej det är inte bara att rycka upp sig för att bli frisk, det begriper väl vem som helst?

http://calatalo.blogg.se

Sara Modigh

22 mars 2014 19:58

Gud vad jag avskyr de där kommentarerna om att man ska rycka upp sig eller att man har det så bra och därför inte ska må dåligt. Hur ofta säger man till någon med cancer "men du som har det så bra har inget att må dåligt över"?

Tyvärr känns det ju som om man måste ha någon allvarlig fysisk sjukdom för att människor ska vilja försöka förstå. Det var inte förrän jag fick min MS diagnos som människor faktiskt började fråga hur jag mår och ta hänsyn till vad jag orkar med och inte. Jag har aldrig fått så mycket förståelse för mina psykiska problem ens om man lägger samman alla diagnoser.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...